quote:

---

Julen närmar sig, traditionerna står för dörren, återupprepningens högtider...

Sagor säger en del, andra tror på det och några missionerar.

Man blir nästan religiös!
mvh

---

quote:

---

Kejsarens nya kläder av H. C. Andersen

För många år sedan levde en
kejsare som tyckte så ofantligt mycket om vackra
nya kläder att han gav ut alla sina pengar
för att bli riktigt fin och grann. Han
brydde sig inte om sina soldater, brydde sig
inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna
för annat än att få visa sina nya
kläder. Han hade en rock för var timme
på dagen och som man säger om en kung: han är
i rådet, så sade man alltid här: kejsaren
är i garderoben.

I den stora staden där han bodde
gick det mycket muntert till; var dag kommo många
främlingar dit, en dag kommo två bedragare.
De gåvo sig ut för att väva det vackraste tyg
som läte tänka sig. Ej nog med att färgerna och
mönstret vore någonting ovanligt vackert, utan de kläder som syddes
av tyget hade även den underbara egenskapen att de voro
osynliga för var människa som vore oduglig i sitt
ämbete eller också vore otillåtligt dum.
Det vore ju ena präktiga kläder,
tänkte kejsaren. Då jag hade dem på mig skulle
jag kunna upptäcka vilka män i mitt rike som inte
duga till det ämbete de inneha; jag skulle kunna skilja
de kloka från de dumma. Ja, det tyget måste
genast vävas åt mig. Och så gav
han de båda bedragarna mycket pengar på hand för att
de skulle börja sitt arbete.

De satte också upp två
vävstolar och låtsade som om de arbetade, men de hade icke
det ringaste på vävstolen. De begärde opphörligt det
finaste silke och det präktigaste guld, men detta stoppade
de i sin egen ficka och arbetade med de tomma väv-
stolarna och det till långt in på nätterna.
Nu skulle jag ändå bra gärna
vilja veta hur långt de kommit med tyget, tänkte
kejsaren, men han var riktigt litet underlig till mods
då han tänkte på att den som var dum eller illa
passade för sitt ämbete inte kunde se det. För sig
själv trodde han väl inte att han behövde vara orolig, men han
ville dock först skicka någon för att se till hur det förhöll
sig. Alla människor i hela staden visste vilken
sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se hur dålig
eller dum hans granne var.

Jag skall sända min gamle redlige
minister bort till vävarna, tänkte kejsaren. Han kan
bäst se hur tyget tar sig ut, ty han har
förstånd och ingen sköter sitt ämbete bättre än han.
Nu gick den gamle hederlige ministern
in i salen där de båda bedragarna sutto och arbetade
med de tomma vävstolarna. Å, Gud bevare
oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen.
Jag kan ju inte se någonting! Men det sade han icke.
De båda bedragarna bådo honom vara
så god och stiga närmare och frågade om det inte
var ett vackert mönster och sköna färger. Med detsamma
pekade de på den tomma vävstolen, och den stackars gamle
ministern fortfor att spärra upp ögonen men kunde inte se
någonting ty där fanns ingenting. Herre Gud, tänkte han,
skulle jag vara dum? Det hade jag aldrig trott och det
bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga
till mitt ämbete? Nej, det går inte an att jag
säger att jag inte kan se tyget.

Nå, Ni säger ingenting om det,
sade den ene som vävde.
Å, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert,
sade den gamle ministern och tittade genom sina
glasögon. Vilket mönster och vilka färger! Ja, jag
skall säga kejsaren att det behagar mig särdeles.

Nå, det gläder oss, sade de båda
vävarna och nu nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid
namn. Den gamle ministern hörde noga på
så att han skulle kunna säga detsamma då han kom hem
till kejsaren, och det gjorde han.
Nu begärde bedragarna mera pengar, mera
silke och guld; det skulle de begagna till vävnaden. Alltsammans
stoppade de i sina egna fickor och i väven kom
inte en tråd, men de fortforo som förut att väva på
den tomma vävstolen.

Kejsaren sände snart en annan hederlig ämbetsman
dit för att se hur det gick med väven och om tyget
snart var färdigt. Det gick med honom som med
ministern; han såg och såg men som där inte
fanns annat än de tomma vävstolarna kunde han ingenting se.
Ja, är det inte ett vackert tyg,
sade bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret
som alls icke fanns till.

Dum är jag inte, tänkte mannen. Det ärsåledes mitt goda ämbete jag inte duger till? Det
var då lustigt nog! Men det bör man inte låta
någon märka. Och så prisade han tyget som
han inte såg och betygade dem sin förtjusning
över de vackra färgerna och det präktiga mönstret.
Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.

Alla människor i staden talade om
det präktiga tyget.
Nu ville kejsaren själv se det medan det
ännu var kvar i vävstolen. Med en hel skara utmärkta
män, bland dem de två gamla hederliga ämbetsmännen som förut
hade varit där, gick han till de listiga bedragarna
som nu vävde av alla krafter men utan ränning och inslag.

Ja, är det inte magnifikt?
sade de båda hederliga ämbetsmännen. Täcks Ers Majestät
se vilket mönster, vilka färger! Och så pekade de
på den tomma vävstolen ty de trodde att de andra
nog kunde se tyget.
Vad vill det här säga, tänkte kejsaren.
Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte
till att vara kejsare? Det var det förfärligaste som kunde hända mig!

Å, det är mycket vackert, sade kejsaren. Det har
mitt allerhögsta bifall. Och han nickade
belåtet och betraktade den tomma vävstolen; han ville inte
säga att han ingenting kunde se. Hela sviten son han hade
med sig såg och såg men såg ändå inte
mer än alla de andra. Emellertid sade de som kejsaren:
Å, det är mycket vackert, och rådde honom att klä sig
i detta nya präktiga tyg första gången vid den
stora processionen som förestod. Det är magnifikt, ypperligt,
charmant, gick det från mun till mun och allesammans voro
de så innerligt nöjda därmed. Kejsaren gav vardera av
bedragarna ett riddarkors att hänga i knapphålet samt
titeln av vävjunkare.
Hela natten före den förmiddag då
processionen skulle äga rum sutto bedragarna uppe och hade över
16 ljus tända. Folk kunde se att de hade brått
med att få kejsarens nya kläder färdiga. De
låtsade som om de toge tyget ur vävstolen, de
klippte i luften med stora saxar, de sydde med
synål utan tråd och sade slutligen: Se så,
nu äro kläderna färdiga!

Kejsaren kom själv dit med sina
förnämsta kavaljerer, och de båda bedragarna lyfte ena
armen i vädret som om de hållit i något och sade:
Se här äro benkläderna, här är rocken, här är manteln osv.
De äro lätta som spindelväv! Man skulle kunna tro att
man inte hade någonting på kroppen, men däri ligger just det
fina hos dem.
Ja, sade alla kavaljererna, men de kunde
ingenting se ty där fanns inte något.
Skulle nu Ers Kejserliga Majestät
allernådigast behaga ta av sig sina kläder, skola vi
klä på Er de nya där borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.

Kejsaren tog av sig alla sina kläder,
och bedragarna låtsade som om de gåve honom plagg efter plagg
av de nya som skulle vara sydda; de togo honom om
livet och liksom bunde fast något; detta var släpet, och
kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
Gud, vad det klär väl! Vad det sitter
utmärkt! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger!
Det är en kostbar dräkt!

Tronhimlen som skall bäras över Ers
Majestät i processioen väntar där utanför, anmälde överceremonimästaren.
Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren.
Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu
en gång framför spegeln för att det skulle se ut som om han riktigt
betraktade sin ståt.
Kammarherrarna som skulle bära släpet famlade
med händerna utåt golvet som om de tagit upp släpet;
de gingo och höllo i luften; de tordes icke låta
märka att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen
under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan
och i fönstren sade: Gud, vad kejsarens nya kläder
äro makalösa! Vilket vackert släp han har på manteln!
Så utmärkt det sitter! Ingen ville låta märka att han
ingenting såg, ty då hade han ju icke dugt för
sitt ämbete eller ock varit mycket dum. Inga av kejsarens
kläder hade gjort en sådan lycka.

Men han har ju ingenting på sig!
sade ett litet barn.

Herre Gud, hör bara den oskyldiges
röst! sade fadern; och den ene viskade till den andre vad
barnet hade sagt.

Han har ju ingenting på sig! ropade
slutligen allt folket, och det kröp i kejsaren ty han
tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: Nu
måste jag hålla ut till processionens slut. Och så
höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gingo och
buro på släpet som alls icke fanns.

---

quote:

---

Låt oss inte bråka! Hifi skall vara kul. För vissa av oss innebär det blindtestande och strävan efter transparens, medan det för andra innebär rörbytande, kabel-lyftare och kvantrenare. Båda är roliga hobbies som attraherar radikalt olika personligheter! Här finns väl plats för oss alla - i mångfaldens forum?

---

quote:

---

AGNOSTICISM © Svenska Akademien, uppdaterad:2006-08-28
[Webbversionen är inte slutkorrigerad.]
SPALT: [A812] [tryckt år 1898]

--------------------------------------------------------------------------------

UTTAL: g1nostisis4m l. gnos1-,

GENUS: r.;
BÖJNING: best. -en.

ETYMOLOGI: [af eng. agnosticism, af eng. agnostic (se under AGNOSTIKER)]


0)


BRUK: filos.

BETYDELSE: eg.: åsikt, enl. hvilken man (på ett visst område) icke kan veta ngt; vanl.: åsikt, enl. hvilken man icke kan veta ngt rörande det öfversinnliga.

---

quote:

---

Men eftersom jag är en öppen människa som anser att alla inriktningar och sätt att närma sig en hobby som heter hifi och musik är bra om de fungerar för var och en så känns det ju inte så viktigt att hålla på och lägga tusen trådar i en repetitiv loop för att få alla andra att tycka som jag

---