| Author |
 Topic  |
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
 Posted - 2011/02/21 : 20:24:08
|
Det har anlänt en liten tuner.
AKAI AT-S06, en behaglig liten radiodel från 1980. Då det begav sig gick det inte att köpa denna radio för en kommunalarbetandes månadslön om man samtidigt ville ha råd med spis och hyra.
Säljaren sa att den var i bra skick men ack vilket skick den var i. Fantastiskt skick måste jag säga. Trettio år gammal oanvänd känsla skick. Ser helt ny ut, sådant gillar man gott folk!
Pssst, det finns dock en skråma uppe i högra hörnet.
Det kanske inte har framkommit värst tydligt i mina spalter att jag är väldigt fäst vid radiolyssning och radio apparater. Kan lyssna från morgon till kväll utan svårigheter för mig själv, men kanske finns det en viss disträhet upplevd av min omgivning.
Radion ger mig massor, den har liksom inget game over.
Är tyvärr och dessvärre en sedvanlig Sveriges Radio sprätt. Allt annat bekommer mig inte.
Men det var inte mitt personliga snobberi jag skulle analysera och delge utan tanken var att visa lite bilder från tidigare idag.
Jo just det!
Inte bara det att den passar bra på s500i ryggen, den låter också. Jäkligt närvarande och tyst är det hittills, men vad vet jag idag. Vi tar det senare.
Har ju inte hunnit med varken Monitor, P3 Rock eller Klingan.
Har givetvis lyckats införskaffa nya högtalarkablar, igen. Dessa gör att allt låter annorlunda ytterligare en gång. Måste smälta helheten en tid. Äta lite habanero och rensa ut gamla rester. En orange borde räcka.
Kablarna heter för övrigt Audioquest Gibraltar II DBS 72v Bi-Wire, men det är som sagt en senare historia.
|
Edited by - Junepe on 2011/02/21 20:26:26 |
 |
|
|
lindvall
lite allmänt grå och tråkig....
1683 Posts |
Posted - 2011/02/22 : 11:07:25
|
| Något så sinnesvidgande har jag inte läst sen Kjell Alinges rantings på det sedan länge avsomnade feber.se:s forum! Är inte AudioQuest Graniten lite hård i toppen? För många år sedan när jag provade den i mitt system, oterminerad, så upplevde jag den sådan. Men jag hade inte biwiremöjlighet, så jag tryckte in två ledare i varje högtalarkontakt. |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/02/23 : 16:42:05
|
lindvall
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik.
Så löd en del i Selma Lagerlöfs tacktal 1909. Den känslan kan jag återfinna i mycket och bland annat vänliga ord och visad uppskattning på den färden man anstränger sig att försöka gripa till orda genom outforskad lins. Ett inspirerande lugn av glädje.
Att tömma sig på ord kan vara nog så ansträngande.
Weiter, weiter!
Hattslusken gör en sprattlande vinkelvolt av förtjusning!
Jag upplevde faktiskt inte Audioquest Graniten som hård i topparna. Den var väldigt len i de översta delarna i mitt system. Lite tillbakahållen och kanske en aning svag i återgivningen vid närmare fundering, så här i efterhand. Men att du inte körde den i en bi-wire konstruktion kan ju ha med sakens ordning att göra, men vem vet. Finns ju inga lätta svar i hur man upplever smaken av en köttbulle. Vems mormor gör den ljuvligaste om man utgår från exakt samma recept? Hmm, vart ville jag komma med det? Får ta mig en funderare.
Men det gav oss ytterligare en idé.
Varför inte pressa Tara Labs slangen och köra den single-wire till HF polerna på Nola och sedan testa med en Supra Ply 3.4 till LF, kanske även testa med jumpers.
Verkligen synd att jag inte har AudioQuest Granite kvar, då hade det varit biff med det testet.
Men nästa kabel som står på tur för hörsel luppen visade sig delge en himla massa hårda toppar. Inga massiva besvikelse vassa krön utan bara stundtals väldigt irriterande.
Otroligt oväntat.
Nola Viper 1A är enligt Carl Marchisotto a two-board scheme designed for bi-wiring och detta har verkligen visat sig stämma. Klart och tydligt är det en uppenbar skillnad mellan olika snörningar. Rysligt skojigt då det ger en otrolig massa potentialer men även djupa veck i pannan orsakad av molande huvudbry och köp djävuls perfektionistisk ljudletande av icke slut.
Ett annat litet ämne lindvall.
Kom precis ihåg att jag lovade dig ett foto på Supra Sword utan kabelstrumpa. Jag hade ett par Sword på ingående vid den tidpunkten, med den andra ändan av affären kändes aningen vag och svajig så jag blåste av hela dealen och gick vidare.
Men i denna veva då jag funderade på att göra en 2x4meter Supra Sword kabel till 4x2 tog jag kontakt med Jenving. Den mycket trevliga person som jag fick kontakt med sa att nemas problemas min bäste vän, vi fixar detta åt dig. En liten bit över en tusenlapp för arbete, material och frakt. Tämligen bra att veta för de som går i samma fundering.
Supra Sword är för övrigt en kabel jag fortfarande konstant vill ska komma hem hit och visa upp sig. Vem vet, kanske händer det inom en given framtid.
Har en liten besatthet som jag inte kan ruska av mig.
Har en tro på den som överstiget förnuftet.
Något inre kräver en svärdisifisiering av hela mitt system.
Fullkommerligt älskar min XLR Sword. Inte bara ljudmässigt, utan även av andra dimensioner av detta fabrikat. Min appratur byggnation har en röd tråd men den syns bara vagt, mycket vagt. Synergieffekter av kultursociologisk art som en hattslusk fått för sig i en ljummen timma.
Högst på min lista står Supra Sword, denna önskan tornar dagligen upp sig i min fantasi likt moder Ryssland i Volgograd. Fast vänd mot min lokala hifilangare.
Därefter kommer NAD s300, men bara för test i balanserad drift med S500i.
Hmm vad är det som luktar?
Ja just det, eggs on the way peeps.
Fried and stekta!
|
|
|
|
guy gadbois
Member
2415 Posts |
Posted - 2011/02/23 : 16:52:47
|
Läser denna tråd med behållning. Förutom en trevlig anläggning och fina bilder - så har du också begåvats med fin stilistisk känsla för språket vilket gör att inläggen upplevs som trevlig prosa och vardagspoesi. 
Keep up the good work! |
Min anläggningstråd |
Edited by - guy gadbois on 2011/02/23 16:53:24 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/02/24 : 12:17:16
|
guy gadbois
Ta mig sjutton, hatten av en ytterligare gång. Fransk bugning som hämtat från Jean-Léon Gérôme den Grå eminensen.
AKAI AT-S06 har varit ett vasst objekt. Ljudmässigt gräll, alldeles kall och ointressant. Satt med bedrövade ögon och kunde inte förstå hur något så påkostat från denna tid kunde klinga så fatalt obekvämt. För att eliminera alla tvivel lät vi den stå påslagen spelandes från tid till otid, ibland vrickade jag till på nacken som om jag hört något. Ville övertyga mig själv om att den verkligen tyvärr var åt pipsvängen, så att jag inte missförstått hela denna apparats mening i sin materiella existens. Igår kom det en stor förändring, ljudet hade blommat ut fullständigt. Kändes precis som om den äntligen släppt sitt sista finger från klippkanten och vågat ta steget ut i den radiofoniska atmosfären. Helt andra ting visade sig finnas i denna tuner. Inget haktappande ögonpoppande mästerligt jag vill aldrig ha en annan radio ljud, men bättre än tidigare och med en anande rymd som framtiden får återge.
Då slog det mig att skicket kunde ju faktiskt bero på att den aldrig var använd. Den stackars apparat delen har aldrig åtnjutit starkström eller ens fått chansen att förmedla sitt huvudsakliga uppdrag, FM signaler återgivna till sin publik. Hastigt flög jag upp från soffan och tog mig en granskande blick på dess baksida. Alla kontakters ytor var utan något som helst slitage. Fanns överhuvudtaget inga synbara spår efter på och av med sladd användning. Den var och är förmodligen helt oanvänd och nu var den på väg att för första gången efter tre decennier få kraft från småländsk träflis. Kort och gott håller den på att spelas in.
Efter att ha lyssnat på Monitor igår kväll så fick jag psykisk och fysisk spatt. Blev tokig över mitt nuvarande och självvalda hyreskasern avtal. Medmänniskor till höger och vänster vars sportlovs firande gjorde vår tysta vrå till en resonanslåda för alla övriga ljud i huset. Den gamla murstocken lät sig ivrigt och gladeligen färga och färja sockerstinna golvdunsande ungars kvällströtta fantom vrål fram till min lyssningsposition. Den radiofoniska live-performance som P2 igår sände krävde ofta en väldig tystnad av rummet. Mitt rum är i normala fall betong, betong och åter betong. Inget idealiskt fall för vacker konsert inlevelse upplevelse. Stycket var för övrigt helt rubbat dynamiskt och krävande i sällskap av en väldigt god idé, om man nu tillät sig åka med konstnären pretentioner, Get the fuck down from your horse boy, var ej styckets namn, "On hearing the Brooklyn Bridge sing in Yiddish" är mera korrekt!
Jag svävade fritt ett flertal gånger och precis innan slumrandets nirvana så hördes en på betongvägg distans irriterad mamma röst, fylld av tjänstgörande utmattning och med diverse vinter förkylningar vibrerande i tonfallet göra ett försök att återställa makt ordningen bland kvällens alla rutiner. Jag vet inte hur det gick med den renoveringen men avbruten blev jag, ytterligare en gång. Med ett öga femtioprocentigt sneglande och med en allt mer skrynklande nos konstaterades av mig själv, att flyttning lådornas tid är kommen, de ska fyllas till bredden inom en inte allt för avlägsen ljudofonisk tidsaxel. Jag vill ha min alldeles egna akustik. Hörbarheten ska vara min, bara min. I alla fall på di sena radio kvällarna som är till min nåder.
Jag vet att det som står framför mig i något slags lyssningsläge inte kommer till sin rätt för en endaste pico sekund i den återgivningsformen som just nu innehar tronen. Det finns superlativt mycket kvar att ge. Har aldrig varit i trakten av någon som helst sanningsenlig återgivning eller styrka hos dessa instrument. Detta faktum känns verkligen mycket trevligt och rogivande. Enbart en gång har vi möblerat, dämpat och släpat saker och ting tvärs och kors till andra positioner för att få ett litet hörbart smakprov av vad som kan väntas i en annan tid. Det spelades denna tidiga förmiddag väldigt högt och resultatet var mer än belåtet. Samtliga tankar på att göra förändringar i högtalare och förstärkeri kedjan är fullständigt bortblåsta.
Kombinationen är som jag anat smått ögonbrynshöjande.
Riggen har enormt mycket kvar att ge sina lyssnare.
Innan saker och ting fått sitt sanna rum stannar allt på sin plats.
I väntan på den som lever får se.
Ett rum blir till i fantasin.
Kedjan växer.
Dags att fortsätta arbetet.
|
Edited by - Junepe on 2011/02/24 12:19:05 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/02/24 : 16:50:53
|
Skicket kanske inte återges nått vidare men jag kände mig egenmanad att skicka upp ytterligare ett par bilder. En liten känsla av apparat konstruktion konditionen. Plåtade även innandömet för de som kan läsa den typen av språk. Här borde det finnas saker att utföra.
Drygt två hundralappar för myriaders av komponenter känns otroligt behagligt, så där fint på Småländskt vis.
Så ja, nu åter till radio-soffan.
Två hål i väggen ska förse den nye med inspelnings kraft.
psst, om någon går igång på bilder likt den sista och vill se mer av apparatens alla delar, fixar jag givetvis detta
|
Edited by - Junepe on 2011/02/24 20:30:05 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/02/27 : 20:44:28
|
Ett styck AudioQuest Gibraltar II 72v DBS under hörseltrumpeten.
Nyheter när storlommen visar vägen.
Det ska svettas dark ambient i olika former genom detta exemplar av kabel. Ljudväggar skapade av Kimmo Pohjonen och lite Deutsche Nepal ska delas upp och återges. Amon Tobin kommer att ta över scenen efter ett tag innan Jan Lindblad visslar slut salut från sin ö.
Hur mäktig är mitt stereoperspektivs parametrar? Min holografiska orkester ljudåtergivnings fantasi, vad händer med den? Tänker jag redan för mycket och för ofta innan jag lyssnat? Varför tror jag att det är vasst när det är korrekt, eller för mörkt när det är perfekt?
Kan jag observera de hårda topparna rikoschettera omkring i flykt i förhållande till rummets snedvridna cementblandning och dessutom med ett pacman liknande fundament- monster i hasorna som samtidigt smaska sig runt i det tomma intet på jakten efter ett felfritt smaskigt läckert smakande bas ljud?
Rent utseendemässigt är detta något jag länge suktat efter. Vill ju att det ska vara kläder på sladdarna i ormnästet mot väggen. Känns lite tryggare om di har det varm och gott bland alla elektriska störningar.
Visst kan det te sig obegripligt att köpa en sladd som haft ett nypris på femsiffrigt belopp, för vissa. För mig spelar det ingen roll just nu, är sedan länge bortom alla sans och logik, jag söker läten att passa in i mitt inre väsens längtande, hitta den perfekta första femman.
Begagnad första femma.
Jag ägnade ett par timmar i fåtöljen innan jag skulle koppla an denna sladd till stereon. Vred och vände på min nya kabel som låg på bordet framför mig. Bekantade mig rent fysiskt med AudioQuesten. Sänkte ytterligare några koppar kaffe och funderade på hur jag förmodar att den kommer låta. Försökte på något sätt sätta samman gamla erfarenheter med nyskapade fantasier. Filade och noterade på några papperslappar. Utvecklade ett färdigt levererat paket av ljud idén som skulle introduceras. Framtidscitat: "Den saknade pondus men hade helt ok detaljåtergivning och var allmänt vardags spelglad, men sen vare tack och hej, nästa tjej" som Uggla sa 1977. Den var faktiskt inte något vidare gynnsam bild som målades upp i mitt oklingande inre. Lika bra att vara besviken innan den korrekta besvikelsen kommer. En arbetaklassens fallskärm så att säga.
Visst är det lustigt att man kan bli nörd nöjd och få intern gåshud av att det sitter ett batteri på en sladd. Helt otroligt. Skratta är det roligaste jag vet.
Sedan att kabeln även är klädd i tyg gör ju inte saker och ting mindre gemytligt. Påverkar detta klädeskläde den molekylära helheten i ljudet? Jag kan svära vid alla platta planeters eviga öde att jag hört skillnader i blindtablett effekten med eller utan tyg. Men jag är inte du.
Kimmo Pohjonen flyger i släden. Nu ska det spelas finsk dragspels dark ambient. På med låten Kova från albumet Kielo. Det finns en nerv i denna melodi som tar klättraren upp för berg och tar sig snabbt ner i dalar och raviner för att lyfta igen likt en Griffon gam över Himalayas toppar. Stundtals är ljudet dig mycket nära. Nästan tältandes på retinan för att sekunden senare försvinna in i ett svårframkomligt snår och där man kan känna på sin hud hur något bakomliggandes finns i ljudlandskapet där Kimmos röst skapar en ny melodi för att sekunden efter igen lika hårfint dela ut en drömsk nåjd linkande aning i sitt musicerande.
Denna nerv framförs med ett godkänt resultat. Mer än godkänt.
Ett djup drar genom ökenstaden.
Jag erfar dock ej den där fallskärms besvikelsen.
Min första förvåning är hur bra basen är. Jag hör den nästan i rummet. Monstret går en tuff rond i det osynliga. Sedan tar jag mig mod att rannsaka och acceptera det nedanstående.
Det låter hårt i topparna stundtals, väldigt hårt. Detta var det sista jag väntade mig från di "milda" Audioquest fabrikatet. Varför är det så frågar jag mig då direkt. Kan det försvinna efter två veckor när jag vant bort den gamla sladden, eller är det ett faktum, de hårda topparna? Hårda toppar är det värsta ljude tinget jag vet. Hårda toppar ska det blott enbart vara om det är en intension i spelmannens föreställning. Inte som en fete bonus genom ett styck episkt skit dyr högtalarsladd. Måttligt road stirrade jag på monstret som smaskade bas efter bästa förmåga.
Jag möblerar nu om. Bara tillfällig, men måste känna om det är placeringen som är känsligare av en mer sofistikerad eller bara annorlunda högtalar sladd. Eller har jag accepterat min hörsel värdelöshet innan för att den kom i ett mindre löne ansträngande bylte?
Ut med släden, i med lite mantra. Shanthi, shanthi är vad mitt hjärtas puls behöver.
Deutsch Nepal ska lugna ner mig med At the court of Saba.
Den lyckas. Istället för att sitta och räkna hårda toppar flyr jag vidare.
Nu visar sig en annan sida. Dynamik och axel perspektiv kom imploderande ur urladdningar.
Bredden berusar djupet medans höjdens axel tillsammans med di två första visualisera en rytmisk Tabla, den är stor som en ko.
Det finns otroligt med utrymme. Panoramat jag upplever har aldrig varit bättre för mig.
Klangen och instrumentens eller ljudens återgivning faller helt i min smak. Jag upplever det korrekt men med en stor näve hettande stämning och levande känsla. Nerv visar sig.
Maten på ljudtallrik smakar finemang.
Amon Tobins Hot Pursuit från EPn Piranha Breaks ska serveras.
Vill nu inte bjudas på kall frekvens pyttipanna.
Det som serveras är ingen Nobel middag. Tack och lov. Då hade ju framtiden varit klen.
Utan en otrolig bra separation i ljudväggen som tillhandahåller dimmig komplex glödande jazzig drum and bass med vaggande brasse samba attityder överblickandes den musikaliska helheten. Den fixar biffen med stormsteg. Det låter härligt. Skicka min a bästa komplimanger till kocken säger jag flinandes för mig själv. Tittar två gånger över axeln för att se så att inga tjyvkikar på min självvalda galenskap.
Jag är tillsvidare nöjd.
Det är en verklig kraftkabel. Finlirar spelaren filar på sin fela felfritt just nu.
Kanske.
Uppföljande rapport kommer.
Hur det gick för mannen som visste how to communicate with a black-throated diver, hushållar jag för mig själv. Storlommen kräver tystnad. Eller ett litet uppslag kan jag dock bjuda på från Jan Lindblad stunden. På vinyl skedde detta, ett måste tillägg. För en kort sekund återuppstod min forna hjälte kämpandes ur barndomsminnet. Solnedgången sedd från deras ö var återframkallad i augusti brinnande sepia och gåshuden som uppkom av en natur människas visslande fullständig.
Dags att leta efter tonarms kablage.
Det kurrar dessutom i kistan.
Hm, sa nån majonnäs?
|
Edited by - Junepe on 2011/02/27 20:51:12 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/03/05 : 00:09:47
|
Gå upp-gå till jobbet-jobbet-jobba-äta-lunch
samma sak händer imorgon
jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo
det är inget liv
det är slaveri
Jag tar verkligen inte åt mig när jag hör Ebba Röd, förlåt, Gröns socialrealistiska punk dänga.
Inga punk pogo dansande semi punkare som studsar pubertalt in i mig, inte ens en liten smak av vakna lavett känner jag svida till mot min inre kind.
Låten spelas upp på CD mekanik och jag lider. Varför finns inte mina tidiga års kraft musik just nu i min vinylsnurra? Varför har jag bemödat mig att lägga i en Ebba Grön skiva i CD släden? Är CD formatet en konspiration av Milton Friedman? Var det Deng Xiaoping som sa; Ok! vi kör! till Philips och Sony, för det skulle gynna den Kinesiska ekonomin? Hur skulle Ivan Aguéli ha reagerat på CD skivans begränsade konstnärliga dynamik? Hade han satt ett skott i bålen även på honom, ni vet Philips-Sony? Varför har jag ens detta rågsvedianska musik stycke på CD? Måste ha varit något som glömt den i vår vrå en dag i fjärran. Reser mig upp raskt och oregelbundet. Lagom irriterad till humöret. CD formatet laddar inte mina batterier av passion gentemot mig själv och min närhet. Faller en skugga över mig som i en sann dröm. Sitter och blänger ut i det urholkade tomma CD intet och drömmer mig tillbaka till tidigt tillfälle på 80 talet. Under och efter myriaders av associationsbanor når jag helt plötsligt fram till Irma och Idde Schultz. Vilket får mig att tänka på Olle Ljungström och då vidare till Reeperbahn.
EUREKA!
INTRIGER! PÅ VINYL!
För fanken. Humöret vrids som farten av raketbränslets kraft upp till maximalt utslag på ett styck humörs indikator. Avsätter mig själv från länstolen och slänger på denna fantastiska LP.
Med Reeperbahns mästerstycke Intriger och med Fred Asps insats Små druvor öppnar sig den nya gamla tidens dynamik. Håller av Fred Asp och hans anslag som trumslagare. Hans takt och känsla är rysligt omätbart i färdigheten ledighet och levande taktåtergivning, de små nyanser som jag finner i olika personers presumtiva befinnande i tid och rum i förening med symboliken av handlingen i verket i det nuet, både innan och efter takten. Han har det!, som vi säger. Inte ett uns av mekanisk trigger trummis, inte ett uns av tankeverksamhet lyser igenom bakom anslagen u,tan det upplevs som ett inre-tillstånd i insidan av musiken och musikernas fantasi. Under my skin. Att se honom, och den Imperianska helheten, på scen i den sista 11 september upplevelsen på Ritz, är i hög grad tidslöst. Att den finns i rörliga bilder, vilken fullträff.
Små druvor, i denna vackra lilla pop låt kan man hitta mycket av terräng känslan som även fanns i delar av Imperiet. Låten efter, Vackra minnen (klär bäst i rött) smäller på med sitt elbas prunkande på direkten. Så underbart fenomenalt. Minnen av tidigare CD upplevelser försvinner så sakteligen. I see a red CD and i want to paint it black, no colors anymore. Borta. Schas CD format.
Den sista låten får mig att vilja slänga på Faith No More.
Det blir Mr.Bungle istället.
Efter en stund lyfter jag av armen från sin ringlande evighets yta.
Ler, njuter av den tid som kommer.
Det här bara kan inte gå fel, tänker jag och tar ut segern i förskott. Utstämplad!
Med lyriskt sinne sitter jag och fantiserar om den stundande uppgraderingen i vinyl kjedjan.
Vad kommer att ske med mina vinylers axel kretsande klang dynamik och känsloförmedlande alarm nästa Fredag, den 11 mars, när alla skrymmande kolli har anlöpt till sin nya ägares hamn.
Frenetiskt studerade jag diverse vinyl mästares stavelser och idéer noga.
*Här springer allt förbi i rapida klipp som en billig evighets illusion handling i en film där den utstötta hjälten tränar upp sig karate med hjälp av en vitskäggig krigsveteran med sorge fyllt hjärta*
Tog språnget mot en egen filosofi byggd på andras tid och välbefinnande.
Jag började lite smått i tanken med att handla men så efter ett par timmars egenövertalande monolog, fuck it!
Nu kör vi.
Avyttrade egna gamla ting till marknaden.
So long Sven Ljungberg und Willkommen Pure Sound med efterföljande släptåg.
Ringde, mejlade, frustade och knåpade i Cyber-etern.
Många hjälpsamma och tillmötesgående handelsmän som stod ut med uppsatser av frågor och funderingar. Bugar mig för uppriktiga yrkesmäns tålamod.
Det kommer komma förpackningar i diverse format i veckan.
1 st Pure Sound P10 MM Riaa, Hi-Fi Critics gungade i takt
1 st Ortofon 2M Bronze, har satt mycket hopp till denna där
1 st Telefunken ECC83, presentation meningslös
1 st Philips E88CC SQ av välsmakande årgång '61
1 st Supra Sword ISL rca ytterligare ett svärd till samlingen
Nu är det dags att varva ner. Byta vagn och station så att säga.
Knoppa av och slummra in till radioskenets underbara varande.
Hm, hur får man vinylljud genom radio!?
|
Edited by - Junepe on 2011/03/17 16:09:42 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/03/09 : 23:26:29
|
Med ett grustag i ögonen bläddrade jag som kvickast igenom de senaste dagarnas fotograferande.
Fastnade helt plötsligt vid denna bild.
Ny apparat bild. Finns en iver i bilden som ackompanjerar sig fram mellan klangerna.
En iver som de flesta här inne känner till. En kartong, öppnad, spår av LP skivor och en första hastig provisorisk placering och granskning för att som hastigast förhoppningsvis kunna bekräfta önskad effekt av nyheten. Referenserna byter ivrigt plats. Är det gott nog? Lyfter taket? Stramar det i svärtan? Vet jag vad jag tycker? Kan det finnas en starkare LP kandidat för min inneboende övertalning? Sökandet försvinner djupare ner vinylens multiversum.
Inom kort kommer det betraktelser, fotografier och idé förklarningar i formlösa former.
Ordentlig granskande och reflekterande ska plitas, orda och försök till att behärska sig.
Den röda tråden rycker allt närmare.
Jag måste verkligen sova nu.
Det är ett ofrånkomligt krav för oss alla.
|
Edited by - Junepe on 2011/03/09 23:30:59 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/03/17 : 10:58:19
|
Postgång nr etthundra
Som sänt från fjärran landade det paket sorterade och levererade av jordens alla möjliga postgångar. Medmänniskors vilja att arbeta är enorm.
Dom blir friställda i en immateriell värld.
Min idé om att uppgradera LP spelar kedjan kom som en överraskning till och med för mig själv. Detta kändes i mig som ett avlägset projekt då annan tid råder och de akustiska förhållandena är annorlunda.
Materiella fullständigheter infann sig i bostaden.
Jag blev fullständigt mailbombad. Post-coventrynised.
1 paket, 2 paket, 3 paket, 4 paket och helt oväntat och inte med på föregående lista över inkommande kolli, ett femte paket, inom loppet av 4 dagar.
Jag väntade med själva inkopplandet tills det att alla paketer var hemmastadda, granskade och välbehållna.
Kanske inte hela sanningen, men jag lurade mig att tro att allt var orört även om di spelat solo både en och annan gång. Det låter mer karaktärs artigt välgynnade för mitt jag, tror jaget.
Det har kopplats in och lyssnats, hörts och försökts höra allt det där lystert som fordrades av den nya materiella illusionen. Som ett brev på posten tycktes det så sakteligen istället kunna förnimmas en tomhet i min uppskattning av nyheterna. Flatliner tillstånd, obarmhärtigt känslo kalhygge. Gick in i väggen vart gång jag försökte spisa några grammofonskivor.
Ju längre musiken ljöd in i den sena timmen, desto ihåligare kändes tonernas allt. Tappade fullständigt hörbarhets fokus, upplevde att strömmandet från min fullständiga anläggning enbart förmedlade klara former av missljud och tråkigheter. Ingen spelglädje förflyktigades från avläsningen och återgivningen i LP riggen. Det borde det göra. För mindre en än vecka sedan var det en Rega RB250 arm med en Ortofon OM20 pickup. Kopplat till DK designs inbyggda Riaa med en QED Qunex 2. Nu fanns där helt oväntat med en chockdoktrins artad köpare ett styck Michell Engineering Tecnoarm med en fastspänd Ortofon 2M Bronze. Ett styck Pure Sound P10 MM Riaa med utbytta Kina puffar, Telefunken ECC83 och Philips SQ E88CC och till sist en Supra Sword ISL rca.
Uppgraderingen är massiv och total.
Feuer! You and your sound will prevail!
Visst kunde jag höra att skillnaden faktiskt inte var svårhittad subtil utan den var fullständig och gränslös i jämförelse. Visst lät 2M Bronze ospelat skarpt och ljust men det gick verkligen att finna vad som komma skall när alla kedjor vant sig i sin nya roll. Allt behöver rulla ett par mil och kastat sig loss från den grälla kajen. Fara ifrån sin instrument husbondes blickfång och leverera deras tilltänkta uppgift bättre än sagorna i tusen och en natt.
Men jag kände ingen glädje. Helt blankt, tomt.
Ingen ljudande fröjd som välde över mig likt den varmaste kisandes isande julestjärnan ovanför Nifelheim.
Ingen hunger för lyssnandet, under hela tiden var det något som malde i min inre apparat iver.
Ett annalkandes bekymmer. Maskinerna stod där kalla och hårda och jag kunde nästan tyckas mig se ett hånleende för min tappade kontroll över deras osynliga tygelremmar.
Har jag tappat ett styck hörbarhets förstånd i farstun? spörsmålade jag mig själv flertalet gånger från mittpunkten av soffan. Min livskamrat skakade återigen på huvudet. Jag hörde ett svagt, hur fan sätter man på TVn?! Jag svarade, bara tryck här, här, här, här och här. Men inte om jag bytt denna mot denna och kanske sitter inte den sladden i för då...
Vilka ljudförhållanden råder på insidan av min skult?
Inga! blev svaret.
Som en atomsvamp från mörk himmel klarnade det för mig i min ökenljudtorra lägenhets rännsten.
Jag har dansat färdigt.
Det är inte sant. Uppgraderingen på apparat nivån är fullbordad. Inget mer förvärvande av glittriga rör rykande no nonsens konstruktioner i utsvarvade aluminium block eller väl tilltagna bockade plåtbitar av diverse gurus och döda hifi poeter mästerliga zero feedback fantasier. Inget letande och mailande. Paniken slog mig nu när jag helt plötslig insåg att jag måste anstå mig åt att lyssna på musiken. Att spisa LP och CD. Inte handla apparat, ånej och ett fete ajabaja herr Manisk Köplust. Bara lite efterdyningar kvar att ro iland bestående av några kilo Växjö granit, diverse tygstycken och lite apparat fötter. Men förutom små svall som detta gäng måste jag dessvärre anse mig som tom och färdig handlad.
Jag har verkligen dansat färdigt.
Nu återstår för en överskådlig kommande tid enbart lyssnandet, musiken ska få stå i centrum.
Hur ska detta gå, jag är i skrivandets stund fullständigt skjuten i hörbarhets apparat sank.
Befinner mig på ett personligt hifi djup, men glimrandes högt där uppe vid ytan i lättare hydrostatiskt tryck finns tonernas storhet som i glaspärlespelets inneboende egentliga skönhet.
Min stora passion ligger hos musiken, inte hos di mekaniska ljudåtergivnings hjälpmedlen. Nu lystrar jag till läten istället för tilltänkta helheter.
Leonard Cohen sjunger Halleluja!
Pure Sound återger alltet med en fabulös äkthet.
Alexander Borodin dåsar strängt nocturne i Prins Igor
Jag fumlar mellan VTA och protractors.
Till sist och syvende, vägen tillbaka har nu haft sin stilla inledning.
It's a cold and it's a broken Hallelujah!
|
Edited by - Junepe on 2011/03/17 14:00:28 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/03/19 : 15:47:24
|
Jag älskar den tid vi just nu här i dagens paradigm upplever.
Idag är det lördag men trots detta oemotsägliga faktum sitter jag och läser Söndagsbilagan av Smålandsposten.
Nederlagen ska upp i ljuset inte grävas ner. Det är på dem man blir människa. Aksel Sandemose infann sig snabbt i handen så fort jag plattade på Cornelis Vreeswijk och Tio vackra visor och Personliga Person. Personliga Persson är godhjärtad och behagligt personlig. Aldrig har just denna Persson varit så tillmötesgående och närvarande som han just nu spelar upp sig i vårt hem. Felicia från Varulven, hennes försvinnande och adjö återges med självaste musikanten oinskränkta känsloutlämnade och åhöraren vill inget annan än att krama om vederbörande och gå på hennes tungas begravning.
Det låter så förbaskat musikaliskt underbart i LP spelar längan. Stort som i en lagom svensk sal. Luftigt som i det fria. Rent och återhållsamt i alla färger. Det svarta är inte ogenomtränglig stelhetsvärta som i en CD krök (min CD spelare ska tilläggas för den som sätter eftermiddags kaffe i vrångstrupen över min förallmänliga just nu inställning), utan rör du denna svarthet så får du färg på dina sinnen. Ensemblerna är dirigerade så fullständigt kontrollerat. Om och om igen tvingas jag att släppa mina sekundära tankar och bara hänge mig åt lyssnandet. Detaljnivån är inte analytisk klingande skalpell skildrat utan gungande i takt till vågorna som rullar under en brigg i ljummen sommar kuling. Djupet har en lyster som subtilt klingar vidare långt efter sitt egentliga slut, stråkar eller strängar känns så exakta och med en form i sitt framförande så luften runt omkring deras sträng träder fram som en ytterligare dimension i salen. Basen grävs fram ur sin svårfångade LF kanal. Väldigt utmärkt och stramt hållen i sin framhållning. Så skönsjungande att man nästan tycker att det inte finns någon bas.
Communique med Dire Straits spelades så sabla bra så den fick göra två varv på stubinen. För första gången på mången jordesnurr löstes apparat fokus upp och skingrades framför mig. Väggen av ting övergick till att vara en färglös axelvidd och endast musik fyllde rummet.
En miljö till och med behaglig för den tondöve.
Ett av mina ljudideal som tidigare nämnts är att jag vill uppleva att gestalten som sjunger ska få sitt instrument återgivet så jag kan begripa hur hon eller han ljuder i sitt vardagliga tal utanför min stereoanläggning. Det samma gäller alla instrument. Den direktsända i verklighets känsla ska vara total.
Det tycker jag mig nu kunna åhöra som aldrig förr med herr Knopflers LP.
Musikåtergivningen känns filterlös.
Precis som en röd prins när den en gång i tiden var en bekymmerslös acceptant.
Målet är väl för alla ett styck hifi nirvana?
Vägen dit är lång och kantad.
Dock så måste något upp i ljuset även här.
Jag tycker mig kunna uppfånga ett uns eller så av en vasshet i vissa av stunder.
Vart sitter detta upplevda fenomen. Vart i denna hela apparat totalitet ska proppen lösas upp?
Det gnager i mig som råttorna i ett sädesskjul.
Bekymret måste separeras från lyssningspunktens mitt.
Bondomeletten står dukad.
Jantelagen råder i länstolen.
Växjögranit är åbäkigare än förväntat.
Inom en snar framtid ska jag backa händelseförloppet ytterligare.
|
Edited by - Junepe on 2011/03/19 16:17:14 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/03/27 : 21:07:52
|
Billigt är fel, dyrt är gud
Följande stycke är ingen universalis mer än i en personne singularis.
Jag är så fruktansvärt däven, sliten och medfaren av detta intensiva utrustnings euphoniska letande, en skyttegravs liknade stress epok.
Screaming Blues, Incoming!
Vart finnar man di blåe när man är i dess behov?
Finns det någon mods där ute som har en kvar i sin malätna 60-tals duffel, för den siste veteranen stupade ju här om veckan, av ålderns rätt.
Jag är verkligen en självbedragare av stora mått. Beroendeenhetens första konsument.
Något har med enastående maskering och total vardags integrering fört mig bakom ljuset i framtagandet av mitt fortsatta letande efter det perfekta ljuset i tunnelns yttersta gräns, eller ljud om man nu så vill vara snorpetig.
Nämligen följande;
"Mammon uppburen från helvetet på en varg för att sätta människans hjärta i girighetens brand" som Tomas Aquinas så träffsäkert meddelar oss. Allt från fabrikörer, redaktionella material förvaltare, avhängighetens forumister och predikande hifi magiker med tummen mitt i mun sittandes på tvåenighetens konsensus uppfattnings förräntade bibel liknade politiska icke korrektheter. Men roligt det har vi.
Allt kan faktiskt bli 117 % bättre min lille vänn, men inte om det är innan precis efter den nya modellen finns då är det bara 45 %, men om den nya ska höjas till skyarna av hifi mullorna och den gamla ska bort ur rullorna är det 75 % duglighet gentemot den nya som egentligen inte är en aktuell nymodighet förutom att den faktiskt består av en oväntad helt logiskt omätbar teknik som gör allt 55 % bättre men inte om den nuvarande är äldre än den nästkommande tilltänkta. Totalt när jag flöt runt i hifi cyberrymdens glattiga overklighets yta så närmade jag mig otroliga siffror i förbättring. Nästintill 1337 % bättre kunde min anläggning låta enbart via en obetydligt femsiffrig valör som inte var eller är något annat än en ren åderlåtning av självförståndets underhåll i tid, procent och slantar. Min nuvarande anläggning består av ungefär välljudande minus sjuhundra procent i ljudegenskaper om man jämför mot andra prima befintliga nu, nu, nu återgivnings maskiner utifrån de överläggningarna med affärsidkare jag nöjsamt och ogrundat belevat förlustat mig med. Att läsa sig till förbättring i ljud förbittringen är inte att rekommendera om du litar på en miljö genompyrd av individens inneboende rätt till att det egna är medlet för ett styck färdig deklarerat hifi nirvana, men inledningsvis ständigt med ett standardiserat dumförklarande av sig själv för att låtsat hoppa av den höga hästen.
Jag förstår text genom tolkning alldeles för flitigt och i allt för stor omfattning.
Jag är verkligen lättköpt när jag är det motsatta.
Så grunden till min lyssningströtthet var och är korruptionen.
Mammons korruption av mitt beslutsfattande på grund av att jag för ett ögonblick blivit övertygad om att alla tiders saker är lika med kostsamma saker. Billigt är fel, dyrt är gud.
Eller varför inte att Krig är Fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
En personlig blow back som mig veterligen är i fas med sin del av storfinans samtiden.
Min njutning har förstörts på grund av vetskapen om att genom förärvda pengamedel kan den enlig viss procentsats bli bättre än den förra procentsatsens inlägg i det som kommer efter musikskapandet, återgivandets och lyssnandets konst.
Jag har en lyssningströtthet som saknar motstycke i modern Hattslusk historia.
Känner en sådan ambivalens inför intrycken och tonernas former att jag var tvungen att sluta dricka kaffe, sova tidigare och gå till arbetet mer sällan. Allt detta för att komma ikapp min egen hörförmåga med tillhörande perceptions och dess förstånd att uppfatta vad som är roligt i leken, beundran och längtan att känna sig flytande runtom i ett befintligt rum oavsett rummet i de inre tankar di är skapade till takten av musiken, bakgrunden ska tillbaka.
En ögonblicklig, men livlig perception, väsentligen av det andliga måste snarast infinna sig i sweatspoten.
Utan vidare har jag tillfallit mig frestelsen att ägna mig åt mikrodetaljer och upplösning. Jag har försök påbörja sökandet efter återskapandet av min livligaste hifidrog centrastimulantsia fantasi i det återgivna ögonblicket.
Detta är för mig omöjligt.
Varit beslutsam och övertygad det som jag aldrig kommer kunna höra. Aldrig kommer jag den egna personen förnimma med hörseln detta för det är ej längre en inriktning jag står för i mitt egna system. Andra får göra va fan dom vill i sitt angreppssätt gentemot ljudupplevelsen.
Det är omöjligt för mig att upplevda Kvelertak som på KB i Malmö för jag var inte där, men Brant Bjorks trummande med Fu Manchu i samma lokal någon gång på 90 talet känns bara digitalt analogt naket i varje anläggning jag hört gruppen ifråga i jämförelse med den aktuella kvällen.
Det finns en anledning till varför jag aldrig spisar något av King Khan and his Sensational shrines. För upplevelsen ter sig vattenpöls djup och skittråkig i jämförelse med den där kvällen i början av tvåtusentalet talet någonstans i Danmark.
Eller stämmer detta verkligen. Är det inte så att jag borde lyssna på dessa skivor med en extra krydda som annars inte går att köpa, för jag har upplevt en annan del av den musikaliska helheten som borde krydda apparaterna med ett perfekt filter i återgivandet av musikens alla dimensioner. Har känt den vibrera i mina nerver, förstått och uppfattat helheten med ett par meters mellanrum mellan mig och spelemännen. Ögonkontakter och stormande euforiska applåder med inre känslomässiga kaskader, serotoninet forsar fram i kollektiv lycka och lagrar sig i sina respektive lådor i hjärnans oräkneliga skara av lager. Ju mer information ju större lager?
Electric Wizard har ju bara blivit bättre ju mer konserter de gjort inför mig. Deras MuskelRock spelningen är ju smått legendarisk i skogarna. Mörka Smålands djupaste skog, en timma efter midnatt står di ansiktstatuerade i månskenets skugga och mullrar sig fram genom denna sena timmas dimma, Rise Above Lee Dorrian!
Underbar själarensning med följande detonationer efter tretton konserter med ljushyllta huvudsnurranden utfört av pudelfluffande spandex klädda muskel rockare som varit alla dagars senaste huvud attraktion.
För det mesta och flesta ser detta hårdrock ut, för mig ser det ut som ett liga långhåriga bobåkare. Då finns det ju trots allt en till dimension utöver det naturtrogna återgivna, och den är just nu helt omätbar men högst verklig.
Det slog mig plötsligt att allt det ovanstående som jag de senaste fem minuterna suttit och funderat ut kanske inte hade någon inneboende sanning trots allt. Rent av var det kanske en toks monolog för att slippa se det uppenbara.
Ett föredrag för en ensam Hattslusk som har sina skor som en fungerande hatt.
Kappan finns på ämbetsmanna kontoret.
Jag ger blanka fan i mikrodetaljer och upplösning.
För tillfället.
Men ge mig en bugning framför The Litte Master Sachin Tendulkar!
Spiken på huvudet!
Fötterna bakom nacken!
En ska bort.
Att jag inte uppfattade detta ögonaböj.
Fem GroundHanger Andromeda är fler än fyra Dan D'Agostino.
En ska bort.
En liten kanadensisk silvrig rövslickar som lyckats med konststycket att förtrolla mig i månader, utdragna till år. Med sitt mjuka lyster och underbara detaljåtergivning har den naglat sig fast i den röda tråden med illusionistens förmåga till att effektivt hänföra blickfånget och uppmärksamheten hos sina åhörare, både visibelt och hemligt.
Det kanske var en materiell vagel i ögat som korrumperade återgivningen trots allt.
Något nytt måste till för att den första tilltänkta innebörden av meningen med mitt system ska få verka utanför obalansen och ge mig magin tillbaka.
Husbondens grundidé var tillbakatvingad av ivern att handla sig fram till det yttersta av välljud. Hemmablindheten var total.
Så en ska bort med omedelbar verkan.
Denna aluminium vagel har spelat färdigt.
I alla fall i mina nattkvarter.
Jag önskar den lycka till på sin färd.
Nu till en upprinnelse.
Något ska tillföras det redan tillräckliga.
Hur går jag tillväga om jag ska införskaffa en enhet som följer den röda tråden.
Brittiska öarna har redan bidragit med sitt i fenomenala byggande. Transatlantiska delar finns med råge så det räcker och måste dessutom snart reduceras till mindre påtagligt för att inte störa auran av balans i olika marknadsekonomiska nationers tillverkningsprocess. Kanadensiska Dansken ska bli svart och ett måste det finns i rör.
Jag har alldeles för lite av den så hypnotiserande rör glöden i hushållet. För mig blir det nästan alltid en framkallad femtonhundratals atmosfär med gycklar underhållningen som en krydda i salens mitt av dessa glödande ting. Det sprakar och tindrar i nattens sena timma. En välkommen vän, den där rör glöden. Men vad gör den då man inte tittar?
Dessa sitter fast i keramiken i Pure Sound P10 stallet, ett riktigt välljudande fullblod med mycket kropp och ljuvlig eftersmak.
Weiter!
Jag behöver en ytterligare känsla i systemet, helst av Sufism (kan detta vara CCa?), Hannuman (pålitligheten själv) och en vanlig klassik icke källkritisk hederlig Tysk (någon med logisk abstraktion som medel), en Octave hade suttit fint, men det är bara att putta idéer som dessa bakåt in i sin förra glömska.
Jag saknar även vindarna av Amalfi, Lucrezia Borgias giftighet med sitt oväntade förväntade handlande samt en klassisk spaghetti napolitan från fel hålan Firenze. Monoblock från Sydalperna kanske vore på sin plats, hm, inte molnstickaren i Nya Zeeland utan här pratar vi om bergen i Europeiska Oceanien. Undra föresten om man ska kika på apparatur från Christchurch. Men det lär väll bli samma snopenhet som överallt för övrigt, långtråkighet och hyllningskör exemplen står radade i skyltfönstren. Hade språkpolisen funnits idag hade jag fått livstid för översitteriet med i att av största avsiktlighet allt för ofta utesluta verb.
Jag är verkligen inte konfessionslös, jag kommer att finna en timmerstock att klamra mig fast vid till solidare ljudåtergivnings jordmån, där musiken spelar sitt spratt i långa timmar.
Målet är att under långa år bara lyssna på musik, att se apparaturen åldras med kraft och dignitet sedan uppdatera och modifiera. Etablerad mejl kontakt med tillverkare existerar faktiskt i dagens nu för dollar dollarsson är så pass förmånlig att det kanske vore på sin plats att springa händelserna i förväg.
Oj nu var jag där igen. Tappade mina orsaker och anledningen till den ambivalenta frustrationen, och detta efter bara några minuter.
Holy Jebus!
Jag älskar cricket.
Varför finns det inga enkla klargöranden i denna sekt.
Vad är musik i hjärnan?
|
Edited by - Junepe on 2011/03/27 21:14:27 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/03/27 : 21:11:58
|
Dalgången är avklarad, det som har hänt är erfarenhet och systemet kommer nu att rulla vidare.
Nästa etapp går enbart utför.
Under ett styck hifi lupp finns en tonarm så ljuv.
En gång i tiden var det inte bara teknikern som bar namnet techne. En gång i tiden kallades även det uppdagande, som frambringar sanningen in i företeelsens glans, för techne.
-Martin Heidegger
Ett styck Michell Engineering TecnoArm
|
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/04/08 : 13:01:51
|
Pure Sound P10 MM
Detta var egentligen tänkt att utspela sig i en avlägsen framtid. Välljudet som uppstått på grund av extra valkar i handflatorna är dock lika välkommet som söndagsmorgonen för en sömndrucken dräng. Kavlade upp skjort ärmarna, spottade sjutton gånger i handflatan och greppade grepen tills slitet slutade i svettigt liv sällan skådad i dagens datum, avsaknaden av vettighet var även absolut och total. Mycket blir lidande men inte är det välljudet.
Ett styck Pure Sound P10 MM Riaa berättelse under hifi luppen.
När di första av tankar angående införskaffandet av ett separat Riaa träffade mig en kyligt och Växjögrå dag så anlände som hastigast bilder av följande apparater. Inte i någon specifik ordning men alla har ju på ett eller annan vis passerat i revy genom lektyren man ögnat och upplevt i allsköns sena timmar.
Vincent PHO-111,
Cambridge 640p
Creek OBH-15
Whest Two
Whest PS20 + MsU.20
EAR 834P
Musical Fidelity X-LPS
Trichord Dino Mk2
Phonofix
Graham Slee Era Gold V
Trichord Dino mk2
Brocksieper PhonoMax
NVA Phono 2
Heed Questar MM
Heed Quasar
Musical Fidelity X-LPS v3
Dynvector P75 (mk I and II)
Garaham Slee 2SE
Graham Slee Revelation
Graham Slee Fanfare
Roque Stealth Phono
Det finns ju mer riaa i faggorna av dunkelminnet, men detta är vad jag orkar framkalla med hjälp av mina förryckta och till och med nedtryckta tangenter i qwerty formatet framför mig.
To Fast For Love skrålar ur mina sketna högtalare.
Jag hade Inte den blekaste egentliga föraning angående ett val av pick-up, men vågen tyckes väga tyngst av Ortofons nya 2M serie och då det lägsta möjliga 2M Bronze, för uppgraderings möjlighet till den svarte diamanten som är slutstation på den serien.
Hade en känsla av att jag någonstans ville anträda mitt allvarligt inriktade LP återgivnings träsk anträdande med Moving Magnet, lära av lukten av denna tingest till sådant fullo min egen persons kapacitet i detta nu har till foga att mäkta sig över, för att ha bra med hull på de lurviga den dagen MC kommer innanför utgången.
Men jag höll inga utgångar tillstängda angående MM kontra MC, allt har att göra med en röd tråd och vad marknaden har i sitt sköte vid den tid då skattjakten går av sin stapel.
Vilka som skriver vad, när di skriver det och hur di tror att di ter sig i uppehållsrummet.
HaiFai Padre! Ge mig hela rör. Ingen halvböj, helböj tack.
Kanske kan helböj liknas vid KT88, då borde halvböjarna tillhöra trioderna.
Jag hade också vid detta tillfälle fullständigt försummat Pure Sound P10 existens.
Men den skulle komma att finna min väg, och det med råge.
Efter skissande och diverse markör förflyttningar beträffande på vilket sätt och av vilken anledning jag ville föra mitt ljud på en specifik type-castad förbindelse med vägen mot LP återgivningens konstanta odelade lunk.
Alla hifi-musik-älskares eviga konstant, fullständig frid.
Ljudets aska av de levande döda.
Varaktigheten är en fiende.
Bästa lyssningspunkten är överallt. Nyttjar just nu ej någon gullgosse som regelrätt ljudpunkt, eller vid närmare eftertanke kanske bästa lyssningspunkten och flest mest betraktelser kommer här ifrån, skrivpunkten. Ifrån den andra i rummet, där låter allt bäst.
Ifrån det andra rummet.
Hur ska jag göra?
Jag slet fram en gammal och gulnad kopia från general Hindenburgs mapp.
Med kartan ihoprullad fastklämd i ena armhålan slog jag ut en simmande rörelse över mitt arbetsbord, alla ting störtade med olika densiteteters digniteter ner i golvet likt spruckna ingenting enheter.
Vecklade ut mitt tillvägagångssätt fundament.
Framför mig låg Hindenburglinjen och det var nu det gällde. Mellan Wotan Stellung och Kriemhilde Stellung ska detaljerna stå.
Jag satt och snurrade på ett minne ur min handflata. Precis som bilderna i Stjärnornas Krig när herr Skywalker beaktar holografin föreställande en sprakande bild av en redogörande Leia, som fastnat i loopen.
Oerhört diffus till en början, men sakta snurrade starkare, klarare och med mer detaljer. Dynamiken i bilden fanns lysande som en av de kallaste nätter, med ett ovisst hot hängande över sig.
Givetvis sa jag. Här har vi änden på ena sidan av nystanet. Jag väljer dig precis som du nu valt mig.
Placerade försiktigt 2M black på Brunhilde Stellung. Detta är dess utgångsplats i kjedjan. Här ska den försvara sig mot vågor av kritiskt tänkande, sann skepticism och inlärt lyssningsbeteende bedömmande, emellanåt aningen skrattretande tokigt.
Men va fan, jag använder ju mina fotbeklädnader som ett malätet plommonstop.
Det vattnades likt vårfloder i min uppgraderings mun. Ortofon 2M Black. Det var den vassaste och den mest ljuvliga konfekt jag funderat över på bra länge. Är jag en sådan som köper en pick-up för femtusen kronor och en femhundralapp? Ja! Det är jag. Kostar den bara en halv tiotusenlapp, som hittad min pral. Nu när jag väl har eldat igång gengasen för ytterligare en färd så måste här ju åkas, och det fortast möjliga.
Inget får stå mellan mig och välljudet.
Med Otrofon 2M Blacks shibata diamond slipning som ett initialläge mot LP ytan fann det sig nu tämligen lätt att söka finna en väg ända in i DK Design Vs-1 Reference MKII myriader av hemligheter och icke patenterade lösningar.
Internet saknade inte träffar på mina sökningar. Hyllningskörer basunerade ut sin hängivelse och plikttrogna eftergivenhet.
Väldigt ofta är det dessvärre otroligt dyra och avlägsna Riaa steg som inte passar in i ramen för mina kudos. Jag söker efter en struktur, ett Riaa som står på egna ben med en väl genomtänkt idé och en skapare som vet vad den vill göra ljudmässigt. Ett Riaa som inte är massproducerat med senaste modell beteckningen påklistrad halv snett i apparatens ändlykta.
Rör, o helga rör, var vid denna minut en odiskutabel faktor som tvunget skulle räknas in. Inga rör, inget riaa. Maskinen ska även älska att matas med elektricitet i stora mått av stora sladdar med stora förmågor. Varmt ska det vara, för ska jag väl använda den på allas läppar så omdiskuterade elkraften så kan den ta mig sjutton även ha en sekundär uppgift, fungera som element helt sonika.
Den ska ha en födelse av generation tvåtusental. Den får synnerligen välkommet vara dedikerad, konstruerad eller framtagen med en speciell stylus i åtanke. Detta leder ju omedelbart in på att tonarmen även ska vara konstruerad att med lätthet bära en viss pick-up.
Helt plötsligt snurrade det ett styck tonarm ur min handflata. Det var en Rega RB någonting. Kunde inte riktigt uppfatta modell vad, men det så allt för vanliga svarta pigmentet skimrade stundtals av silver strängar.
Jag uppfattade även att den slutkörda utarbetade liemannen luta sig fram över en tänkande skapare (vår allas döden skyndade i detta fall långsamt, för även han är en välljudande finsmakare och väldigt nyfiken till sin natur, att hejda sig lite kan ju leda till mindre jobb i slutändan, hon var helt enkelt nödgad att se vad denna där skulle komma att skapa i sitt rus av sin ytterst slitenhet) med fötterna vilandes på sitt någorlunda stökiga arbetsbord, vecken i pannan är honom konstanta, djupt funderande och undersökande med hela sin skaparande offrad i vakna sinnet med ett styck Rega RB arm i sitt blickfång. John Michell vissnade visuellt hädan.
Det ska vara enligt den röda tråden. Döda eller levande hifi poeters sanna övertygelse att skapa en verklig idé, ska finnas återgiven i ljudåtergivningens troliga väg till välljudets. Det finns kolossalt många av dessa figurer i förevarande kultur.
Bang for the buck är ju en återkommande favorit.
Tillgänglighet på begagnat marknaden är i detta Riaa fall av liten betydelse. Riaa som anses tämligen smarta ses väldigt sällan på den marknaden. LP diggare gillar helt enkelt LP för mycket för att slösa ett bra Riaa. Det tar så att säga en liten vidare period och betingar aningen mer energi att sammanställa en välljudande LP återgivnings rigg. Det kan jag skriva under på alla dagar i veckan!
Flera gånger har jag råkat ut för nedanstående.
"Jag är ledsen grabben, men, ehh, det är så att, jag har bestämt mig för att inte göra mig av med min Phonofix. Jag gillar den helt enkelt för mycket, nu när vi har snackat har jag börjat spisa plattor igen. Har ju inte hört bättre för pengen så jag behåller den tills vidare evigheter, men det var ju herrans trevligt att däcksparka fram lite känsla ihop grabben, ha det bäst, klick."
Men det är ju bra, allt detta där.
Another One Bites The LP Dust, pawned!
Jag placerade en något diffus Rega RB tonarm på Alberich Stellung, den platsen är ju reserverad för ett styck tonarm, denna tonarm som skulle komma att visa sig vara av exemplar Tecnoarm. Rakt söderut från Alberich Stellung finns ju avslutningsvis Kriemhilde Stellung, och där härjar ju som en okrönt furste yngling, en extremt välvårdad men nyligen framtagen ur sitt sarkofaga dunkel, ett styck Systemdek IIX/900.
Systemdek IIX/900 har nu även ett nytt basebord, en Acryllic base platter med vibrationsdämpande konstruktioner till sylvassa fötter. Allt detta ifrån ebayianska Isotkinetik.
En alldeles sprillans Acrylic Platter från Audio Note har ersatt den gamle i glas.
If it's good for Audio Note, it's good for me!
Men mer om detta i ett efterföljande kapitel senare.
Ortofon 2M frodas rysligt bra på Rega RB serien. Di behagar varandra estetiskt. Krumbuktar i varandras egenheter mästerligt sägs det.
På min Systemdek befann sig ju redan en Rega RB250 och det med ett synnerligen gott resultat. Metall plattan som armen knyts an vid var perfekt för en Rega, avstånd och gängor var redan väl insnurrade och anpassade för denna typ av arm så letandet minimerades och Rega är ju inte precis tappade bakom flötet med sina konstruktioner. Jag vill bara spela musik. Britannia vet hur man spelar musik. Det har di alltid gjort. Men dansa, det kan dom fan inte.
Men allt om ingenting och nu över till platsen för händelserna denna dag.
Siegfried Stellung i fokus.
Vad skall stå här, på denna plats av de starkaste i kedjan?
Med EAR 834P som min yttersta favorit startade jag mitt sökande. Bibliotekets arkiverade hifi lektyr fick stå för startskottet. Alltid en återkommande trevlig miljö och fysik läsning leder till så mycket mer än ensamhetens scrollande i tid och otid. Kanske ett parti schack i förbifarten, älskar att få stryk i vanlig ordning av någon överlitterär inventarie. Detta gav mig dock föga av värde och intresse angående Riaa, men mycket angående annat.
När jag däremot använde EAR 834P i mitt googlande så var träffarna många. Det var något som inte stämde. Flera rader handlade om hur EAR 834P ägare hade bytt ut sina EAR mot något som kallades Pure Sound P10. Detta inträffade även relativt ofta när jag sökte på andra Riaa. Inte att man alltid hade bytt ut sitt Riaa, men kombattanten lovordades allt som oftast för sin starka prestation och presentation av ljudåtergivningen. Priset kunde ingen förstå. Är detta rätt eller är andras fel. När ska höjningen komma? Är EAR 834P med gelikar en Iphone?
Det visade sig att basunerings körer, hifi press, apparat användare och konstruktörer lovordade en viss persons skapelse av stora mått. Guy Sergeants, denna brittiska konstruktör, Pure Sound P10 uppskattades tydligt av gammal som ung. Visst fann man nog en och annan ogynnsamt skriven mening, allt som oftast var det fientliga meningar som:
-Jag gillar inte rör, det låter så levande, nä tacka vet jag spikraka skalpell konstruktioner. Kliniskt uppfattande är min melodi.
Allt jag läste verkade som jag själv skrivit det. Orden sökte olika former visualiseringar i mitt inre för att fantisera fram en önskad återgivnings effekt.
Det som fick den ord-textiala intrycksbägaren att forsa över och ta ett beslut var följande.
Pure Sound P10 var extremt lämpad för Ortofon 2M Black. Allt stämde och det verkade som Guy Sergeants använt sig av just denna pick-up historia i någon typ av mån vid sitt konturerande av sitt Riaa. Vart jag än läste om denna kombination var enigheten och välljudet mycket väl godkänt.
Någonstans måste man ju lita på verkligheten.
Det kristalliserade sig ett minne.
Jag satt nu återigen och snurrade på ett minne ur min handflata. Denna gång var det klart och tydligt återigen en brittisk konstruktion. Pure Sound P10 hade övertygat mig om att det fanns just nu ingen annan levande som kunde konkurrera om Siegfried Stellung.
Minsta möjliga medel för största möjliga välljud.
Finns inga andra genvägar än genom vidgad kunskap.
Till Pure Sound P10 införskaffades även en ny ljudsladd.
En styck Supra Sword ISL, med trä ask såklart.
Fantastisk trovärdig och kostnadseffektiv liten ljudsladd.
Telefunken ECC83 och Philips SQ E88CC anlände likt MIB.
Detta behövdes för att ytterligare förstärka Siegfried Stellung.
Likaså infann sig en Ölflex 3x2.5 med röd skimrande Kina Oyaide anslutningsdon.
Fortifikationen var fullständig.
En rejäl pjäs som väger in i en klass högre.
Stadig, hederlig och självsäker.
Ett par låtar som fick agera referens.
Minsk - White Wings, gitarrerna med alla ljudmattor i denna bit är eldfängt och trummandet fullständigt.
Tom Waits - Take it With Me, här gäller det att klara en röst på sin yttersta gräns av brisering.
Gorilla Biscuits - Start Today, Gorilla Biscuits helt enkelt, nog sagt!
Poison Idea - Alan's on Fire, kommer jag att känna av the in your face darkness?
W. A. Mozart - Några väl utvalda uvertyrer. La finta giardiniera K.196 och Titus K.621, närvaron och strängarnas intensitet ska få lyssnaren att glömma av att finnas.
Oscar Peterson - On A Clear Day, luktar det rök och förbjuden malt mellan tonerna?
Och så sist men inte minst lite Nacksving Mobile:
Misty in Roots/Misty Over Sweden med Sodom and Gomorra, tillfälligt på någorlunda fredad mark i bakvattnet av dåtidens kravaller på hemmaplan, kan det återges i Pure Sounds P10 återgivande ljud backspegel?
Det första som slår mig, och det prompt är ovissheten om jag verkligen har kopplat in mitt nyförvärv? Det låter ju inget, nästan osynligt kommer musiken fram från sina spår.
Så vackert anonymt att en irritation infinner sig. Vad sjutton är detta om nu då?
Det finns inget som stör min ljudbild, inget som stretar, spretar motvalls kärring. Aldrig något som tar över skådespelet utan hela tiden ett lugn som matar mig timme efter timme. Återgivningen upplevs civiliserat kontrollerad akustiskt ren. Konturen av ett instrument och dess förmågor lämnar aldrig lyssnaren oberörd, jag hör underbara saker jag innan inte uppfattat hemma. En solo-violin konsert kommer fram ur rampljuset och ger sig hän åt åhörarens enkla intryck, förtrollande omvandlar den mina tankar till utanförskap. Med tiden förstår man varför den är så anonym. Den gör det den ska göra och det med bravur. Allt får en fantastisk spelglädje för det upplevs så normalt, verkligt. Mellanregistret har ett djup så vackert, en klarhet som gör en beroende. Diskanten upplevs som hårt hållen i alla register, aldrig övertydlig, basen gravs fram ur sin sal med en perfekt upplösning och anslag, oavsett om den framkallas av ett styck tuba eller varför inte en Gibson Firebird. RED HOT!
Den mejslar fram en musikalisk helhet som känns rysligt mänsklig.
Dynamik på alla parametrar, sal känsla delux.
Ett bruksföremål skulle jag vilja kalla Pure Sound P10.
Den spelar så normalt.
Väldigt enkelt, ofärgat och med en anonym definierad helhet.
På Wotan Stellung förmedlar DK Design VS-1 Reference MKII vidare signalen genom dipolens mäktiga landskap, långt ifrån kraterlandskapet sprider sig toner lika förtrollande som näckens fasanfullt oemotståndliga förställning.
Timma efter annan kommer det till mig, njutningen av att glädjens signalsubstans rusar genom mitt enkla lekamen.
Finale Allegro!
Jag är fullständigt urled för kunna fortsätta på tangenternas melodi.
The Haunted - Versus, där snackar vi inspelning.
Trenches passar ju utmärkt skriften till ära.
För första gången snuddar jag försiktigt vid nystanets röda tråd.
Vet ni vad jag vill ha!?
När Moving Coil kommer på besök så knackar Audio Note AN-S4 på dörren.
psst, NAD s500i är krängd, vart hittar man en rör dac av rang i snålhetsklassen? |
Edited by - Junepe on 2011/04/13 11:09:20 |
|
|
|
Oberheim
Member
59 Posts |
|
|
AlfaGTV
600.000-klubben
4819 Posts |
Posted - 2011/04/10 : 08:32:29
|
 Garvade så jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen!
quote:
Britannia vet hur man spelar musik. Det har di alltid gjort. Men dansa, det kan dom fan inte.
Tumme upp för din skriverier! |
Junepes uttryck "mindlessness" beskriver ett underskattat tillstånd |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/04/13 : 11:05:06
|
Oberheim Man tackar med pannan i golvet likt Dummerjöns djupaste för visad uppskattning av den historia som utspelar sig, det verkar faktiskt som om det finns rena massor kvar att förtälja. Allt tar oväntade vändningar just nu i skrivandets stund här i mörkaste vrån av dunkelheit G-län snedstreck Småland. Något bröt igenom anti-kaufen linjen och nöjdhetsminens försvarsställningar, allt det krävde var en enkel griptångs manöver på lyssnar psyket, klurigheten i behövandet var nu ett faktum. Fortsättning följer.
AlfaGTV Ett gott skratt ska förlänga livet, inte förkorta det med felkaffe i vrångstrupen ;)
Tack för given uppskattnings ved till en ugn som drevs på sparlåga. Skriverierna har nu så det glöder fram till sommaren.
Hattslusk gör en sprattlande vinkelvolt.
Helt oväntat ringde en postbärare på min dörrklocka, inte oväntat att få ett paket, men eftersom myndigheter i avsändarlandet just nu bedriver en krånglighets kampanj på vissa typer av näringsidkare så kan frakt tiden bete sig fräckt och paketer kan bliva kvar i så mycket som fyra veckor om man har största möjliga av otur i denna politiska karantän. I sin hand hölls det krampaktigt hårt ett paket från fjärran östern. Några av denna kontinents mystiska runor glimrade över hela den paketerade härligheten. Det var nästan som express budet visste vad det innehöll. Kanske hade grabben känt aromen av tinget hela dagen i sin express buss. Sakta hade möjligen en tanke vuxit sig fast i hans inre. Jag vill också ha det, det obligatoriska hifi innehållet, jag vill ha det i just min anläggning. Den ultimata säkringen är väl det absoluta måstet för var och en som har drabbats av ljud hybris och framför allt irriterar sig på de befintliga apparat säkringarna. Dom, säkringarna, är större än ljudbilden på alla parametrar när det ska lyssnas på musik. Så beställningen var ett faktum.
Ska verkligen försöka att någon gång i den kommande tiden stämpla in ett fuse intryck.
Undra om det går?
Nu ska jag rulla på en hövding.
På stereon, Captain Lockheed and the Starfighters!
I don't feel fear or panic
Nothing brings me down
I'm an aerospaceage warrior
I fly sideways through sound
My reflexes and reactions
Are as fast as a machine
I'm the right stuff, baby
The right stuff!
Blir det mer åka av med en ny säkring?
|
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/05/12 : 09:56:11
|
När jag här om dagen befann mig sittandes på uthuset med ett styck antikt fanzine vid namn Skitliv i handen och med Spids Nøgenhat svampande fram ut de nautiska dass högtalarna slog det mig att det senaste fått missljudet måste elimineras snarast. Jag känner ett starkt behov av att sätta mig i lyssningssläge, slänger på Freddie Wadling när mannen sjunger en Nils Ferlin serenad.
Nautiska högtalare bryter vattenlinjen precis ovanför den yttersta ytspänningen i denna Ferlin poesi.
Så här hade jag kunnat fortsätta för skapelsen i mitt periodiska egenarts system, men det tog en annan vändning.
Genom tillfälligheter har veckorna rullat vidare. Känns väldigt bekvämt att få nyttja forum funktionen Active Topics Since: Last Very Lång Tid. Då vet jag att tonkonsten varit primär och funnits i första kammaren, eller det var att ta i, tror mer det är tjänstgöringen åt det aktiebolag jag är inställd/tunad av som stått i första kammaren, corporate earth sover aldrig, min chef hatar musik, det är lättja att utnyttja något så billigt och ljuvligt som sin hörsel för ett stilla sittandes välbehag, det gör ju ingen ekonomi burgnare. För övrigt bör nämnas att det ABs chef jag förtalar är mitt eget, vem säger att två roller är schizofreni när framgång(utebliven fritid) skördas? Men snart är jag entledigad för faders frihet.
SuperFuzz har varit över med sin nya förstärkare, testade hans skönsjungande RIAA i denna välbyggda tungviktare. Minsann skapad här i Växjö, men då snackar vi inte om svärtans Prime Air utan en Copland CTA-402.
Apparat förmaket har förevigats med nya blixtrande fotografier med tillhörande skildringar. Det har varit sittningar efter skivköp, hej dundrande jämförelser av läten och undringar om vad i gränsen för vansinnet förnuftet finner sig lagom normalt. Rör rullande, sladd traktat och blå-rej musikalisk underhållning i skymningsljus. Diverse fyrfotade avarters läten uppspelande och tillika älskade av ett styck avkomma, snarlik musik spisad med A/B funktion och Hans von Lucks memoarer hörd uppmärksamt i tidstrogen pansarvagns mundering med livets vådis i högerhanden och en taskig C cigarr i den vänstra näven.
Våga röka inne, vem gör det?
Eller än viktigare, våga sitta var du vill, vem gör det?
Jag sitter allt mer i en sweatspot. Ju mer tiden går ju bättre har jag där, i bullseye.
Flak 36, Feuer!
Systemdek har tagit ytterligare ett steg mot mer ljudande än välljudet själv.
Den har beskaffats med nya fötter, MDF fundamentet är itu sågat och med post skickat till flisfabriken för ström återvinning till återgivning från två hål i väggen, det nya underredet är massivt och i högsta grad resonans befriande. Skillnaden i denna detalj var stor. Glas skivan är ersatt med en utsvarvad Audio Note TT acrylic platter enkom för min Systemdek. Fantastisk kontakt med en herre där borta på regnets ö. Tillika har lödkolven börjat jobba med ett step up trafo för Pure Sound P10. Hur sjutton ska detta gå, jag är ju helt underutvecklad med lödkolvens magi, läsa scheman gör jag upp och ner och starkström älskar att ge mig motstånd.
Ska verkligen bli intressant att följa min egen utveckling allt enligt tidstypisk anda.
Formuleringarna är nära förestående anteckningar från ett hifi hål.
En ny DAC har placerat sig där NAD s500i tidigare befann sig.
En liten fransos i mörk basker, nicotiana tabacum och en kinesisk räk baguette med tofu känsla, allt kryddat av ett robust bordsvin av färgen röd, denna känslan sprudlar ut ur stereon. Dock verkar det som att någon nyligen fått i sig en gammal Purple Haze som låg i kavaj slaget, denna person befinner sig förmodligen på en betydande position på design teamet av detta fabrikat, fronten kan te sig grotesk men i svaga skenets stunder och sena timmar finns det ibland något vackert över det. Kanske växer det fram i en, bifallet.
Masken, Jaget och Ljudet har införskaffat ytterligare en radio. Denna gång en 80-tals klassiker i formen av NAD 4155(en följande händelse som verkligen är en milstolpe i mitt fyndande) som jag är på god väg att byta ut några electrolytic capacitors och bi-polar electrolytic capacitors, engelskan i denna formen känns väldigt teknisk, undra varför. Nu låter det kanske som om jag vet hur man gör, det vet jag inte men genom läsglasögonen tar man sig vidare.
Förhoppningsvis går allt väl.
Måste sälja av några etermedium apparater.
Letar efter en billig men vacker transport till CD spelning.
Förhoppningsvis inom kort rullar Systemdeks väldokumenterade skivspelar skildring upp sig. Den är så väldigt olik sig i sitt original manuskript.
Ljudminnet är bra konstigt, jag har börjat spela in ljudminnet för att jämföra med tidigare upplevelser av ljudminnet men det går inget vidare. Parametrarna för det upplevda är överväldigande.
Jag får ta mig ytterligare en resonerande tanke för att avleda ljudminne cachen.
Ljudet är rörigare än någonsin, nya rör DACen är rogivande på många fronter.
Nu tjuter kaffekokaren, dags för att spisa en Tintin LP, min favorit av de alla, Krabban med guldklorna.
"Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet."
-Nils Ferlin
|
Edited by - Junepe on 2011/05/12 18:40:02 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/06/06 : 23:22:38
|
Sommaren prunkar på och hettan missar ingen.
Det här är bara början!
Som ett mellanspel i min egen återgivnings betraktelse måste här nämnas att helt oväntat hände det. Ett styck äkta välljud infann sig. En känsla av att inget saknades.
Som vanligt är detta en monoton monolog dirigerad av en osann karaktär, en sann Hattslusk.
Allt tar en sådan evinnerlig tid just nu, har kört fast i en mycket gammal bok, utgåvan är andnöds besvärlig och typsnitten näst intill gudsförgätet. Allt var inte bättre förr, 1300 talet ter sig i mina funderingar som fruktansvärt mödosamt. Byter sida och där blänker helt plötsligt en alldeles ny DAC av modell nutid, Advance Acoustic MDA 503. NAD s500i fick som sagt på båten, på båten ner till kändistäta Skåne. Separationen var en stund ytterst hettande och svårmodig. Inget stämde och längtan efter det som varit var mödosam. Men allt som tiden gick upptäckte jag att den silvriga Kanadensaren allt som oftast enbart spelat en vågmästarroll i mitt gudsförgätna apparat system. Nu var den nya tiden här, med innerligen varmt glimrande digitalt förrörande förhörande.
Så tryck i din sista Burzum skiva du av apans alla avkomlingars efterlåten, eller varför inte bara köra trudelutten Lost Wisdom på upprepning, i all oändlighet.
Jag föste ner mig själv för några dagar sedan i ett tappert försök att ge mig på en skrivkrampig andnöds ansträngning till att kippa fram versalernas gud, ett slags textmässigt åkallande av Brage fick duga för att ge mig en hjälpande hand till att berätta om Systemdek resan. Då hände det plötsligt något alldeles oväntat bakom min ömma rygg, för jag har ryggen åt apparat system nr 1 när jag sitter här i detta helvetes säte, detta namn kallar min rygg den fyrbenta möbel pjäs jag huserar mina slitna ändlyktor på, allt i skrivandets ljusa stund.
Raffinerade små vågor av välbefinnande flöt över mina skuldror och hittade in i mitt svårt skadeskjutna ljud faktiska helhet av för mycket klang hörsammande och den älskande fullandlingshetens letande efter ett svängningstals scenerier av hur detta förmodade ljud ljud ska uppfattas för att min nuvarande person ska vara fullständigt tillfredsställd och endast hänge mig åt att vara i tillbakalutandets konst och upplösandet av apparat kulturens konturer är total.
Varför inte ge mig på ett tappert uppriktigt försök till min yttersta förmåga att nu delge detta och försöka återge det, det borde ju te sig lättare än någonsin då ett pussel äntligen är färdigställt, visst finns det högar av opusslade små lådor som ligger och väntar från golv till tak, men just detta pussel med just detta motiv kan faktiskt anses som fullbordat och iordningställt. En kombination är fulländad för just mina betrodda tonala svagheter i ljudåtergivnings kedja.
Advance Acoustic MDA 503
En rör DAC med en sju helsikes massa anslutningar. Full size.
Jag behövde nämligen 2 optiska in, 2 koaxial in, 1 ut (skiter i konstruktionen men vill absolut ha detta för mina sladdars skull, allt är ju som sagt relativt). Allt detta har den och lite till. Klappat och klart kom det hem ett exemplar av ytterst fint begagnat skick, det landade till min brevlåda invid gamla järnvägsstationen. Detta exemplar innefattade en ensemble om två ECC83 av märket Ruby Tubes, fråga mig inte vart rören kommer ifrån för jag har icke förmått mig att vara agera tracer dart i detta undrande. Dessa rör i sitt 12AX7 format fick mig i hög grad att stegra ögonbrynen mina för detta märke. Jag har över en tid firat av en drös så kallade NOS trioder, extremt kostsamt, ni vet vad fabrikat från fabriken i Herleen aus 1950-tal kan tinga sig själva på. Ska det smakas av av ett tillfälligt ljud blänk likt det blänk som enhetliga men autokratiska ger ton så kontrollerande. Avspeglat sig genom sitt tidsresande idé hav utav i mitten från de yttersta läten av dyrkan till då dåtidens behagliga frihets dimensioner avspeglade sig i konstauktionens lättsamma jazzighet likt en sekund från on the road, bortglömda och dyra tynar nu dessa rör iväg, de blir aldrig mer fler. Di små vackre satarne kostar många arbetade timmars jobb och tid. Jag har i slutändan inte råd. Jag är för enkel.
Så märken som TAD, Ruby Tubes, Genalex/Gold Lion och många många fler därtill ger i alla fall hopp om att början har haft sitt slut på nyproduktionens prövande dagar. Dom håller hög ljudmässig kvalité för di rörälskande massorna, dessa massor som håller produktionen av utvecklingen igång tills di sista av de sista utav transistor folket har lämnat och gått över det så kallade röda havet, So long Misr!
Så var det där med mångfalden, fel av mig, repent Junepe, din omedgörliga hifibroder!
Pluralismen måste segra, i alla våras apparater!
Men angående dessa nytillverkade rör, de är verkligen av fin ljudkvalité.
Man hyser hopp om rör livet när det kommer fram så livfulla små trioder fyllda av sin vacuum för att förgylla mitt sena natt brus i lyssningsläget, Auror av Alva Noto säger det mesta.
Advance Acoustic MDA 503 spelar musik hemma hos som aldrig förr. Det kom in en kliché artad förskönad påverkad rökig rör karaktär, det kliniska konturerade sättet att ha en åsikt om/få kännedom om(kanske genom hörsel men föga troligt) på ljud är nu borta, nu finns det en fyra dubbla översamplings konverterare ala 24bit x 384kHz, tillverkade och försedda av Analog Device som färgar smäckert lagom i detaljåtergivande, eller lagom beror ju på. Ta Emriks skiva Lögnhalsen som exempel och då låten Drömliv, i slutet på denna låt svajar det ett ljud fram och tillbaka, som en loopad delay snutt eller en hummande röst trudelutt. Innan var detta aldrig något av musik stycket jag eller vi här hemma uppfattade som meningsfullt, mest ingen ting stadie, utan mer som en fattig blindtarm påhängd för sakens skull i studio. Men med den aktuella apparaten sa det pang, den grävde verkligen fram en bas kropp, ett instrument och vidgade volym rummet för att lägga an en klang på hela skiten så att man rycktes med ända in i kaklet, allt detta i en 10 sekunder men det var mer än nog för att höja ögonbrynen och börja hård testa denna fransman (visst den är från kina som allt annat, inget är inte från Kina, kanske dock Italien än så länge men för resten är det kört).
Den låter verkligen aningen dovt, så som DALI högtalare kan te sig när man inte är van. Det är ingen klinisk eller NOS liknade DAC vi har att göra med, utan en rejäl översamplare med rör och det märker man. Lustmords ljud kaskader dansar fram oroväckande illusionistiskt genom salen. Burst tvingar mig att släppa det jag höll på med och lyssna, Alva Noto + Ryuichi Sakamoto med deras fantastiska Insen klättrar på väggarna och expanderar rummet till en fjärde dimension. AA MDA 503 spelar musik av yttersta förträfflighet för mig. Allt stämmer med denna. Den har verkligen ett djup i flera parametrar. Aningen subtilt och svår fångat men det finns där, bara man lyssnar.
Supra Sword IXLR kablarna gjorde underverk, likaså en ny ström sladd snok från Ölflex Oyaide Elec.
Denna rör DAC gav mig ett välljud. En klassisk mening är att ljudet kommer fram som om det spelas på LP skiva men det rullar Cd, mycket likt är det och det är precis min kopp av te, inte allas men min. Skiva efter skiva var det helt oväntad njutning och är så än idag. Den gör ett bra jobb film, tv, data spel och musik. Den leverera massor med tanke på pengen som jag investerade i den. En vacker och bra ekonomisk dag åker den till stora moddnings fabriken för en justering och förhöjning av sitt egenvärde, de sista välljudande dropparna ska pressas fram.
Måste skaffa en cd-transport, en PS3 är fullt duglig men nedrans besvärlig att ha att göra med i långa loppet.
Anti-kaufen linjen är sårad.
Bottenlöst försvagad har det inköpts ett antal nya paketer.
Sladdar på incoming återigen likt en homing missile. Måste leta efter den röda laser pricken och se vart skytten i själva verket verkar, eller finns den inombords mig själv?
En CD-transport finns även där ute utan vetskapen om att den är mig tillhörande.
Varför har jag inte en Auditorium 23 Homage T1 Transformer?
Man kan inte få allt här i livet, jag har redan det mesta och flesta. Men en vacker dag har jag något annat.
Nu ska jag tillbaka och lyssna på lite konsert.
Det lutar åt Mad Season Live at The Moore, detta fantastiska ögonblick fångat på rörliga bilder.
Den tar mig till, hmm, ni vet man befinner sig i andra rummet, rent fysiskt talat. Sakta men säkert öppnas en dörr. Föga påminnande om Doors of Perception, kaktusen sticker mig på halsens baksida, jag uppfångar mig själv på musik.
Snart MetalTown sedan Roskilde.
Det är LIVE! överdos inkommande.
|
Edited by - Junepe on 2011/06/07 10:00:38 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/06/08 : 11:57:28
|
Radioapparat.
Var ute på den veckoliga loppmarknads scanningen.
Tog en sväng förbi en lokal förmedlingsshop som förmedlar jävligt pris saltade affärer.
Så fort jag svängt in innanför deras dörr svänger min blick per automatik upp mot hyllan där nytillkomna ljudapparater brukar hägra. Likt terminator registrerar jag på pico sekunder ett styck gammal 80-tals NAD form. Ägarna som känner mig mycket väl till utseende registrerar mina rörelse som ändrats från ledig till destinations bundet. Direkt går jag till hyllan, lyfter ner ett styck NAD 4155, spanar in priset, ögnar skicket och vandrar direkt till disken, lägger den resolut på bänken samtidigt som jag säger till ägaren att håll denna ett par minuter är du go, jag ska bara kolla igenom resten av din butik mister. Han förstår direkt att det pris han tingar är mycket lågt eftersom jag alltid har långa meningar om priset och nu helt plötsligt från ingenstans på under en minut har jag bestämt mig och säger affär med ett märkbart omärkbart inre roat ansiktsuttryck. Men det kan han ta, för mister är verkligen en svår nöt att knäcka när det gäller affärer face to face.
Detta är en radio jag verkligen har suckat efter mycket länge. Jag hade givetvis kunnat ha den i min besittning för år och dagar sedan, men överraskningens lycka kan vara väldigt njutbar och märklig.
Ljudet är verkligen diaboliskt friskt, NAD bra om man gillar det NAD gör med ljud. Den har ett mycket fint rum att förmedla till lyssnaren. En väl uppfostrad fin djup bas, underbart mellanregister och en icke ansträngd diskant, diversearbetaren Jonas Hallbergs Sss smäller sällan stora smäckar. Visst finns det apparater som smular sönder den på precis alla parametrar som existerar i multiversum, men för denna maskins sanna pris, inte internet-guldgrävarnas-den-gick-på-ebay-i-amerika-fantasi-fmtunerinfo-snack-pris, utan för någon enkel svensk hundralapp så är den ett sagoväsen inom non-fatigue lyssning, jag blir helt enkelt aldrig trött på denna lilla apparats ljudradio återgivning. Eller jo det kan jag bli men då är det mer när jag råkas rycka med i ring P1 av allt för stor inlevelsegrad och tar saker på allvar, men det är ju inte återgivningens fel. Jag har haft otroligt mycket tuners på förbipasserande och jag måste verkligen som så många andra slå ett slag på lilla oljefatet för denna. Skön skit helt enkelt.
Jag använder min Supra Sword ISL rca, har testat en mängd olika fabrikat, men dessa två fullkomligt älskar varandra i mitt system.
Jag är en av de personerna som har ett bultande hjärta för NAD.
Produkter mellan 500-10.000:- segmentet anser jag att NAD är en Volvo Amazon korsad med en MG42, slitstarka, vackra, farliga och levererar en egen känsla av klang, absolut åt dunkelheit greppet av klangen, en nattsuddare i alla väder.
Pålitligt märke, denna där NAD.
Kan man verkligen tycka att MG42 är vacker skapelse?
Men nu ska den råka ut för ett styck chansning.
Moddnings paket beställt på internetet som lovar guld och gröna skogar.
Vi får se hur det går med den saken.
Fram med lödkolven, kofota upp chassit och smäll på capacitorerna på alla håll och kanter!
En klassisk hifi moddnings feuer!
Color Haze.
Ökenrock när den är som allra allra allra bäst.
Fram med soldering iron nr.7
På med Anton Bruckners nummer 9 för stämningens skull.
Återkommer snart angående ett eventuellt misslyckande eller ett styck episkt ljudförbättring.
|
Edited by - Junepe on 2011/06/08 12:03:07 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/07/13 : 10:38:06
|
Först angående något senare.
När jag här om dagen befann mig sittandes på uthuset med ett styck antikt fanzine vid namn Skitliv i handen och med Spids Nøgenhat svampande fram ut de nautiska dass högtalarna slog det mig att det senaste fått missljudet måste elimineras snarast. Detta är att jag upplever ett inte existerande ljud som ett missljud. Eftersom ett styck osynligt men högst verkligt pacman liknade bas smaskande monster huserar mellan betongväggarna så är det uteblivna ljudet av bas ett missljud. Vi kommer inte att flytta från akustik helvetet till hyreskasern på en bra stund, så mina funderingar blickar genast till?
Hmm, vad egentligen?
Byta högtalare? Till en modell som är aningen lättare för mig att placera och integrera i vår vardagsmiljö?!
Det hägrar högtalar mannekäng som sneglat åt förstulet en längre tid.
Lika bra att byta sladdsnokar när man ändå är inuti flytet, lite som Thunder.
Ja, så får det bli.
Trots att mången forumistas nu skakar på sin hattutfyllnad och med ett Eureka liknande direkt vrål mumlar om diffusorer och andra akustik attiraljer så är detta ett val jag gör.
Mitt val, absolut långt ifrån det bästa som vanligt, men vanligt är det bästa gott nog.
Men jag återkommer angående detta inträffande snarast.
Hur som helst.
Jag har i sken av ångor avfogat och sammanfogat nya grunkor i min NAD 4155.
Spelat denna ett antal hundratal timmar och lyssnat noga likväl onoga flertalet kvällar.
Lite som en social av- och omprogrammering av ett styck ljud radio apparat.
Resultatet var inte helt okomplicerat till en början.
Det lät som alltid annorlunda och svårdefinierat som det kan just när man gör en förändring av vaneläget.
NAD 4155
Före:
Var god läs efter.
Efter:
Istället för att denna gång göra åttor kring orden finns det en slutkläm som kommer i början.
Efter bestod/består av större separation kring alt i alla ljudovänligt och gästvänliga väder. Luften känns vibrerandes mäktigare vilket är bestämt underbart men faktiskt även ibland aningen för dynamiskt negativt, lite som man trycker in på knappen Hall på en allväders maskin i kompaktformat. Detta har jag upplevt som ogynnsamt i vissa avseende beroende på val av program, typ lixom en av mina favoriter p3-rock. Smaskar ljudligt med ett bubbelgummi.
Nostalgi blixten träffar mig i nacken, Ny Våg ekar som Thos hammare i mitt andliga radio minne. Dags att plocka fram lite gamla kassetter efter detta.
Men dra mig baklänges med rumpan bar på asfalt vad elektrolyterna gjorde susen med denna redan galet fina lilla välljudsapparat.
Den fick en lunga till.
Det tog dock en förbenad satanisk tid för den att ljuda in sin totala helhet.
Ni vet tills det blir en ljudosfärisk touchdown in bullseye, så att säga.
Den jazzar, den levererar klassiskt och framkallar en homogenitet i radio ljudåtergivning som få klarerar av för 200 svenska bagare uppkopplad på public service. Det är nästan ofattbart vad bortskämd man kan bli för en ringa riksdal.
Det försvann ett uns av basförmedlingen.
Som bortblåst.
Kanske var det för blött innan och nu mer korrekt torrt men det är så svårt att fastslå.
Jag kommer inte ihåg.
Men jag kommer ihåg att rymden visade sig mörkare och än mer mytomspunnen i flertalet radio följetonger, nagelbitande intensifierades och jag orkade inte lika ofta kämpa emot di blytunga pappaledighets ögonlocken framåt kvällningen. Som bomull i månlandskap vyssades mitt inre tilltrasslade lugn till sömns när Monitor visade vägen ut i sitt anmärkande ständigt förandliga ljudlandskap. För mig ett gott och likväl bra betyg.
Har en ny radio på ingång.
Ännu ingen av de stora välbyggda 70-tals prissarna men likväl en radioapparat.
Black Gate, öppna dig!
|
Edited by - Junepe on 2011/07/13 10:51:33 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2011/09/11 : 12:06:58
|
Under den tid som varit har det spenderats bra mycket med tid till och vid mitt nya sommarrums system. Tid att bygga det, tid att turna on det, tid att tuna in det och tid att droppa ut det.
Systemet befinner sig ungefär 4 meter i sydsydvästlig riktning från mitt så kallade huvudsystem.
Det bestående av huggormarna ni vet.
Inte värst många koordinater att vandra.
Med ljus och lykta från av till an har jag letat efter så kalla fynd allt enligt en näst intill den urholkade plånboken. Startskottet gick redan i början Mars. Mötte då ett par Dali 102 Vinyl, för ensam hundring i en bortglömd och tillika blek loppis vrå. Dessa skapades i mitten av nittonhundra nittiotalet av dansk ....... (för att skydda mig från att uttala det nedsättande slutet av citatet så låter jag Ernst Hugos raspigt dundrande balkong domslut i åtanke skallra i fantasin). De kan de di røde og di vide där på andra sidan vikinga floden.
Kan ha att göra med att Jesus kom till byn tidigt. Struktur kombinerat med skuld brukar få även den lataste att tänka. Tyvärr har de bara ett styck ölmärke nu för tiden. Den marknadsliberalistiska mångfaldens öl märkes järn bur är så långt från monopol man kan komma, när det gäller min DAC.
Jag använder LiTe DAC-AH. Ovillkorligt förälskad i denna lilla NOS DAC från fjärran östern.
Den är modifierad och in tunad enligt rekommendationer.
Den ljuder och bjuder, det går hit och det går dit och det går runt en liten bit det är en makalös manick. Det är en 8 x TDA 1543 DAC chips maskin.
Visst den har inte sista ordet i återgivandet, med slutna ögon framkallas inte en tindrande analog stjärnhimmel med ett sprakande i norrskenets magiska ouvertyr till förgrund, men den framkallar toner till orkestrarna som flyter genom min elektronik.
Det tar ett tag för dess flod att gripa tag i sin åhörares bädd.
Musiken känns hel, rock n roll.
Hoppas jag kan släpa med den någon gång på någon slags DAC middag (fnittrar nervöst för mig själv och snor snabbt huvudet för att kika över min skuldra om en försäkran av att ingen bevittnat att orden DAC och middag befinner sig i samma följd, låter ju vansinnigt, trevligt). Att publicera döljer ibland det mest uppenbara utmärkt.
På bilden finns NAD 1300 försteget inkopplat till min trotjänare NAD 3100. Båda barn av samma tid och serie, snackisen Monitor, kan man använda buzzword i detta sammanhang, alltså angående Monitor serien, eller blir det fel kontext?
NAD 1300 är om jag inte missminner mig finns sittandes som förstegs del i storebror NAD 3300.
Det blir lite kaka på kaka med NAD/NAD och NAD/ Proton. Jag känner mig alldeles för van vid detta ljud fenomen. Blir yr.
Försteget är dock verkligen kompetent och jag har sannerligen inget ogynnsamt att språka om dess beskaffenheter. En himmelsk massa val möjligheter för att påverka ljudet eller bara luta sig tillbaka och kicka in Bypass, det är det som gör det för mig.
Det är i skrivandets stund urkopplat.
Icke på grund av sina klang egenskaper utan för att det blev lite mycket plotter i mitt blickfång.
Innan var det en Proton 520 som agerade slutsteg. Den har en massa styrka i strömmen men saknar lite av de finesserna jag söker. Den suger aldrig tag i mig men det gör den i andra mig veterligen. Har en vän som är tokig i den lilla skiten, tack och lov är vi alla fortfarande olika.
Allena en NAD 3100 nu huserar under Samsungs monitor.
Den spelar trofast och i hög grad utmärkt.
Den står där i väntan på något annat.
Alltid detta något annat.
Vi har 21 år tillsammans NAD 3100 och jag. Det är inte fy skam. Ibland så får hon ge vika för andra ljud i ett av universums korta ögonblick. Funderar på att putsa upp henne rejält. Man kanske skulle byta ut lite egenskaper under huven. Eller är orörd det bästa?!
Sneglar nu på en specifik Sansui och en annan Japansk liten bonsai kramare.
En viktig liten detalj angående NAD. För guds skull människa bomma av Soft Clipping. Den stör och förvanskar ljudet till det negativa, allt enligt min ljudofoniska hörsel upplevelse av klang tolkandet.
Det är som två helt olika skapelser, på eller av det är frågan.
LiTe DAC-AH har fått sällskap på signalvägen.
I slutet av ett par Supra EFF-I ppsl befinner sig ett styck Musical Fidelity X-10V3.
Jag måste nu så här i några raders efterhand medge att mina reflektioner över ljudegenskaperna av LiTe går hand i hand med att denna rör buffert fanns inkopplad på NOS signalen. Utan den låter den utmärkt med eftersom jag är rör pundare så var buffert stoppet ett måste. Den är än så länge i sitt original utförande men rock-grotto kanske anländer för ett besök när portmonnän så beviljar.
Den rör verkligen till ljudet till en underbart smakrik liten global ljudmacka.
Öppnar upp dörren till salen i stället för rummet. Vädrar ut gammal stillastående luft för att genom nyöppnade ljud fönster respirera fram en nytändande friskhetskänsla likt underbaraste höstkylan. När Bob Dylan sjunger på Lily of the West utan rör så framstår allt korrekt och väl uppträtt. Torrt och väluppfostrat återskapat genom signalernas ett nollande ett. Pluggar in bufferten.
Helt plötsligt känner jag med rösten som sjunger, foten dampar i takt med basen som fått en osynlig cylinder omkring sig och likt alla de andra svängningstalen bildas ett 3d landskap och min lilla tös dansar runt, runt, runt i ringens påhittade mitt med liten oförstörd mänskas handklappandes finkänslighet.
I can#8217;t help falling in love with you!
Det uppstår en näst intill magisk synergi effekt mellan musik i förening med uppfinningen förenklat formulerat rör.
En effekt som för mig skapar en närvaro jag faktiskt aldrig hört utan dessa i mitt medelåldersmedvetna musiklyssnade.
Den drar in mig i orkestern, i tankar och in i takterna och texterna, in i det försvunna barndomslandskapet då allt var enormt även ur en DUX köksradio konsumerad på OBS! stormarknad.
Detta för mig genast vidare till en fundering som kantat vid mitt innersta formulerings landskap di senaste veckorna.
Allt började med att jag lyssnade på en lite trudelutt skapad av Jean Michel Jarre.
Men först en kort tillbaka blick till den mittersta hälften av 1980-talet. Familjen sitter anhopat i ett tidstypisk producerad villa radhus i en av samhällets mellanskikts stadsdel och har flottiga revbensspjäll med pommes fritts i revbensspjälls flottig mungipa. På TV, en Luma som redan då hade en nio eller tio år på nacken, besöker det oss alla i rummet de mest magiska ting, allt ur en ensam integrerad högtalare.
Det var en dag då man firade Lyndon B Johnsons stjärnsiktande storvisions vågspel, där på andra sidan det stora havet. Detta visste en liten skit som jag givetvis inget om.
Ur Tv kom det överdådiga bilder, färger och ljud lika fängslande som skapelsen i sig.
Det var nämligen visning av Jean Michel Jarres konsert Rendez-vous Houston.
Det som fått mig att återkalla detta minne med större närvaro, är nu så här i efterhand enkelt att förklara.
Jag kommer ihåg denna magiska kväll med kärlek.
Hänförd satt jag nästa intill på poltergeist avstånd från rutan.
Jag hade konserten inom mig. Jag upplevde musiken och bilderna som den renaste närvaro.
Ljuden lät lika stora och naturtrogna som om jag befann mig i självaste Huston. Laserharpans fantastiska illusion och hettande närvaro kan jag återkalla vilken sekund som helst. Jag glömmer det aldrig.
Men hur kan en enkel Luma förtrolla och ge större dynamik och soundstage än något annat oavsett prisklass jag testat, kanske inte då den där Roger Waters episka konsert på Roskilde 06 inräknad, den är en klass för sig men det är en helt annan berättelse, och framför allt tid.
Alla ljuden som armbågade sig fram ur denna Luma i mitt barndomsminne och sinne var oslagbart överväldigande.
Ren på idéer och bättre tekniskt vetande.
Ej sönderläst.
Ej påverkad i detta avsnitt.
Ej hänförd av en annan hänförd.
Ej spelad av andra spelare.
Det är mycket svårare att koncentrera mig nu.
Nuet var närvarande.
Informationen tar udden ur känslorna.
Slingrande från Musical Fidelity X-10V3 lägger en Ixos Ixotica IX1 an vid NAD 3100s anslutningsdon.
Verkligen mycket prisvärd kabel på begagnat marknaden. Väl skärmad och den besitter ljudliga egenskaper som skiljer sig från mina andra kablage. Alltid bra att ha annorlunda egenskaper i ett lag. Det krävs ju pluralism för att framföra musik av en ensemble.
Xindak FP-1 strömsnok matar LiTe DAC-AHs feta strömhåla.
Van den Hul hanterar högtalarsladd jobbet. Deras the Clearwater jobbar på med silvriga trådar.
Kommer att testa andra sladdar. Är verkligen inte dyrt att gräva fram en meter i hifi-klubbens slit och släng lådor eller att anskaffa någon överbliven center meter på cyberrymdsliga diverse sidor.
Kan jag hitta några subtila känslor.
Går det att jaga fram mer rymd och svärta?
Kanske är det billigare att läsa en artikel om det tilltänkta, en som passar mig utmärkt och sedan nöja mig med att medvetandet efter nöjdheten pipa förändrar helheten allt i takt med det egna jagets begäran.
Ibland blir det helt fel för man får tag i fel text
Som ljudkort används Sound Blaster X-Fi Titanium. Billigt som sjutton second hand.
Efter som jag är FPS jonkare är jag i extremt behov av OpenAL formatet som finns i denna typ av kort.
Sladdat med en Supra ZAC Toslink.
Just det glömde helt av att nämna Dual CS 505-4 med ett styck Ortofon OM20 som även befinner sig i inkopplat läge.
Mitt lilla system är helt enkelt bestående av:
Dali 102 Vinyl.
NAD 3100.
LiTe DAC-AH
Musical Fidelity X-10V3
Xindak FP-1
Supra EFF-I ppsl
Ixos Ixotica IX1
Van den Hul The Clearwater
Sound Blaster X-Fi Titanium
Supra ZAC Toslink
Dual CS 505-4
Mycket ljud för minimal peng, verkligen minimal sådan riksdal.
Tänk att jag har en synthesizer framför mig i verkligheten.
Jag spelar lite och det låter exakt som det gör för det är i verkligheten.
Jag kopplar in min rör buffert, och voila vips (ej att beblandas med VIPS som är Finlands nationaldiskografi och nationalbibliografi över noter) så blir det genast mera verkligt.
Jag är verklig i mitt kött och blod, inget annat.
Här slår jag ett musikslag på den stora jätte djungeltrumman.
Spåret kom precis i denna stund till nedanstående vers. Kände mig tvingad att delge lyriken.
Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band med skivan Horses in the Sky.
Oj du tös eller gosse vilken platta.
"Lost a friend to cocaine
Couple friends to smack
Troubled hearts map deserts
And they rarely do come back
Lost a friend to oceans
Lost a friend to hills
Lost a friend to suicide
Lost a friend to pills
Lost a friend to monsters
Lost a friend to shame
Lost a friend to marriage
Lost a friend to blame
Lost a friend to worry and
Lost a friend to wealth
Lost a friend to stubborn pride
And then i lost myself"
Eller inte!
Hur som helst.
Hyreskasern är på väg att bytas ut mot gynnsammare ljudofoniska atmosfärer.
Turen har slagit ett slag på den eviga tombola snurran.
Ett styck stereo rum inneslutet i trä är på ingång.
Där kommer nästa jämförelse att utspela sig.
Mozart, Wolfgang Amadeus med sin Symfoni nr 40 & 41
Det handlar om Charles Mackerras och Karl Böhms olika tolkningar av denna medryckande fantasi.
Men där träder mitt så kallade välljudande nummer ett system in och tar över.
För den typen av utvärdering krävs allt känsligare typ av kliniska instrument.
Det här är ingen mörk framtids dystopi.
Det här är hoppets och det levande ljudets framtida eufori.
Med enkla medel tar jag mig vidare upp mot slutstationen på denna resa.
Närmare bestämt North Mississippi Hill Country Blues.
Junior Kimbrough, min mästare.
|
Edited by - Junepe on 2011/09/11 12:14:24 |
|
|
|
Junepe
100.000-klubben
614 Posts |
Posted - 2012/02/09 : 22:13:11
|
Flytten var total.
Hösten lång....Sam. Spela den inte igen.
Nu var det väldigt länge sedan jag vittjade av mig skrivna meningar.
9/11 senast, också ett jävla klockslag att avsluta med, vila i frid Imperiet! Borde se den där konserten snarast. Gör en notering på min handled med knappt synligt blå blekt blått bläck.
Viken som ligger vi insjön där huset står som vi nu sover om nätterna har förmodligen hjälpt träets ljudåtergivande egenskaper att åldras och förhålla sig till övriga naturens samklang i en sällan men alltid lika vardaglig upprepelse.
I greet you from the other side
Of sorrow and despair
With a love so vast and shattered
It will reach you everywhere
And I sing this for the captain
Whose ship has not been built
For the mother in confusion
Her cradle still unfilled
For the heart with no companion
For the soul without a king
For the prima ballerina
Who cannot dance to anything
Men ack i helvetets evigt stängda pärlemo portar vad jag kan dansa. Det Pac Man liknande bas slukar monstret som huserade i den förra hyreskasernen är nu fullständigt tillintetgjort. Inte sagt att jag är utan problem för så fungerar inte verklighetens binära kod. Och Nej! jag är inte klädd i folie här ute i min isolerade intet stans.
Mina LP skivor har flammat upp till en nivå som endast trä kan göra med att höra.
Allt ljud har blivit tydligare, distinktare, uttryckligare, klarare och ljudbildsmässigt 1000-0 bättre än i betong helvetet, och de vedervärdiga spikesen har landat på den ändlösa försäljningslistan.
Måste berätta att JJ E88CC har hänfört mig. TAD är ute i kölden. Närmare bestämt -13 som det är på verandan.
Så här ser det just nu ut i skrivandets halv sena papa freiheit minut.
Flytta saker för bättre ljud, svar Nej! Är positionerna bestående, svar Ja!
Kan det tänkas att ljudpåverkande och tillika estetisk kringstående eller hängande utrustning eller smyckning kommer upp i olika former på väggar, i hörn och hyllor, svar Ja!
Så kort vart det lite om hur mycket som kommer.
Det lyder mer snarast.
Ett mysigt litet angenämt radio apparats slag.
VTA justering i ångbåtsverkstad.
Samt en lyckad nedfrysning av herr fjärrkontroll.
|
Edited by - Junepe on 2012/02/09 22:55:32 |
|
|
|
24U
Member
883 Posts |
Posted - 2012/02/10 : 03:41:13
|
| Glad för lyckat tjuvfiske av verbal karaktär. Öppnade mina ljusblå mot ekvilibrist. Bugar i respekt och viker favvo. Prenumerant futura. |
https://www.facebook.com/stefanstudio |
Edited by - 24U on 2012/02/10 03:43:16 |
|
|
|
opethic
Member
2890 Posts |
|
|
Topic |
|
|
|
All Forums
Junepe, Onedrive och verkligheten
New Topic
Printer Friendly