Håller på snickra en trevägshögtalare och har lite funderingar runt impedansen i en högtalare.
Jag kommer att få dämpa mellanregistret några dB och det finns ett gäng med olika alternativ för att göra detta.
1. Enkelt seriemotstånd närmast element (/ev. konjugatlänk). Ger högre impedans vilket ger mindre kondensatorvärden i filtret. Större spolar ser jag inte som ett problem eftersom dem är relativt små och inte behöver ha så låg inre resistans. Nackdelar är väl att impedansen för det totala systemet blir högre och kommer att variera mera.
2. Sk. L-pad närast element (/ev. konjugatlänk) Rätt impedans för hela systemet och jämnare impedansförlopp med motstånd parallellt med elementet underlättar för högpassfiltret.
3. Motsvarande ovan fast på förstärkarsidan. Ser inga direkta fördelar.
Någon som har några erfarenheter av detta? Hur stora fasvridningar i impedansen kan man tollerera? Hur stor betydelse har det att impedansen blir högre än åtta ohm. Är det någon variant som låter bättre än den andra?
Variant 2 har sina klara fördelar. Filtret blir mindre känsligt för variationer i impedans hos högtalarelementet (pga utstyrning av motorn eller värmeutveckling i talspolen). Dessutom så varierar ju impedansen mindre med frekvensen än i alt. 1 vilket kan vara en fördel när man designar filtret. Dämpningen av seriemotståndet blir ju mer konsistent också.
Totala impedansen (som förstärkaren ser) är inte lika kritisk, den kan variera rätt kraftigt innan man får problem. bara inte impedansen är för låg någonstans så är det ingen större fara.