| Author |
 Topic  |
|
|
Highendmässan
Starting Member
49 Posts |
 Posted - 2011/03/08 : 10:56:23
|
Tjugo minuter efter avtalad tid dyker han upp i hotellobbyn. Förseningen beror på att han varit i hotellets gym, och det står omedelbart klart att han har en energinivå man sällan ser hos män som precis ska fylla 64. Relativt omedelbart inser jag också att mitt frågebatteri, som jag på förhand gissat kan avverkas på en timme, kommer ta betydligt längre. Träffsäkra formuleringar och länga monologer fullkomligt väller fram ur honom, framförda med en utpräglad New York-dialekt. Hans minne imponerar lika mycket med namn, platser, skivbolag och modellbeteckningar som ploppar fram utan minsta eftertanke.
Intervjun är uppdelad i tre delar: Livet som professionell audiofil, digitalt mot analogt, samt slutligen musik och lyssning. Del ett följer här.
Jag vill börja med att fråga dig lite om livet som professionell audiofil, för den utgångspunkten skiljer sig så mycket från publiken du skriver för.
Det stämmer. Folk vill att deras system ska låta så bra som möjligt, så de pysslar med dem och jag råkar på många som blir besatta av det, och håller på att ändra och förbättra utan att någonsin verka bli nöjda. Jag å andra sidan får inte hålla på så för varje månad får jag in något nytt.
Du behöver ha ett referenssystem.
Ja, och varje gång referenssystemet är inkopplat så förblir det så bara för en dag. Sedan måste jag plocka ner det igen och sätta in en ny komponent. Så det är väldigt sällan jag får chansen att ha mitt kompletta system på plats. Det är frustrerade, men å andra sidan är det intressant att få lyssna på nya saker. Folk är väldigt avundsjuka på det.
Men att spendera så mycket tid med att lyssna professionellt, påverkar inte det din förmåga att lyssna enbart för musikens skull?
Om du inte kan separera de två sakerna så kan kan du inte göra vad jag gör. Jag gav mig bara in i detta baserat på hur mycket jag tyckte om det som hobby. Min fru älskar hundar och jobbar inom hundvärlden--inte professionellt, hon har ett annat jobb--och jag säger alltid till henne "varför försöker du inte hitta något inom hundvärlden du kan göra, även om det inte är heltid? Kom i gång med något!". Hon svarar att hon inte vill göra det hon tycker om som jobb, för då blir det bara ett jobb. Men se på mig! Det är mitt jobb, men på kvällen när jag har jobbat klar och vi har ätit middag så går jag ner och spelar skivor för mitt eget nöjes skull och blir kvar till 3 på morgonen. Morgonen därpå frågar hon "När gick du och lade dig i natt?". Runt 3 svarar jag, och hon säger att jag inte får nog sömn. Jag säger att det räcker utmärkt, för 3 timmars lyssnande är så upplivande och avslappnande att med bara 4 timmars sömn mår jag toppen! Men om du sitter där och börjar tänka som en recensent och lyssnar efter saker som stereosceneri och börjar mixtra med kablar eller vad du nu gör, så kan du aldrig njuta av det! Du bränner ut dig. Det finns vissa som bränt ut sig, som har gått vidare till att göra andra saker. En del av dem är inte ens professionella recensenter, utan gör det vid sidan av. Väldigt få recensenter kan leva på det, det finns inte tillräckligt med pengar i det. Så de jobbar som läkare eller tandläkare eller vad som helst, och de recenserar vi sidan av, och bränner ut sig mer än någon som jag eller Ken Kessler som gör det på heltid, för vi tvingas hitta ett sätt att inte bränna ut oss. För om vi inte kan göra detta vet jag inte vad vi gör.
Du kan göra fler DVD:er!
Precis! För att få ekonomin att gå ihop måste jag göra DVD:er, ha en webbsajt som drar in pengar, skriva för Stereophile, skriva för Home Theater Magazine, skriva för The Audio Beat och skriva på lite fler ställen. Annars tjänar jag inte tillräckligt.
Hur separerar du på de olika sajterna? Vad avgör vad som hamnar i The Audio Beat och vad som hamnar i Stereophile?
Jag får bara göra intervjuer med tillverkare i The Audio Beat, jag får inte recensera utrustning.
Som artiklarna om Constellation. (1 & 2)
Ja, det var en intervju och Stereophile har inte riktigt plats för sådant längre. Så vill Stereophile att jag gör sådant? Egentligen inte, men verkligheten är den att de bara kan betala mig en viss summa och jag behöver mer inkomst. Men vi är alla professionella och har en överenskommelse.
När du väl lärt dig att artikulera din emotionella respons till musiken, är det inte svårt att stänga av det?
När jag lyssnar bara för nöjes skull försöker jag att inte prata i mitt huvud. Det är ett av problemen med musik i dag: Jag tror att en majoritet av människor inte sitter och lyssnar på musik längre. Musik är inte längre en uppslukande, fullt fokuserad upplevelse. Om du spelar golf, då spelar du golf. Det fanns en tid då musiklyssning innebar att du satt med full uppmärksamhet mot vad artisten försökte förmedla till dig. Det är viktigt, för de jobbar hårt för att säga något till dig, att få dig att känna på ett visst sätt. I dag är folk så upptagna, och musik hör till bakgrunden. De lagar mat, de städar, de tränar, de är inte uppmärksamma. Om du går på en konsert i dag så är det samma sak! Folk pratar i mobiltelefon! Jag betalade ett par hundra dollar för att se Crosby, Stills, Nash & Young för några år sedan. Jag sitter där och det är en kvinna som pratar i telefon. Till slut sa jag åt henne "Hörru damen, jag är inte här för att lyssna på dig! Om du vill snacka, gå ut!". De konsumerar inte musiken, det är väldigt parasitiskt.
Förr fanns det klasser i musikuppskattning, och de behöver komma tillbaka, där man lär sig sitta och lyssna, att stänga av tankarna och släppa in vad personen försöker säga. En av de bra sakerna med den här hobbyn är att man kan sätta ihop en anläggning som är tillräckligt bra för att man faktiskt kan sitta ner och stänga av alla tankar.
Jag tycker det är intressant när jag har gäster som skriver artiklar om audiofiler--
Som den i Gizmodo?
Ja och det kommer en annan snart. Så de dyker upp med den här otrevliga attityden där de är överraskade att du över huvud taget gillar musik! För klyschan är "de gillar inte musik, de gillar hifi". Men när de satt sig ner och musiken börjar blir de tagna på ett sätt som överraskar dem, och man kan se att de blir trollbundna och att de inte kan tänka klart eftersom de är överväldigade! Och de förblir överväldigade. Här om kvällen lade jag på Nat King Cole Story som Acoustic Sounds gav ut på vinyl och blev helt överväldigad av den. Jag bara satt där och ingenting annat existerade och det var fantastiskt! Det var som om Nat King Cole levde igen, precis där i mitt rum.
Avbryter du intervjun om jag frågar om Arthur Salvatore? För om jag googlar ditt namn så kommer han upp.
Jo, vi kan prata om Arthur Salvatore. Det finns ett par problem där. För det första så måste man vara försiktig med van man skriver på nätet. Det där var ett personligt mejl som han hade den dåliga smaken att publicera. Jag hade gått ner till musikrummet efter middag och ett par glas vin, och öppnade mejlen. Jag är inte rädd att ryta ifrån åt folk om de är ute efter mig, men den där artikeln var inte så mycket ute efter mig som den var ute efter hela hifi-recensionsvärlden, vilket verkligen retade upp mig. För de flesta som håller på med det tjänar väldigt lite på det, och de flesta av dem gör det av en kärlek till hifi och musik, och de försöker vara ärliga med vad de skriver. Vissa av dem är vilseledda i min mening, och vissa av dem är pompösa, skenheliga, självcentrerade fjantar. Vissa tycker det om mig och det är OK! Vissa är besatta av att bygga upp sitt eget namn, att bli smakpolis, och skriver från sin höga häst. Vad för position det nu är jag har i den här branschen i dag, så är det inget jag satt och skrev en femårsplan för. Jag skriver bara vad jag tycker och tänker. Jag är bara en man som sitter i sin källare och lyssnar på musik och skriver vad jag hör. Det är det enda jag någonsin gjort. Men Arthur Salvatore är ett intressant fall. Han är en väldigt bitter man, han anklagar hela branschen och jag tog mig an honom. Jag blev väldigt arg och skulle förmodligen ha tagit ett djupt andetag innan jag skrev vad jag skrev, men jag blev arg på hans försök att anklaga hela branschen för att inte bara vara vilseledda, utan för att vara banditer. Han skrev att alla håller varandra om ryggen och att ingen egentligen tror på vad de skriver och att allt är en cynisk komplott.
Som en konspirationsteoretiker?
Precis. Som en kille som är ute efter mig just nu som säger "du såg att det fanns en öppning i den analoga världen, att ingen skrev om vinyl, så du positionerade dig som vinylexperten!" Är du knäpp i huvudet? Jag positionerade mig? 1995 när jag sade till Stereophile att jag ville skriva en spalt om vinyl sa John Atkinson "Ptja, det kommer försvinna så du kommer skriva dig arbetslös." OK sade jag, jag får väl hitta något annat att göra om jag inte kan lyssna på vinyl och skriva om det, för jag står inte ut med att lyssna på CD. Och sen kommer en snubbe nu och säger "du positionerade dig". Det är nonsens, de är knäppa.
Så Arthur Salvatore skrev allt det här och jag gav mig på honom, jag blev arg. Jag attackerade honom och han publicerade mitt utbrott och sedan eskalerade det. Han började ge sig på mig personligen. Vi har begravt stridsyxan förresten, men nu kommer han väl tro att jag attackerar honom igen. Jag har träffat honom en gång och sa att om du vill låta det där ligga kvar på sajten så visst, men den här fientligheten tjänar ingen av oss på så vi kan väl bara släppa det.
Han skrev lite om en serie recensioner av Wilson-högtalare, där recensenten hade utmålat högtalarna som de bästa någonsin utan att ta upp någon egentlig kritik mot deras ljud.
Det är en dålig recension. Det är detta jag vill komma till: Det finns dåliga recensenter och det finns väldigt dåliga recensioner. Det finns recensioner fulla av superlativ som jag tycker är dåliga, recensenter som inte riktigt vet hur man tyglar sin entusiasm. De vet inte hur man är objektiv och de gör ingen nytta för konsumenterna för de är bara fulla med svammel.
Men att vara objektiv inför sina egna känslor är svårt.
Ja, men man måste kontrollera det och inte framställa något som det bästa någonsin. Det är en sak att säga "det är det bästa jag hört", men även det försöker jag undvika att göra för ofta.
För att återgå till Wilson-högtalarna: När uppföljaren kom ut recenserades de av samma kille, och han började i det testet lista saker som var fel med första högtalaren men som nu var åtgärdat. Men han nämnde aldrig den kritiken i den ursprungliga recensionen. Det tycker jag är legitim kritik från Arthur.
I bland vet man inte om den sortens saker förrän man gör jämförelsen. Du hör något som är jättebra, och sedan något som är bättre. När Dave Wilson designade Maxx 2 sa han inte "jag vet att den har ditt och datt och jag kan göra den bättre, men jag gör inte det för nästa års modell ska bli bättre". Konspirationsteoretikern tror att han verkligen satt där och sa "Jag ska avsiktligen göra en högtalare som inte är så bra som jag kan göra den. Folk lär sig saker och de blir bättre. Seminariet jag ska göra innehåller en del nya saker, sådant som jag lärt mig sedan senast jag gjorde ett sådant här seminarium. Jag satt inte där förra året och sa "Jag vet detta men tänker inte berätta om det för folk nu, utan nästa år avslöjar jag det".
Problemet med den typen av teorier är att om du håller tillbaka något så kommer någon annan tillverkare att inte hålla tillbaka och du får inte din produkt såld. Någon annan kommer lösa det på rätt sätt, och du förlorar om du inte gör ditt allra bästa.
Det stämmer. Som när jag testade Magico Q5, så gillade jag diskanten bättre än på mina Maxx 3. Men vaddå, ingen högtalare är perfekt.
Klicka för att läsa Michael Fremers recension av Magico Q5
Du gillade ju basen bättre i dina nuvarande högtalare.
De går inte ens jämföra, i min mening och i mitt system. Det skulle inte finnas 30 eller 50 olika högtalartillverkare om det inte fanns folk som mätte vad de lyssnade på och kom till olika slutsatser. Så en recensent kan inte vara anhängare av något enskilt märke. De har sina personliga val och i sina recensioner måste de berätta vad de vägde in och vilka slutsatser de kom fram till. Så om en recensent säger en sak som "Jag kommer hamna i trubbel, för detta är förmodligen den bästa högtalaren i världen, och om jag säger det så blir det problem". Problemet är inte att säga att det är världens bästa högtalare, problemet är att de tror att deras åsikt spelar så stor roll eller är så viktig att den kommer vända upp och ner på världen.
Det finns också de som menar att bristen på negativa recensioner och riktigt skarp kritik uppstått på grund av beroendet av annonsintäkter. Har du kommit i kontakt med något fall där en tillverkare eller distributör drar tillbaka annonser på grund av en recension?
Ja!
Så det händer verkligen?
Visst, men så är det. Recensenter anklagas för att aldrig ge negativa omdömen och om en recensent aldrig skriver något negativt är det ett problem. Vissa skribenter är rädda att skriva sådant för om du går till en hifi-mässa och den personen är där så kan det bli väldigt upprört.
Det är inte en stor värld.
Jag gillar Audio Physic som tillverkare, men jag skrev en negativ recension av senaste versionen av Caldera. Den lät dåligt och hade vissa problem. Mätningarna sa samma sak, och den var dyr. De blev väldigt upprörda och jag fick ett andra par skickat till mig som var aningen bättre.
Men är inte det ett problem i sig, att två par av samma högtalare låter olika?
Jag tror att det som hände är att de ändrade på dem. Men poängen är att vi var rättvisa mot dem. Så jag gick till en mässa och klev in i deras rum. Jag gör sådant, för jag känner att jag står för vad jag skrivit och att det är en rättvisande recension som jag inte skäms över. Jag gör det inte till något personligt, och tycker inte att jag skriver direkt elaka recensioner. Det är lätt att göra, men har inget egenvärde. Så jag gick in i deras rum och frågade hur det gick. "Tills du kom gick det väldigt bra!"
Ja då var han ju ärlig tillbaka!
Precis! Jag skrattade och han skrattade, och det är lugnt. Men det finns vissa tillverkare som har en väldigt högtravande bild av sig själva och sina produkter, och när jag inte gav en viss produkt världens bästa omdöme blev de helt rasande. Och det finns inget man kan göra åt den saken.
Med Magico Q5 gav jag dem ett positivt omdöme men beskrev ärligt hur jag tycker att basen låter, och blev väldigt glad när jag fick ett mejl från en läsare som sa "Jag äger ett par och du har rätt, det är så de låter". Det kändes bra. Å andra sidan fick jag ett brev från en annan läsare, som började med "Jag tror du behöver se detta innan det går vidare till Stereophile". Det var en attack på mig för att jag med min recension skulle ha skadat Magicos lönsamhet.
Det där är en annan grej jag undrat över. Jag antar att påverkan på företagens ekonomi inte är något du tar hänsyn till när du skriver?
Man kan inte bry sig om sådant. För vad håller man på med då? Man blir bara en publicist och skriver snälla saker om alla. Och vad lär sig läsarna? Ingen lär sig någonting. Man behöver vara uppmärksam på att man gör misstag emellanåt, att man misstolkar saker. Om jag testar högtalare och har hört dem låta riktigt bra på en mässa, och sen låter mycket sämre i mitt rum så antar jag att det är ett problem med rummet. Då skriver jag "Detta är vad jag hörde, men jag misstänker att det finns ett rumsproblem". När det kommer till högtalare måste man alltid acceptera det och skriva så. I fallet med Magico hade jag hört dem förr och vet att det är så de låter. Jag har goda skäl att tro att en ganska ineffektiv högtalare som är en sluten låda kommer ha den typen av karaktär. Vissa personer gillar inte basreflexkonstruktioner, men varje teknologi har positiva och negativa sidor.
Jag testade en Rotel Class D-förstärkare i Home Theater Magazine, och om någon påstår att jag aldrig skriver negativa recensioner borde de läsa det testet. Jag är övertygad om att Rotel inte är så förtjusta i mig, men jag anser att klass D-förstärkare, speciellt de baserade på ICEPower-modulerna, inte är hifi. Jag tycker att de är hemska.
Jag har inte hört just den, men är det diskantproblemen som fortfarande lever kvar?
Ja, precis. Min fru var i andra änden av rummet, vid datorn, och brydde sig inte om vad jag höll på med. Jag hade min referensförstärkare inkopplad som är en Parasound 5.1-kanalare, och spelade ett gäng SACD. Jag plockade ut den och satte in Rotel-stärkaren, och min fru utbrast "Vad GJORDE du?! Aj, det är fruktansvärt!" Så jag gick ut och sa som det var. Om det där blir en standard för hifi är vi körda.
Har du hört någon klass D-implementation som du gillar?
Jag vill verkligen höra Devialet D-Premier. Jag försöker få den för recension men jag tror de är lite rädda att låta mig testa den. Jag vet inte, vi får se. John Atkinson vill att jag testar den.
Tycker du att recensenter ska testa utrustning utanför sin division sett till vad de har tidigare erfarenhet av? För sådana tester brukar vara ohämmat positiva.
När jag började recensera jobbade jag för The Absolute Sound och Harry Pearson. Han var min mentor. Problemet vi har i dag med internetjournalistiken är att det saknas just journalistik, det saknas mentorskap, det saknas ledsagande. När jag började jobba för The Absolute Sound hade jag aldrig recenserat hifi-utrustning, jag var musikskribent. Harry Pearson valde ut vad jag skulle testa, och det var budgetprylar i nivå med vad jag ägde. Så det var en till högtalare i nivå med en Spica TC-50, eller något i den regionen, så jag kunde höra något mer i samma prisklass. Och sedan publicerade han det inte ens! Jag skrev recensioner och han skickade tillbaka dem, fulla med rödpenna. "Skriv det igen, detta är inte bra, jag vill inte se superlativ, det här är ofokuserat". Det var bara efter otaliga recensioner jag lämnat in som jag blev publicerad. Det gav en känsla av åstadkommande, för jag hade kämpat och inte kommit uppför backen, och till slut sa han "du är redo för backen". Och numera finns inte det där. Jag vill inte läsa "jag tappade hakan"--Roger Ebert tappade hakan! Bokstavligen.
Jag har sagt vissa saker så många gånger att om jag säger det igen så betyder det ingenting. Hur kan jag säga det med andra ord? Mitt intresse i den här branchen nu, vad gäller skrivandet, är att hitta ett sätt eller en metafor för att säga det jag vill få fram med ord jag aldrig använt förut. När mina synapser fyras av i hjärnan och jag tycker att jag nått en bättre nivå av illustrativt skrivande och när läsaren läser det och samma sak händer i hans hjärna, när de kommer till en ny insikt#8212;det är då en skribent har gjort något bra. När jag kan göra det, och jag vet när jag gjort det för det känns på ett speciellt sätt när jag skrivit färdigt något sådant, det är njutningen med att vara skribent. När jag läser en bra recension, Art Dudley skriver bra recensioner, så har jag kommit någonvart. När jag läser en dålig recension och det bara är en massa klyschor... Eller vad som verkligen driver mig till vanvett: "Sedan tog jag ut den ur kartongen, sedan satte jag upp den, jag, jag, jag, jag..." Den personen är så självcentrerad, så fåfäng. En annan sak som gör mig tokig är "jag saknar ord..." Då ska du ju inte jobba med att skriva!
Är det inte svårt att vara entusiastisk över billigare utrustning när man har ett sådant system som du har?
Om du skriver professionellt och gör ditt jobb, så är det bäst att du klarar av att hantera det. Om du är en nybörjarrecensent som inte hört så mycket utrustning och har ett lågbudgetsystem och någon släpper in ett par Q5 eller Maxx 3:or eller stora Focal i ditt rum, då kommer du bli helt tokig! När jag hör något som är lite bättre än vad jag äger så kommer jag inte balla ur.
Jag recenserade nyligen en Transfiguration Axia pickup. Den kostar $1600 i USA, och i verkligheten är $1600 mycket pengar, och det är en utmärkt pickup. Om jag bara hade hört en Grado för 100 dollar och sedan hörde denna, då hade jag flippat ut. Jag kan inte flippa ut i det här skedet av min karriär, men jag gav den en väldigt bra recension och kan förklara för folk, vilket en nybörjarrecensent inte kan, vad det är man får och vad det är man inte får. Och det du inte får är i mångt och mycket sådant du ändå inte skulle sakna eftersom du inte har det övriga system som krävs för att förvalta vad en mycket dyrare pickup kan ge dig. Du missar egentligen ingenting.
När man provlyssnar högtalare är det lätt att bli initialt imponerad av något som kanske är överdetaljerat och bara ger huvudvärk efter en halvtimme.
Det där är erfarenhet, man måste ha erfarenhet. Öronen är lättlurade--det finns de som menar att allt vårt objektiva, iakttagande lyssnande är smörja. "Du hörde egentligen inte det du säger att du hörde för vi vet att folk tror att den med guldfärgad front låter bättre än den med grå front". Jag vet att vi är lättlurade. När jag tittar längs med ett järnvägsspår så ser jag hur spåren möts vid horisonten, men jag vet att de inte gör det på riktigt! Med tiden kan man lära sig att komma runt sina förutfattade meningar, och veta hur man blir lurad.
Ja man måste vara medveten om det, och jag tror att det är en stor utmaning för hifi-recenserandet.
Exakt. Och hur man mår en viss dag.
Precis som man vill lyssna på en viss typ av musik en viss dag men inte en annan. Det kan vara samma sak med ljudkaraktäristik i ett system.
Det är därför man måste veta vad man håller på med, och vara försiktig. Du sätter ord på det och får det publicerat i en tidning där många ser upp till dig och dina tankar, det är ett stort ansvar! Jag tar inte lätt på det. Jag inser att jag kan begå misstag och att jag kan bli lurad. Men över de dryg 20 år som jag gjort detta så är jag väldigt stolt över min historik. Jag tror en anledning till att många verkar gilla mina recensioner och ta till sig dem är att de märkt i sin egen lyssning att vad de hör överensstämmer med vad jag hört, även om vi inte har samma smak. Mina favoritbrev från läsare är när de skriver "Vi har helt olika smak, jag gillar inte vad du gillar, men jag vet när jag läser dina tester att du kommer skriva hur det faktiskt låter och sedan kan jag göra min egen bedömning". Jobbet är inte att säga vad du gillar eller inte gillar, eller det är en pytteliten del av jobbet, utan jobbet är att säga hur det låter.
Intervjun gjord av Ola Björling på uppdrag av Highendmässan och publiceras på Hififorum.nu, Highendforum.se samt Component.se.
|
Edited by - Highendmässan on 2011/03/13 16:29:21 |
|
|
optimus
Member
398 Posts |
Posted - 2011/03/08 : 12:50:16
|
Jättebra intervju!
Trevlig läsning, ser fram mot del två och tre. |
 |
|
|
huzze
RödaTråden-vinnare, 200.000 klubben
10180 Posts |
Posted - 2011/03/08 : 13:22:05
|
+1 
Välbehövligt med förstahandsinformation. |
|
|
|
Magils
Member
7061 Posts |
|
|
Highendmässan
Starting Member
49 Posts |
Posted - 2011/03/08 : 23:16:23
|
Del 2 - Analogt mot digitalt
Du har nämnt att när du spelar in vinyl till CD så överlever en del av de kvaliteter som gör att du föredrar analogt. Men betyder inte det att problemen inte är ett inneboende fel i CD-formatet?
Nja, en del av det överlever. Jag gick in i ett rum på Top Audio Show i Milano för några år sedan och de spelade en CD-version av Rickie Lee Jones "Pop Pop" och jag hade med mig min CD inspelad från bra vinyl. Jag bad dem spela min version av låten. Han satte igång den och utbrast [med kraftig italiensk accent] "Min gud, det är mycket bättre! Så bra, vad var det? Vilken version, jag aldrig hört!" Jag sa att det var från vinyl, och han säger "Det är otroligt!"
Har du funderat mer över vad det där är, i mer detalj? Vad är det för skillnader i ljudet, på fysisk nivå?
Jag vet inte. I slutändan är det såhär, all ljudinspelning är ett spel, en balansgång. Det finns ingen standard. Inom video finns det standarder--färger, svartnivåer--allt det här är standardiserat, så de som gör videoöverföringar tittar på en skärm som är standardiserad. Inom ljud finns inget sådant. En mastringstekniker använder ProAc, en använder rörförstärkare, en annan använder stora Altec-högtalare, och så vidare. Det finns ingen standard. När du spelar in så försöker du få en symfoniorkester att få plats i två mikrofoner. Det går inte, så allt är subjektivt. Sen i uppspelningsledet är allas system olika också. Men av någon anledning är det något med det som händer när man spelar upp ett masterband och gör en LP av det. Jag vet att det inte låter som masterbandet--lackskivan (lacquer) gör det, jag har hört en lackskiva ställas mot masterband i en mastringsstudio, och man kunde inte skilja dem från varandra, de är extremt nära i ljud. Men när man nått till pressningen så har något gått förlorat, utan tvekan. Men på något vis är det så att när man skapar en CD eller konverterat vinyl till CD så är det olika. Vissa säger "men mastringen är olika!". Ja ja, jag bryr mig inte om vad det är. Till alla CD-fanatiker säger jag såhär: Välj vilken låt du vill, jag struntar i vilken det är. Jag struntar i om min vinyl är från 1958 eller när den nu först kom ut och att jag spelat den sedan den var ny. Vilken låter bättre? Oundvikligen låter vinylen bättre! Och vad betyder det? Jag vet inte. Det låter bara verkligare, av någon anledning.
Det är sant att vissa personer inte tål ett enstaka klick eller knaster. Men har du någonsin sett en symfoniorkester? Jag går till filharmonikerna varje månad där publiken består mestadels av äldre människor, och på vintern låter de [Fremer bräker fram en skorrande dödsrossling] hela konserten. Gör det att jag inte kan njuta av symfonin? Nej! Så när jag spelar en skiva, stör det mig att det kommer enstaka klick eller knaster? Nej. Om det är en repa så att det klickar varje varv, då stör det mig. Så om gubben bakom mig knackar med sin käpp i takt till musiken så störs jag.
Eller om han inte håller takten...
Det är ännu värre. Jag vet vissa som blir tokiga av tonhöjdsfel, och vinyl har sådant. Inte alltid, men ofta. Så det förstår jag, och om du hellre har ett piano med perfekt tonhöjd som inte låter som ett piano--visst. Men jag har hellre ett piano som låter som ett riktigt piano med aningen fel tonhöjd.
En gång på en symfonikonsert när jag satt i min stol--det är en prenumeration så man sitter alltid i samma stol med samma person brevid sig--så sa stolsgrannen "Skulle du vilja träffa Max Wilcox?" Han är en väldigt berömd producent hos RCA. Han var Arthur Rubinsteins producent. Jag sa "Ja jag skulle verkligen vilja träffa Max". Så vi går över till honom under pausen och min stolsgranne säger "Max, jag vill att du träffar min min vän Michael Fremer. Han är vinylfanatiker!" Max Wilcox bröt ut i en personlig attack på mig, om hur galen jag är som föredrar vinyl. Han höll på i tio minuter! Jag sa "Jag förstår vad det är du inte gillar, men varför är du så arg? Och ärligt talat, när jag spelar skivor du producerat så låter de bättre än CD-versionerna."
Vilken A/D-omvandlare använder du när du digitaliserar vinyl?
Jag har använt den som sitter i min Alesis masterlink. Men jag har nyligen lekt med en Benchmark A/D-omvandlare som jag kopplar till Alesis:en och den var ännu bättre.
Vad är den bästa digitalkälla du någonsin hört--dCS-stapeln?
Ja dCS-stapeln är otrolig. Debussy DAC:en är riktigt, riktigt bra och jag gillar Playback Designs SACD-spelare även om den inte mäter så jättebra.
Det var lite kontrovers kring mätvärdena på den.
Men han som konstruerat den vet vad han gör. Som Joachim Gerhard på Audio Physic sa, "Vem som helst kan göra en högtalare som har rak frekvensgång, men det är inte det om verkligen räknas". Det fanns en period i den här branschen då man mätte frekvensrespons och harmonisk distorsion. Det var allt man behövde veta för att avgöra vad som var en bra högtalare och vad som var en dålig högtalare. Men de som avgjorde genom att lyssna sa att det måste finnas något mer, att det inte stämde. I den digitala världen är det samma sak. Jag tror det finns problem som inte åtgärdas. Playback Design åtgärdade andra problem, tidsaspekten tror jag han koncentrerade sig på. Så den D/A-omvandlaren gillar jag också.
Vad är din nuvarande digitalkälla?
Jag har Playback Designs-spelaren (MPS-5) och jag har en Sooloos. Den förändrar allt, för det finns inget tråkigare än att öppna en CD, det finns inget av intresse där. De kan kalla det "jewel box" hur mycket de vill, men det är en skräpbox. Men nu kan jag trycka på en knapp och spela vad jag vill.
Rippar du alla dina CD?
Jag rippar dem och sedan säljer jag dem. Jag måste göra så för att betala för Sooloos:en, vilket är en annan sak jag vill ta upp: Recensenter som inte äger någon utrustning. Jag har ett stort problem med det. Om du är involverad i den här branschen så borde du åtminstone äga någonting. Ursäkten är "men jag har inte råd med referensgrejer". Okej, men köp något som du har råd med då!
Ja, och recensera i den klassen.
Ha de grejerna, så du kan ha ett perspektiv på vad skillnaderna är mellan vad du har råd med och de dyraste prylarna. Om du är en recensent så får du bra priser. Köp det, ha det ett tag, och sen kan du sälja det och köpa något bättre och kanske rent av tjäna lite pengar och flytta upp i prisklass. Problemet är att vissa säger "Nu har du investerat i Wilson-högtalare, så nu kommer inget annat få positiva omdömen. Om något bättre dyker upp kommer du inte erkänna det."
Det säger väl med om deras egen objektivitet, som de sedan projicerar på recensenten?
Så tror jag det är. Jag svarar att min lojalitet är inte till mina högtalare, det är till min fru. Med högtalare är det så att om något bättre dyker upp så säger jag det och kanske byter till dem.
Är inte det bästa när man visar sig ha haft fel, eftersom det innebär att man lärt sig något? Är inte det berikande?
Givetvis.
Det är ett klent argument; Om man håller fast vid vad man har trots bevis på att man har fel eller att det finns något bättre, så skadar man ju bara sig själv.
Japp. Och i de högsta divisionerna för utrustning så är det inte så mycket bättre eller sämre, utan avvägningar. Som med Magico Q5, där jag tyckte diskanten var bättre. Jag önskar att den diskanten kunde byggas in i mina högtalare. Men inte så att Wilson-diskanten är dålig!
Vi gör mättester i Stereophile,och jag gillar faktumet att jag skriver det jag skriver i blindo, jag får inte se mätningarna innan. Jag skriver det jag skriver och jag försöker vara specifik om det jag hör. Jag skrev att diskanten var lite het, lite framåt, och mycket riktigt stämde det med mätningarna. Och det är helt okej, det gjordes val och avvägningar för att få högtalaren att låta som den låter. Jag tycker att deras nya modell, Q3, är en bättre högtalare!
Gör du?
Det är min åsikt. Jag var inte ensam om den, andra kom till samma slutsats. Den är billigare och därmed mycket mer prisvärd, och den är en mycket effektivare högtalare så den tycks "andas" bättre.
Såvida man inte har supermuskelförstärkare.
Men även då! Jag har en supermuskelförstärkare.
Musical Fidelity Titan.
Precis. Den där rackaren kan driva vad som helst, den kan driva en lastbil. En mer effektiv högtalare verkar bara... Som med horn--en hornhögtalare med 12W bara exploderar. Så jag tror Q3:orna är en bättre högtalare över lag. Den kan inte fylla lika stora rum som Q5 men om man ser till vad de flesta sitter i för rum så klarar de sig lika bra som Q5, och den är billigare och jag tycker den låter bättre.
Nu när vi kan spela 24 bit / 192kHz digitalt, finns det en poäng med att köpa vinyl? För hur många inspelningar är analoga hela vägen egentligen?
Det där är en väldigt bra poäng. Först så är det detta som vinyl tillför, vad det nu är. Jag har haft folk nere i källaren och vi har spelat Raising Sand, som nedladdad 96/24, från min Sooloos och vinylen som är gjord från samma 96/24 digitalmaster. Efteråt frågar jag "Okej, vilket tycker du bäst om?" Alla gillar skivan mer, av någon anledning.
Men kan inte den färgningen, eller vad det nu är som händer i överföringen som bidrar positivt till njutningen, åstadkommas på andra sätt som att man spelar digitalt men genom en rörförstärkare eller vissa sorters kablar?
Jag tror inte det. Det finns också frågan kring konvertering av filen i ditt system kontra hur konverteringen gjordes i studion när de skapade vinylen. Det finns många variabler. Många skivor görs inte från analoga inspelningar, utan görs från digitalt. Om det är en 96/24-fil som konverterats till vinyl med en riktigt bra D/A-omvandlare i studion som är bättre än din D/A-omvandlare hemma så kan den låta bättre. Jag gillar ju formatet också, formatet av en skiva.
Som de större omslagen, att hålla dem, läsa texter och information, det fysiska handhavandet av mediet.
Exakt.
Även om de aspekterna bidrar till njutningen, är de inte en distraktion från den rena musikupplevelsen? Är inte serverbaserad lyssning den mest renodlade formen av musiklyssning?
Första gången jag lyssnar på en skiva, när jag ska ta till mig den, så läser jag texterna och all annan information för att få hela paketet av vad artisten försöker förmedla till mig, vilket är delvis visuellt och delvis känselbaserat. Om artisten säger "Jag vill att omslaget ska vara dubbelvikt och ha reliefprägling, jag vill ha ett häfte innuti med bilder från inspelningen" eller vad som helst, så är det del av en totalupplevelse som jag vill ta in. Nästa gången jag lägger på samma skiva så lyssnar jag bara, vilket är en annan grej. Men all musik borde inte ges ut på vinyl, det finns helt klart en del överflödiga skivor.
Finns det någon prisnivå där du känner att analogt ger mer valuta för pengarna än digitalt? Eller är det alla prisnivåer?
De är olika, och jag tror inte priset spelar någon roll. Det är något som händer med en skiva som en Pro-ject Debut III eller en Rega P1 kan förmedla till dig, men som ingen digitalkälla klarar av. Och vad det är, för mig, är detta: Du vet hur vissa är så allergiska att de skulle dö om de åt jordnötssmör? Jag kan äta det hela dagen och det smakar bara gott. Men jag kollar inte på någon som säger "jag kan inte äta det för då dör jag" och säger "Skitsnack, jag äter jordnötssmör och inget händer så du måste vara från vettet". Jag tror att vissa människor är mer känsliga mot någon sorts högfrekvent svängning, precis som det finns vissa som tydligen är väldigt känsliga mot radiofrekvensstörningar och elektromagnetisk strålning från wifi. Jag kan spela riktigt välljudande CD-skivor eller 96/24-filer och det är verkligen bra och jag uppnår en viss nivå av njutning. Men när jag lägger på en vinyl så helt plötsligt, all den här spänningen bara...
Axlarna sjunker några centimeter?
Exakt! Det är en avslappning, en sorts tystnad som uppstår. Men om du mäter vinyl så är brusnivån MYCKET högre! Sett till mätningar är vinyl löjligt, men det är tystare i någon annan dimension som inte mäts. Om du inte mäter något som är där så ser du det inte.
Ja då mäter man inte rätt sak.
När man spelar CD för de som aldrig hört vinyl och sen lägger på en LP så kan man se det på dem. Det där är en aspekt som jag inte tror har lösts och jag tror aldrig det kommer lösas. Jag kan inte tänka mig att ha en ljudanläggning som är helt digital. Jag skulle inte sätta mig och lyssna på den.
Inte ens med dCS Scarlatti?
Jag tror det som skulle hända är att jag över tid skulle driva iväg från lyssnandet, även med den. Jag hör detta från folk hela tiden: "Har du en stereo?"--"Ja, jag gjorde mig av med all vinyl, jag har CD nu." "Sitter du och lyssnar som du brukade?" "Lustigt att du frågar. Jag brukade sitta och lyssna och lyssna på mina skivor, men vet du, jag har inte tid längre." Näe, det är inte att du inte har tid, det är att det inte lockar dig och belönar dig på ett sätt som gör att du tar dig tid.
Det är många som kommer och hälsar på som hade vinyl förut men som inte hört sådant på 20 år, och när jag lägger på en skiva utbrister de "DET är ljudet! Jag minns det där ljudet! Förut hade jag det där ljudet!" Det är vad det handlar om för mig.
Jag har inte hört en komplett dCS Scarlatti-rigg, men jag antar att den ändå gör ett rätt hyggligt jobb?
Ja.
Det bör den ju, för de pengarna.
Ja det är bäst det!
Har du hört grejerna från Weiss?
Nej. Men jag skulle vilja! Den senaste Rolling Stones-boxen, vinylversionen, är gjord med hans utrustning. De gav ut vinylerna 2002, där de konverterat DSD-mastern till PCM för att göra vinylen, och de skivorna lät rätt hyggligt. Inte lika bra som originalen, men ganska bra. För den nya versionen använde de Weiss Saracon för konverteringen mellan DSD och PCM, och de skivorna låter på många sätt bättre än originalen.
En sak med vinyllyssning jämfört med serverbaserad lyssning, som uppenbarligen blivit en stor grej nu, är det oundvikliga avbrottet efter 10-30 minuter när man måste vända på skivan eller plocka fram nästa. Känner du aldrig att det är enklare att bara sitta och sjunka in djupt i musiken om du kan låta den bara fortsätta?
Nej. När jag är inne i det, som jag blir i sent på nätterna, och jag spelar en 45-varvs LP som inte har så mycket speltid per sida och den tar slut, tänker jag bara att jag måste ha mer. Det blir robotlikt: Trycka på motorknappen, trycka på vakuumknappen, ny skiva, sitta ner igen. Det är som om allt det där inte ens existerade. Att sitta genom en hel CD faller mig inte in. Men även om jag skulle göra det, så är det detta med att öppna nästa jewel box... det ger mig ingenting. Med servern kan jag sitta där med min iphone och Sooloos-appen. Men det jag gillar att göra då är att bara köra olika låtar, att leka DJ. Om jag vill hålla på så, väljer jag servern. Om jag testar högtalare så använder jag CD för att komma igång och det är väldigt användbart att ha all musik på servern.
Ser du digitalkällorna som mer användbara i ditt professionella recensionsarbete än för privat lyssning?
För bakgrundslyssning finns det inget som slår en server. Om jag städar rummet, gör kontorarbete eller vad som helst så är den jättebra att ha. Som recensionsverktyg är den fantastisk.
I din privata lyssning, hur skulle du säga att fördelningen är mellan analoga och digitala källor?
95/5, 90/10. Om ett stycke musik bara finns i digitalt format och jag gillar musiken så lyssnar jag så. Jag älskar verkligen David Cheskys "Violin and Flute Concertos", Det är ett enastående stycke musik och otroligt välinspelat och finns bara på SACD. När jag vill lyssna på den så måste jag uppenbarligen spela den digitalt. Jag säger inte "Den är på ett digitalt format--jag gillar musiken men kan inte lyssna på den."
Vi är ju här för musiken, inte för formaten.
Det stämmer, det handlar om musiken. Det har jag alltid varit och kommer alltid vara. Men när CD först började slå igenom och mycket av min favoritmusik som jag var bekant med på vinyl kom på CD och jag lyssnade på den så var det olyssningsbart. Det var väldigt, väldigt upprörande. Men än värre var de som sa "Det låter suveränt! Det var hemskt på vinyl men nu låter det bra".
Vi kom aldrig till någon slutsats om huruvida det finns en prisnivå där vinyl oundvikligen är bättre än CD.
Jag recenserade skivspelaren Avid Diva II SP. Den, för mig, konfigurerad och inställd rätt med en bra pickup, låter bättre än alla digitalkällor som någon någonsin konstruerat, i min erfarenhet... På den nivån. När man kommer upp emot $3000-$5000, korrekt inställt och på en bra bänk med en bra pickup och en bra phonoförstärkare... Det är klart, då spenderar man mer än $3000-$5000, men då kan man slå vad som helst skulle jag vilja påstå.
När man sätter ihop en anläggning, vilken del ger då störst valuta för pengarna? Vi har drivverket, tonarmen, pickupen, phonoförstärkaren, kablar...
Det som omvandlar signalen är alltid den största variabeln, vare sig det är högtalarna eller pickupen. Elektroniken är mindre variabler. Om man skaffar en tonarm som kan hantera en riktigt bra pickup så skulle jag hellre uppgradera pickup innan jag byter arm. Inte för att en bättre arm inte skulle göra skillnad, det gör den ju.
Själva drivverket då? Det finns så många varianter nu.
Jag föredrar oftast tunga, odämpade skivspelare på en bra hylla framför fjäderupphängda konstruktioner. Diva II SP har inga vanliga fjädrar, utan en sorts elastomerfjädring. Jag misstänker att om jag hade den stora Avid-spelaren med fjädring att jämföra med så skulle jag föredra den lilla.
Jag tror till och med du nämnde det i recensionen.
Ja, Conrad Mas blir förmodligen vansinnig över det. Men jag menar att när du sätter en fjäderupphängd spelare i rotation så börjar den gunga. Om den i stället står på ett rack som är fjädrat eller isolerat så har rotationen mycket mindre effekt. Det är min åsikt. Min erfarenhet har också varit att jag inte gillar akryltallrikar på skivspelare.
Vad menar du är nackdelarna?
Jag tycker det låter dött. Inte dött som i icke-resonant, utan att det verkar suga livet ur musiken. Det är min åsikt baserad på lyssning.
Men om du ska recensera en skivspelare med akryltallrik, går du då in i det med inställningen "åh nej, inte en till med akryl"?
Jag recenserade den stora Basis-spelaren, men hade inte formuerat den här åsikten lika starkt som jag har nu. Nu försöker jag hålla mig borta från skivspelare med akryltallrikar såvida det inte är på en prisnivå där det är befogat.
Är du inte intresserad av att bli motbevisad, att hitta undantaget från regeln?
Jo! Jag har sagt till A.J. Conti [från Basis]--Kom ner med en skivspelare så installerar vi den och lyssnar lite! Han har inte gjort det än men det kanske kommer. Jag vill verkligen höra hans tonarm också! Jag förstår att han är beskyddande, men vi kommer överens.
Vad är din favorit bland tonarmsteknikerna, och varierar det genom prisklasserna?
Vid det här laget och i min erfarenhet så är de så kallade tangentialarmarna inte värda besväret. De flesta spårar inte tangentialt till att börja med, och många av dem har nackdelar som är mycket allvarligare än de påstådda fördelar de har, plus att de är mer komplicerade. Folk tänker inte ens på nackdelarna. Jag skulle mycket hellre ha Kuzma 4-point som jag skriver om just nu och som jag kommer installera under seminarierna--och tack gode gud för att jag hade en hemma innan! Det sista jag önskar mig är att gå in i ett rum med ett par hundra främlingar och konfigurera en tonarm som jag inte vet något om. Orättvist! Jag skulle hellre ha en Kuzma 4-point än hans Airline alla dagar i veckan, och det beror på pumparna. Det finns allvarliga nackdelar med luftlagertekniken, i min mening.
Kan en tangentialarm göras "rätt"?
Den enda som jag anser är gjord så korrekt som det går är den på Rockport System III Sirius. Ett av problemen som luftlagrade armar har--jag vet att Bergmann-spelaren kan låta väldigt bra--är att jag inte tror det kan vara korrekt när du har en massa hål som blåser luft. Man skapar någon sorts svävare. Om du kollar på forskning om de hörbara effekterna av spårningsvinkelfel så är de minimala. Om en svängande arm är inställd korrekt så är spårningsfelen och distorsionen under tröskeln för vad som stör oss. Jag skrev det i min recension av Thales-armen. Den löser problemet, och jag skriver att drömmen för audiofiler som anser att detta problem är ett problem, har blivit verklighet med den här armen. Men det finns andra problem, det gör det alltid. En kille från Tyskland skrev "Fremer skriver detta men faktum är att det gör ingen skillnad, och här är beviset" och skickade mig forskning som visar--och jag tror det stämmer--att den distorsion som uppstår av en svängande arm inte är tillräckligt hög för att utgöra ett problem. Men jag skrev inte att så inte var fallet, jag skrev för de som anser... Det är en annan sak! Jag har köpt en svängande arm och den håller jag fast vid.
Även för svängande armar finns de olika lösningar, som enpunktsupphängda armar från till exempel VPI.
Allt hänger på hur de är utförda. VPI-armarna anser jag har lite problem med balansen. Graham-armen försöker lösa det med sin magnet, på ett uppfinningsrikt sätt. Hur stor effekt den ökade massan har vet jag inte. Jag äger en Graham, den är väldigt bra.
Allt jag tänkte om Kuzma 4-point innan jag hörde den visade sig stämma när jag hörde den. Jag har inte satt den på Continuum-spelaren, utan på ett annat drivverk. Den armen kan verkligen... förändra spelplanen. Den är otrolig. Den effektiva längden är 11 tum men den ryms på utrymmet för en 9-tumsarm. Den har hög massa och löser det problem med lagermissljud som en arm med fasta lager har, och den löser både problemet med lagermissljud och stabilitet som en enpunktsupphängd arm har på ett genialiskt sätt. Så vad är svagheterna med den? Jag vet inte.
Stör det dig när du inte hittar några svagheter?
Nej för jag kommer aldrig skriva "Den är perfekt och löser alla problem". Jag kommer skriva "det verkar som om...". Jag förstår fortfarande inte hur det horisontella lagret fungerar, jag måste prata med honom om det. Jag gjorde lite inspelningar med en skivspelare jag recenserade och installerade sedan Kuzma-armen och samma pickup på den och när man hoppar mellan de två... Kuzman har den där bottensnärten, dynamiken, trycket, den rätta klarheten i toppen utan att bli utfrätt.
Den fortsätter inte röra sig--den tar sig dit den ska och kommer tillbaka direkt. Den är fantastisk! Den är väldigt lik armen på Continuum-spelaren på så vis. Den kanske till och med är mer dynamisk än den armen, jag vet inte än. Den har lika låg färgning. Det finns en tysk recensent som menar att nyckeln till Continuum-spelaren inte är drivverket utan armen. Jag vet inte om jag håller med honom, men han hävdar det. Armen är så neutral och handskas så bra med resonans och energi, men det kan vara så att Kuzman gör ett ännu bättre jobb. Jag är inte säker än.
Du nämner att detta är en arm med relativt hög massa. Är inte pickuprecensioner luriga eftersom tonarmskompabilitet kan vara en så stor faktor?
Man kan räkna ut om det man testar är en bra matchning eller inte, och om inte så gör men inte den kombinationen. Jag sätter inte en Shure V15 på Kuzma-armen, det vet jag.
Men det verkar inte som om kompabilitetsproblematiken ges tillräcklig uppmärksamhet i pickuprecensioner. Vissa sätter bara pickupen på den arm de har och skriver hur det låter.
Om jag inte säger annat så är kombinationen kompatibel. Om det inte fungerar så säger jag det. Det finns en graf, och om du känner till och litar på siffrorna för pickupens komplians och massa samt armens effektiva massa så kan man addera dem och kolla i tabellen för att få fram var den vertikala och horisontella resonansen hamnar och då vet man om de är kompatibla. Men så finns det förstås en del recensenter som inte ens vet vad det där betyder!
Vissa tror att audiofiler lyssnar på ljud och inte på musik.
Det finns de som aldrig njuter av att lyssna på sin anläggning eftersom de bara hör vad som är fel med den. I bland när jag går till en fest är någon som känner igen mig och kommer fram och vill ställa frågor. Sedan börjar de prata om kablar, och 25 minuter senare pratar han fortfarande om kablar, gnuggandes sina händer med svettpärlor i pannan och är alldeles uppjagad. Alltså... kliv ner från kanten. För det första så är det inte särskilt viktigt. För det andra så kommer det där fortsätta resten av ditt liv om du tillåter det, för det spelar ingen roll vilken kabel eller pickup du skaffar, du kommer fortsätta vara på det där viset. Du ägnar dig åt ett sjukdomstillstånd, inte en njutbar hobby.
Å andra sidan--jag måste berätta det här--så lät min anläggning fantastiskt, jag hade bra kablar och någon kom förbi med den där Tara Labs Zero. Han sa inte vad det var och han visade den inte för mig, utan sa bara "du måste höra den här kabeln". Jag sa att jag inte ville höra fler kablar, jag har tillräckligt många för att bygga en hängbro av dem! Men jag gav med mig och sa OK, jag låter dig testa. Först spelade jag en skiva jag känner till väl, som låter väldigt bra. Jag lade på Royal Gala Ballet på Decca. Det är en fantastisk skiva som alla som läser detta borde höra någon gång i sitt liv, även om de hatar klassisk musik. Den lät enastående. Så jag frågade "vad ska du göra som får det där att låta bättre?". Jag sa att jag går in i andra rummet och jobbar lite vid datorn så får du byta kablar, och rör inte volymen! Han bytte kablar och rörde inget annat. Jag spelade skivan igen och bara... "Åh nej." Det var inte bara bättre, det var löjligt mycket bättre. Allt man kan få ur en anläggning på den nivån var bättre.
Jag har bjudit ner personer som inte kan någonting om ljud för att lyssna på min anläggning och sedan testat att byta högtalarkablar. Det påstås inte göra någon skillnad och om du inte hör någon skillnad så är det lugnt, säg det bara! När jag byter till Monster Cable, av hygglig nivå, så hör de skillnaden och kan beskriva den.
Rupert Murdoch har en ny ipad-tidning, The Daily, och de kom för att intervjua mig. De skickade en musikskribent, inte en audiofil. Jag sa att jag gärna ställer upp, men att jag hoppas det inte blir ännu en vinklad artikel om en icke musikintresserad idiot med sin svindyra stereo som kunde anlita en symfoniorkester att spela för honom varje dag i en månad och ändå betala mindre. Om du skriver sånt är du en klyscha.
Så jag spelade sådant han kände till, inga hifi-skivor--Inget Patricia Barber, inget Eagles "Hell Freezes Over", inte en enda audiofilskiva. Sen spelade vi Sleigh Bells. Det är en picture disc, det är ren distorsion och jag älskar det. Jag tog med den till CES på en CD som en rumstömmare, men folk kom in i rummet i stället. Jag tror att om Phil Spector gjorde musik i dag så skulle han låta som Sleigh Bells. Jag tycker det är genialiskt. Det visade sig att den här reportern var i studion tillsammans med killen som gjorde skivan! Så jag frågade hur det lät i jämförelse med vad han hörde i studion. Han sa att det lät bättre nu!
Jag testade även vinylavmagnetiseraren. Skivorna är av plast och ska inte gå att avmagnetisera. Men jag påstår att man kan höra det. Det fungerar inte på varje skiva, men det fungerar på de flesta. Jag spelade en skiva och lade den sedan i Furutech demagnetizer. Jag sa att om du inte hör någon skillnad så säg det bara. Jag spelade den igen, och hörde omedelbart att det fungerade på den här skivan, tydligt. Han svarade "Det kanske är mina primitiva öron,"--som för att ursäkta att han hör något--"men det låter defenitivt mer silkeslent och mjukt i toppen, inte lika kärvt". Det är exakt vad det är! Jag sa att jag skulle älska om du skrev det i artikeln, men om du inte gör det så förstår jag, för du kommer få ta samma skit som jag måste stå ut med varje dag.
Han skulle förväntas kunna redogöra för vad som orsakat det han hör.
Först skulle de säga "du antydde för honom vad han skulle höra!" men det gjorde jag inte, jag sa ingenting. "Du ändrade volymen!", "Du lurade honom!"--Jag gjorde inget av det där. Fotografen som var med är mitt vittne. Men så vad är det då? Jag tror det har att göra med materialet som gör skivorna svarta, någon sorts magnetisk förorening. Vad det än är så kommer det förklaras så småningom för det är defenitivt på riktigt.
Har du märkt någon skillnad mellan olika skivbolag eller skivpressningsfabriker? För om de har olika källor till råmaterialet så vore det en ledtråd.
Jag har inte undersökt det särskilt vetenskapligt. Den enda ledtråden jag har är att skivor som är transparenta eller inte innehåller svart färg aldrig någonsin påverkas. När man upplevt något sånt här säger man till sig själv "Vill jag verkligen skriva om det här? Törs jag öppna den här dörren?" För jag vet vad som kommer, men om jag inte skriver det så är jag en fegis. |
|
|
|
optimus
Member
398 Posts |
Posted - 2011/03/09 : 00:28:49
|
Jäkligt intressant och kul läsning!
Tack för att du postar dessa  |
|
|
|
Vox
fd. Eric V-ås
3656 Posts |
Posted - 2011/03/09 : 07:46:23
|
| Mycket intressant intervju. Jag känner igen mig i Michael beskrivning av skillnaden mellan vinyl och cd. Enligt mig finns det en naturlighet i vinylljudet som "digitalmusik" inte kommer i närheten av. |
"Om Gud ville att vi skulle lyssna på fler kanaler än 2 skulle han gett oss fler öron" |
|
|
|
huzze
RödaTråden-vinnare, 200.000 klubben
10180 Posts |
Posted - 2011/03/09 : 10:36:11
|
| Fantastiskt att ni tagit er tid med att även översätta intervjun och få med intressanta länkar. |
|
|
|
Audionet
Reportage-Harry 2007, 100.000-klubben
4639 Posts |
|
|
byZan
200.000-klubben
4435 Posts |
Posted - 2011/03/09 : 19:35:25
|
Nu har jag läst del 1&2 och ser fram mot del 3....F5F5
Härlig tråd, tack för det fina arbetet |
"Att lyssna är berikande - att berika är att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper"
Mina system...
Huvudsystem
Dan D#8217;Agostino S250 / Dan D#8217;Agostino HD Preamp / Lumin X1 / Clearaudio Master Reference, Absolute Inside, Goldfinger v2 / Roon Nucleus / PS Audio P20 / TAD Reference One / Stillpoint Ultra 5
Andrasystem
Absolare Signature Integrerad / Lumin S1 / Nucleus - Roon / TAD CR 1 /PS Audio P10
Hemma hos reportage...
HiFiForum Magazine
|
|
|
|
matta
Member
627 Posts |
Posted - 2011/03/13 : 12:44:48
|
| Kul läsning, tack för det! Ser också fram emot del tre! |
Marantz -> Leben RS-100 + Leben CS660P <- EAR834P <- ZYX R-1000 Airy3 <- Continuo+Cantus =>Tannoy Kensington se (ihopsnörat med auditorium 23) |
|
|
|
ukiro
Member
66 Posts |
Posted - 2011/03/13 : 12:49:08
|
Del tre är på gång under dagen, jag ligger lite efter med översättningen tyvärr.
/Eder skribent |
|
|
|
huzze
RödaTråden-vinnare, 200.000 klubben
10180 Posts |
Posted - 2011/03/13 : 12:53:49
|
|
|
|
|
Highendmässan
Starting Member
49 Posts |
Posted - 2011/03/13 : 16:28:49
|
Smutstig skiva. (Bild från sxc.hu)
I din DVD "21st Century vinyl" så är du inte alltid superförsiktig med skivorna.
Nej jag gör lite misstag i den.
Men normalt sett, hur noga är du med att undvika fingeravtryck?
Vanligtvis är jag väldigt försiktig. Man kan förstås alltid bli av med fingeravtrycken genom att rengöra skivan. På den andra DVD:n, "It's a Vinyl World After All", visar jag skillnaden mellan att nypa tag i skivan när man drar ut den, vilket aldrig är en bra idé, och att ta ut den på rätt sätt. Jag försöker vara så försiktig jag kan. Är jag en fanatiker? På DVD:n och på min sajt så finns det en artikel som heter The Art of Record Cleaning, och att rengöra en skiva med den tekniken kan ta en och en halv timme. Jag gör inte så, jag vill lyssna på musik, men jag är ändå försiktig med hur jag handskas med skivorna och hur jag spelar dem. Det är därför mina skivor fortfarande låter bra efter 30-40 år.
Hur gör du med innerkonvoluten, du visar i DVD:n hur vissa inte går att rotera så de står med öppningen utåt? [Vissa innerkonvolut, främst tyska, är för breda för att passa in i omslagsfickan om de roteras 90 grader.]
Man vill ha dem med öppnignen uppåt ändå, som tyskarna tvingar en att göra.
Men fuskar du någonsin och sätter innerfickans öppning åt samma håll som omslagets?
Nej. Inte nog med att det kommer in damm, det finns också en risk att skivan ramlar ur när man tar den ur hyllan.
Du har allting i källaren, så jag gissar att direkt solljus inte är ett problem?
Det är inte riktigt en källare, men fönstren är låga. Ljus är inte ett problem i alla fall.
Fuktighet och temperatur då?
Nedre planet blir inte så varmt. Enda gången det blir riktigt hett är i slutet av sommaren, men jag har luftkonditionering där inne nu. Men du vet, jag hade mina skivor i college i väldigt kallt väder, jag hade dem i Boston i väldigt kallt väder, och jag tog dem tvärs över landet till Kalifornien i 8 år--i ett hus på stranden--och tog tillbaka dem till New Jersey. Och mina skivor mår utmärkt.
För du loggbok över hur många timmar din nål har spelat? Eller logg för varje skiva?
Nej. Jag har inte tid för sådant, jag måste spela musik.
Men din pickup, Ortofon A90, är en väldigt dyr bit utrustning som dessutom slits med tiden.
En bra sak är att eftersom jag måste testa en massa saker hela tiden så får den inte gå så väldigt många timmar. Om det sakta går utför med den på det där sättet man normalt inte riktigt märker så kan jag upptäcka det på en gång när jag får in en ny pickup.
Eftersom du jämför hela tiden.
Precis.
Det är lite lyx att kunna ha det så.
Det finns mycket lyx i att göra det jag gör. Men det finns stunder när jag måste bråka med mig själv och säga "Nä nu jäklar tänker jag lyssna på något som jag vill höra!" Hur många audiofiler behöver gorma sådant till sig själva? Det finns också problemet med att jag har för många skivor vid det här laget. Runt 1991-1992 fick jag skickat till mig i stort sett all ny vinyl som pressades, det var inte så mycket som hände då. Så under en period kunde jag berätta exakt vad som hände i vinylvärlden, jag har full koll på hela situationen. Den positionen är jag inte i längre. Det finns så mycket som jag aldrig kommer få höra, men jag får också väldigt mycket skickat till mig. Det är en ära och ett nöje, men det är också för mycket. Jag kan inte hänga med.
Försöker du spela igenom allting du får?
Jag försöker men det är omöjligt.
Köper du musik själv också?
Ja jag köper en hel del.
Och dem spelar du?
Nej, inte ens dem. Jag har till exempel några skivor av M. Ward, och jag har inte spelat dem än.
Håller du koll på vilka du inte har spelat?
Javisst! De ser på mig från sina hyllplatser varje dag och ropar "spela mig!"
Har du en speciell hög eller ett fack för "ännu ospelat"?
Jag vet vilka som är spelade och vilka som inte är spelade, jag vet var skivorna jag köpte på WFMU record fair för fyra år sedan står, som jag ännu inte spelat. Jag vet var jag har skivorna som Jonathan Valin rekommenderade till mig på CES för två år sedan och som jag vill spela men ännu inte har hunnit med. Det är delen med allt detta som gör mig tokig, att jag aldrig kommer kunna höra allt. Det finns 4000 skivor som jag fiskade upp från gatan, utställda som sopor i kartonger. Klassisk musik, importskivor, i perfekt orört skick. Jag har spelat några få men inte alls så många som jag skulle vilja. Jag har 7000 skivor klassisk musik som skänktes till mig av mannen med sätet brevid mig hos New York-filharmonikerna. Jag har bara spelat en handfull, några få dussin.
Hur många skivor har du totalt?
Jag har ungefär 15000, och ytterligare 5000-6000 i en väns källare, så troligen 20000 totalt.
Det är vinylerna, men CD då?
Jag har 2028 album i min Sooloos just nu. Och jag har 78-varvare, 45-varvssinglar, och jag har 8-spårsband och kasssetter.
Hur mycket köper du varje månad, om man bortser från det du får skickat till dig gratis?
Jag lägger hundratals... eller hundra dollar i månaden på ny vinyl som ingen skickar till mig.
Så i snitt en skiva kanske varannan dag, 15 i månaden?
Jag köper dem i grupp eftersom jag måste betala för frakten. Jag går till insound.com för alternativ rock, sedan delar jag resten mellan de som är vänliga nog att annonsera på min sajt: elusivedisc.com, musicdirect.com och soundstagedirect.com. Och det blir en del, de läggs på hög. Vissa är inte så bra...
Ja du chansköper lite.
Så klart, man hittar fantastiska saker på det sättet. Jag hade aldrig hört talas om Of Montreal, så jag chansade och jag älskar det bandet.
Of Montreal
Bland de nya skivorna, hur många spelas mer än en gång?
Intressant fråga. Hur många över huvud taget spelas mer än en gång? De som är bra måste spelas många gånger innan man kan skriva om dem och säga något. Sedan åker den upp på en hylla och nästa band kommer in. Skivorna jag hade innan jag blev involverad i det här kände jag till utan och innan. Jag kände till varenda vrå och skrymsle på Gerry Raffertys "Can I Have My Money Back", en av mina favoritskivor från den eran. Jag minns var jag var när jag köpte den, jag minns var jag var när jag fick tag i min första Brittiska pressning av den, som låter så mycket bättre än den Amerikanska, jag minns var jag var när jag hittade min första Brittiska originalpress som har en annan tagning av en låt--en annan version! Jag minns var jag varit när jag spelat alla dessa olika versioner. Det där händer inte så ofta nu för tiden, det finns helt enkelt för mycket att lyssna på. Det blir ett rutinarbete. Man tar sig an sysslan, lyssnar på skivan, lär känna den, skriver om den på ett sätt som ger läsaren något intressant att läsa, den åker upp i hyllan och sedan har man inte riktigt tid att plocka ner den mer.
Köper du några nedladdningar?
Ja, 96/24-filer från HDtracks. En del av dem låter riktigt, riktigt bra. Men vinyl låter fortfarande bättre!
I vilken grad påverkar ljudkvalitet dina skivköp?
Det påverkar inte över huvud taget. Undantagen har varit för recensioner. Jag hörde från läsare att Tom Waits-återpressarna som Rhino gjorde är hemska. Jag har alla originalen, så jag var tvungen att köpa en och de hade rätt, den var hemsk. Det jag köper är det jag vill höra musikmässigt, inte ljudmässigt. Jag föredrar att höra musik som låter bra, men i ett bra system så låter även dåligt inspelad musik bra.
Tom Waits - "Small Change"
Vill du ta upp ett kontroversiellt ämne? Hörseln när du blir äldre. Du vet, jag är ingen tonåring längre, jag fyller 64 om några veckor. Jag vet att min hörsel inte är vad den var när jag var 30, men jag tänker inte säga att den inte är lika bra som den var då. Om man skulle mäta min hörsel skulle man hitta konstigheter i frekvensgången. Jag har säkert en dipp vid 8kHz, för det får de flesta när de blir äldre. Mina toppfrekvenser är fortfarande bra, de har jag kvar. Men det kommer in lite brus och det är jag medveten om. Jag kan inte lyssna lika högt som förr och jag kan inte lyssna lika länge som förr. Man måste arbeta med hörseln, och gör man det kan man hålla den i form.
Gammalt öra, dock en Michael Fremers! (Bild från sxc.hu)
Du tränar inte bara din uppfattning av inkommande ljud, utan tränar hela nervsystemet.
Exakt, det stämmer. Jag är övertygad om att jag är en bättre lyssnare nu än jag var för 30 år sedan även om de fysiska förutsättningarna inte är lika bra. Folk säger "Du hör inte lika bra som du gjorde förr" och jag svarar "Men jag lyssnar bättre". När tiden kommer då jag inte kan göra mitt jobb så kommer jag lägga ner, för jag vill inte sluta som en dumbom.
Hur mycket är du inne på konstig, ny experimentell musik?
Jag älskar det. Allt nytt som ruskar om synapserna är bra. De som nu börjar bli gamla och säger "dagens ungdomar gör ingen bra musik"--Det är så larvigt, det finns så mycket bra musik. Kanske inte på topplistorna, men de glömmer att på 60-talet så var Jimi Hendrix och Buffalo Springfield för det mesta inte på topplistorna. Genomsnittspersonen som lyssnade på topplistemusik hörde "For What It's Worth" och Buffalo Springfield existerade inte bortom den låten. De kände inte till Neil Young. Allt som betraktas som mainstream i dag vad annat än mainstream då. Allt det som är bra musik i dag är utanför mainstream-fåran. Det är indie, det är underground-rock. Death Cab For Cutie är inget som genomsnittspersonen känner till. De känner till Celine Dion.
Stephen Meijas drar in en hel del intressant ny musik i Stereophile-världen. Fiskar du upp tips från honom?
Stephen får sina tips från mig! [Skratt]. Vi båda verkar vara inne på samma saker.
Han verkar gilla Other Music på Manhattan.
Ja det är en bra butik.
Hur känner du inför den pågående utrotningen av den fysiska skivbutiken?
I USA verkar det som att de som är kvar nu kommer klara sig och vissa av dem växer, till exempel Amoeba som det går jättebra för. Det går bra för dem eftersom de vet hur man ska marknadsföra, hur man sätter upp en butik, hur man skapar iver och entusiasm, hur man skapar en miljö som får kunderna att vilja köpa saker. Om jag går till Amoeba så kommer jag inte därifrån utan att ha spenderat 300-400 dollar. Jag får packa skivorna i min resväska för att ta med dem hem österut, för de finns bara på västkusten.
Det öppnas nya butiker också. Brooklyn har ett helt gäng nya skivbutiker. Det kommer bli intressant att se hur allt detta faller ut.
Amoeba i San Francisco. Foto av Jared Kelly
Tror du inte att det bara är en kortlivad återuppståndelse och att det snart ebbar ut igen? Att det är likets sista ryckningar?
Det är vad vissa tror, men jag håller inte med. Jag tror aldrig det var ett lik, jag tror det var en sjuk patient. Många människor, däribland jag själv, gjorde vad vi kunde för att få patienten på fötter och vi lyckades! Nu får jag mejl från folk som säger saker som "Min dotter vill ta med sig en skivspelare till college nästa år, vad borde hon skaffa?" Jag får sådant ofta. Jag pratar med väldigt många unga människor som hittar till min sajt. Vem hade trott det?
Det finns väldigt få kvinnor inom hifi, trots att det troligen är lika många kvinnor som män som är intresserade av musik eller spelar instrument.
Det är väldigt sorgligt. Jag kan ge dig ett exempel på vilka fördomar vi män har: Jag var på Rocky Mountain Audio Show för två år sedan och det var två kvinnor där som sprang runt. De var verkligen intresserade och jag hörde att de visste vad de pratade om. Så mitt antagande blev att de var ett par, att de enda kvinnor som kunde vara där var lesbiska. Jag började prata med dem och den ena var en geolog och den andra var ingenjör, vilket övertygade mig ännu mer. Men nej! De var båda gifta, men med män som hatade hifi. Men om vi inom hifi har det antagandet om kvinnor så skapar vi oss den här situationen.
Sådana fördomar lyser verkligen igenom och kvinnor känner förstås av det.
Jag gjorde en grej för MTV, under tidigt nittiotal tror jag det var, där vi skickade en kamera, inte ens en dold kamera, att följa en kvinna som skulle handla hifi. De höll hela tiden på att skyffla henne mot butikens front med kompaktanläggningarna. "Jag vill ha separata komponenter" sa hon, men de svarade "Nej, du vill ha det här".
Det pågår en debatt om framtiden för high-end. Med tanke på det musikintresse som finns bland kvinnor, hur kan de komma in mer på intresse för bra ljud?
Jag tror butikerna måste sträcka ut en hand mer. Jag tror kvinnor skulle vara med bekväma om det fanns kvinnliga säljare. De borde annordna en tjejkväll i en butik. Det finns många sätt. Där vi är nu i den här branschen så kommer den inte sälja sig själv. Energi måste investeras för att få något i retur.
En gång hade Andy Singer på Sounds By Singer ett par högtalare som vi behövde ha en bild på, med mig i bilden. Så vi åkte till butiken och Andy slängde ut oss. Han sa "Ni hade en ipod på omslaget till er tidning. Jag säljer inte ipods, ni har inget värde för mig. Ut!" Det Andy borde gjort är att bjuda in folk med sina ipods. Det finns så mycket musik där ute, och förr eller senare tror jag de flesta vill höra den med bättre kvalitet. Så småningom kommer Apple säga "bandbredden är så bred och lagringen är så billig, så varför inte erbjuda 96/24-nedladdningar av all den här musiken för ett lite högre pris?" Jag är säker på att det kommer ske. Kvalitet vinner alltid.
Vad är din senaste riktigt starka lyssningsupplevelse hemma?
Den där Nat King Cole-skivan, här om dagen innan jag flög hit. Mitt system hemma är så bra det kan bli. Jag spenderade två dagar uppe sent på nätterna med att lyssna och allt är rätt. Jag var uppe till 3 på morgonen och bara lyssnade, blandade skivor. Det är vad allt handlar om.
Intervjun gjord av Ola Björling på uppdrag av Highendmässan och publiceras på Hififorum.nu, Highendforum.se samt Component.se.
|
Edited by - Highendmässan on 2011/03/13 16:30:56 |
|
|
|
Vox
fd. Eric V-ås
3656 Posts |
Posted - 2011/03/13 : 21:07:11
|
Där skulle jag gärna tillbringa ett par semesterveckor per år. |
"Om Gud ville att vi skulle lyssna på fler kanaler än 2 skulle han gett oss fler öron" |
|
|
|
byZan
200.000-klubben
4435 Posts |
Posted - 2011/03/13 : 21:12:46
|
Återupprepning
quote:
Härlig tråd, tack för det fina arbetet
Var bara tvungen att förtydliga min uppskattning |
"Att lyssna är berikande - att berika är att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper"
Mina system...
Huvudsystem
Dan D#8217;Agostino S250 / Dan D#8217;Agostino HD Preamp / Lumin X1 / Clearaudio Master Reference, Absolute Inside, Goldfinger v2 / Roon Nucleus / PS Audio P20 / TAD Reference One / Stillpoint Ultra 5
Andrasystem
Absolare Signature Integrerad / Lumin S1 / Nucleus - Roon / TAD CR 1 /PS Audio P10
Hemma hos reportage...
HiFiForum Magazine
|
|
|
| |
Topic |
|
|
|
All Forums
Butikshyllan
New Topic
Topic Locked
Printer Friendly