Johan tar en titt på vad JJ har ett erbjuda

Datum: Sommaren 2007

Plats: Trelleborg

På djupet

För att pressa stegen åkte Devin Townsends Terria, som är en skiva med mycket komplex musik och omfattande diskantinformation, in i CD'n. Det ligger ett skimmer på i stort sett alla ljud och som grädde på moset så var reverbet i maxläge när skivan mixades. Tillsammans med en sisådär 20 gitarrer som alla spelar på olika sätt gör det den till en svårlyssnad skiva. Har man bara en antydan till hårdhet i sitt system hörs det direkt och den blir jobbig att lyssna på. Nu satt jag verkligen och bara gapade för 239 redde ut alla skiftningar och nyanser utan några som helst problem. Klarheten påverkade återgivningen ända ner till basregionen vilket fick basspelet och trummorna att komma fram ruggigt tydligt. Det var nu högerfoten verkligen började röra på sig. Alla pålägg som finns på den här skivan grötade aldrig ihop utan de benades ut klart och tydligt, samtidigt som det inte slog över till att bli hårt eller komprimerat någon gång. Aldrig tidigare har jag kunnat lyssna på den här skivan så avslappnat som vid det här tillfället och att vandra runt i den megastora ljudbilden var en barnlek. Jag var även förvånad över att 239 kunde ge så mycket detaljer utan att peka på dem. Ofta hänger jag upp mig just på ett överflöd av detaljer och tappar därför känslan för musiken. I det läget dissekerar jag bara det jag hör och stänger sedan ned stereon efter femton minuter.

Efter att ha varit uppe på molnen sansade jag mig lite för här fanns ett problem, den här skivan är väldigt diskantrik och hur skulle det då låta på en mer normal skiva? För att göra det ännu lite svårare lade jag i Richard Thompsons - You - Me - Us? som verkligen har ett torrt ljud. Det är en akustisk skiva med gitarrer och ståbas samt små inhopp av fioler och trummor. Till min stora förvåning lät det inte alls murrigt eller dovt. Det torra ljudet från studion fanns med men den dova klangen var inte så övergripande som jag var van vid. Istället öppnades inspelnings-rummet upp vilket gav en närhet som var lite otäck ibland. Jag började nästan undra om slutstegen ändrade nivå efter vad jag spelade ;-)

Återigen påverkades basen av övertonerna och ståbasen framträdde därför tydligare än någonsin. Små vibrationer från strängarna och skrapljud, allt fanns med vilket jag inte ens lade märke till från början. 239:ans sätt att fånga musiken lyfte den här skivan flera snäpp i mina öron för helt plötsligt fanns det inget att klaga på?! Jag kom till och med till en punkt då min underläpp började skaka. I ett riktigt melankoliskt stycke som börjar med en ensam gitarr och ståbas kommer en violin in och jag blev här riktigt rörd av vad jag hörde. Låtens inneboende känslor sköljde över mig, det var så mycket ”ta på”-känsla man nu kan få. Det lät banne mig inte HiFi för två öre, här spelades musik

(klickbar bild!)

Imponerande!

Hur JJ har lyckats åstadkomma detta vet jag inte men lyckats har de verkligen gjort. 10W kan tyckas vara i nederkant och det räcker tyvärr inte för alla. Jag upplevde aldrig att stegen kippade efter andan eller att de blev pressade ens på riktigt höga nivåer. Musiken bara flödar på och ljudbilden förändras inte även om man pressar dem med ett kontinuerligt effektuttag på 8-9 W. Drar man upp nivån till klippning så kommer disten smygande utan några överraskningar.

Steg 2

243 - 239

Nästa steg blev att koppla in försteget JJ243 och nu var förväntningarna högt ställda! Skulle jag få ett lyft i alla registren när en JJ-produkt styrde slutstegen? Efter den första sessionen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, det lät inte illa fast å andra sidan lät det inte superbra heller. Försteget hade stått på någon timme innan jag började lyssna men jag bestämde mig för att vänta ett par timmar till. Den extra uppvärmingen ”tog” ganska mycket vilket även kändes på chassiet, till och med volymratten blev ljummen. Mina högt ställda förväntningar dämpades dock för det här var ingen lätt nöt att knäcka. Jag fick inte försteget att sjunga på det känslomässiga sätt som 239 gjorde. Istället tog 243 kontrollen och dämpade ner allt till normala (?) nivåer, en del av livfullheten och öppenheten försvann. Å andra sidan så lät det inte alls dåligt, tvärtom, men jag hade väntat mig lite mer helt enkelt. För att verkligen grundtesta försteget kopplade jag bort 239:orna och satte tillbaka mitt A-50 och nu hände det saker! Både lekfullheten och luftigheten var tillbaka och så även mitt leende. Detaljnivån låg i närheten av mitt eget försteg fast lite skärpa saknades i de minsta detaljerna.

(klickbar bild!)

På lågmäld musik märktes det lättare men med mer komplex sådan märkte jag inte av det alls. Redan på lägre lyssningsnivåer rycktes jag med av musiken vilket gjorde att jag hade svårt att slita mig från stereon. Röster komprimerades ibland storleksmässigt vilket gjorde att på vissa skivor lät sångaren lite avlägsen, på gott och ont. Klangen och värmen fanns dock med och jag upplevde aldrig försteget som kyligt eller nasalt. Samma fenomen hördes inte på några instrument för alla spelande var fast placerade i ljudbilden och de kändes aldrig avlägsna. Skivan ”Terria” åkte givetvis i igen och visst hördes det att det var en JJ som spelade för jag kände igen många av sakerna som 239 hade gett mig. Det var banne mig samma sak med Thompson också så släktskapet var tydligt, även om 243 lät lite dämpad och försiktig i jämförelse.

En sak som förvånade mig var att jag inte kunde höra någon skillnad mellan 243 och mitt eget försteg när det kom till basen. Duo 18 pumpade ut rytmer med samma fina nyansering och kontroll med båda förstegen. Ska jag klaga på något så får det väl bli att det saknas fjärrkontroll.

(klickbar bild!)

Sida 1 Sida 2 Sida 3 Sida 4