| Author |
 Topic  |
|
|
mayday
350.000-klubben
8338 Posts |
|
|
Pac
200.000-klubben
22004 Posts |
 Posted - 2006/04/24 : 13:49:32
|
Hmmmm här var det tunnt med bidrag... Finns det ingen som känner lite HiFi-vårysterhet och vill skriva av sig?
|
// Per Adelsson, pac(a)hififorum.nu, Admin och ägare HiFiForum.nu
// HiFiForum.nu's regler, Artikelregister
|
 |
|
|
rovis
Member
274 Posts |
Posted - 2006/04/24 : 19:11:33
|
Anm. för moderatorer: Den här texten ligger sedan tidigare uppe på min musikblogg (med cirka tre regelbundna läsare), det gör den kanske ogiltig som bidrag? Jag har full förståelse om så är fallet. Ivfsh är det ju jag som skrivit den, den har inte figurerat i några offentliga sammanhang, det är mitt copyright etc, så den är ju om inte annat "ren".
2 x Alan Parsons Project
Hur skulle världen se ut, om ljudteknikerna och studiomusikerna slängde ut de där störiga konstnärstyperna och själva stod för det kreativa? I min skivsamling har det sedan i höstas legat ett par impulsinköpta plattor med de fyndigt rimmande titlarna Vulture Culture samt Eye in the Sky. En ganska bra hint om svaret på frågan, kan man få av att lyssna till dessa två verk av Alan Parsons Project.
Alan Parson var en skäggig snubbe som jobbade som ljudtekniker på EMI. Han hade äran att chefa över det tekniska på både Beatles Abby Road-platta och Pink Floyds Dark side of the Moon, och fick i och med det massor av street-cred ett grundmurat rykte som en av branchens absolut bästa. 1975 drog han tillsammans med låtskrivaren Eric Woolfson igång The Alan Parsons Project. Till dem knöts en löst sammansatt grupp tekniker och studiomusiker som förverklade den dynamiska duons musikaliska ideer.
Första plattan var Tales of Mystery and Imagination, ett konceptalbum inspirerat av Edgar Alan Poes samlade verk. Enligt en god vän ett ofattbart hiskeligt stycke, men det är inte den som ska avhandlas idag, även om det säkerligen vore ett muntert arbete.
Eye in the Sky
Första skivan ut är Eye in the Sky, en snygg platta med lovande titlar som Children of the Moon. Anrättningen börjar med ett introspår som är ganska kort och ganska fint, men en smula suspekt då det inte på något sätt bygger upp en förväntning om vad som komma skall eller någon slags stämmning. Man hör på ljuden att det är ett intro, men mer än så kan man egentligen inte ge det. Hur ska det här fortsätta? Titelspåret drar igång och tuffar sig likt ett gammalt tåg i sakta mak framåt. Det är ganska mysigt och tankarna går till Toto. Stämmorna är ganska snygga, men fullständigt själlösa. Som en logisk fortsättning kommer Children of the Moon och nu ökar tempot lite grand. Man hör tydligt att det är tänkt att skivan ska börja "lyfta", men det gör den inte. A-sidan avslutas med Gemeni och Silence and I som verkar vara planerade som ett rejält crecendo, och visst är det väl så rent tekniskt.
Mina förväntningar är tämligen låga när skivan vänds och nålen knastrar sig genom landningsspåret, men jag blir faktiskt en smula överraskad när You gonna get your fingers burned drar igång. A-sidans pinsamma försök till ett sammanhängande 20 minuters storverk i fem delar är tack-och-lov över. En menlös och rätt trist rocklåt är ju trots allt en rocklåt. Spår två är i samma stil som föregående, men något mer överbelastad av kräkningsframkallande stämmor och harmonier. Tredje spåret är ett instrumentalt och synthdominerat stycke. Det passar inte in alls, men det är rätt trevligt i sig självt. Det fjärde spåret, Step by Step börjar väldigt lovande med en lätt svängig basgång och man börjar fundera på om det kanske ändå är en ok platta man lyssnar på, de tvivlen är dock snabbt bortspolade och ånyo aktiveras kräkreflexerna av det svulstiga arrangemanget och refrängen som är så ofattbart platt och värdelös att jag nästan blir förbannad i min lyssnarsoffa. Hur kan de med? Hur vågar de? Fanns det ingen som kunde ställa dem till svars och bränna master-tejpsen?
Men det var inte slut riktigt än... Eric och Alan verkar ha haft en handfull idéer om olika sätt att avsluta en skiva snyggt, så ett fläskigt outro-spår var givet, men var det verkligen nödvändigt att implementera alla de ideerna i samma outro? Det är en salig blandning av stråk-partier, blås-partier och synth-partier som inte harmoniserar överhuvud taget. Det är en handfull helt orelaterade soundbites som sammanfogats i en ohelig allians av någon som antingen var kraftigt berusad eller råkade ta på sig hörselkåporna istället för mixningslurarna.
Vulture Culture
Skiva nummer två är Vulture Culture. Den var något bättre, men jag tänker ärligt talat inte ödsla någon mer energi på att skriva om, eller lyssna på, det här bandet. Rovis says: Aldrig mer Alan Parson! |
|
|
|
Pac
200.000-klubben
22004 Posts |
Posted - 2006/04/27 : 14:28:28
|
Vi har ett bidrag till vår tävling och det är Rovis bidrag här ovan.Det är lite färre än vad vi trodde att vi skulle få.
Vi får fundera på om inte det är dags att förlänga anmälningstiden. Skulle det hjälpa?
|
// Per Adelsson, pac(a)hififorum.nu, Admin och ägare HiFiForum.nu
// HiFiForum.nu's regler, Artikelregister
|
|
|
|
rovis
Member
274 Posts |
Posted - 2006/04/27 : 18:38:09
|
Jag är mest förvånad över att ingen blivit trampad på tårna. Jag trodde APP var stora i audiofilkretsar och att det skulle bli lite upprörda känslor. =)
Jag har förvisso inget emot en cykel då min nuvarande är har pyspunka på bakdäcket... Men det vore ju himla trist att vinna på walkover, så jag tycker ni kan förlänga tävlingen med en vecka eller så.
Arvid |
|
|
|
Pac
200.000-klubben
22004 Posts |
Posted - 2006/04/27 : 19:46:57
|
Äh jag tycker ju personligen att Alan Parson's Project är ganska trevliga. Men om du absolut vill det så kan jag vara upprörd om du vill.
Juryn är ute på om vi skall förlänga eller inte.
|
// Per Adelsson, pac(a)hififorum.nu, Admin och ägare HiFiForum.nu
// HiFiForum.nu's regler, Artikelregister
|
|
|
|
rovis
Member
274 Posts |
Posted - 2006/04/27 : 20:42:26
|
| Vill du ha mina skivor så skänker jag mer än gärna bort dem. =) |
|
|
|
Pac
200.000-klubben
22004 Posts |
Posted - 2006/04/28 : 18:01:56
|
Ja det kan man ju inte tacka nej till.
Efter lite feedback i andra trådar förlänger vi så att alla HiFi-papparazzi/kåssörer får tid att spana och klura lite.
Nytt sista datum är den 31/5 |
// Per Adelsson, pac(a)hififorum.nu, Admin och ägare HiFiForum.nu
// HiFiForum.nu's regler, Artikelregister
|
|
|
|
pick-me-up
Member
1382 Posts |
Posted - 2006/05/01 : 18:30:26
|
Hej Pac!
Vet inte om det är för sent. Men här är mitt bidrag till artikeltävlingen …
You See Me Laughin’
En dokumentär och hyllning för de bluesartister som medverkar. Samt en berättelse hur slumpen kan påverka våra vägval.
För över tio år sedan råkade den dåvarande collegestudenten Matthew Johnson hamna in på vägkrogen Junior’s Juke Joint i Mississippi. En av flera små barer där nere som lokala bluesmusikerna samlades på för att umgås, ha kul och spela blues.
Det besöket gjorde ett stort intryck på Matthew Johnsons. Han hoppade av sina studier, tog de pengar han hade kvar av studielånet och startade skivbolaget Fat Possum.
Skivbolaget blev hans korståg ut i Södern på jakt efter de bortglömda musikerna med hjärta för genuin blues. Musiker som aldrig varit utanför Mississippi. Fattiga men med ett brinnande hjärta för den råa, tunga musikstilen.
I den amerikanska dokumentären You See Me Laughin’ får man besöka de små farmerna och stökiga barerna längs vägarna i Mississippi. Vi får se hur vardagen ter sig för dessa ärrade veteraner.
Dokumentären är ett måste för bluesvänner runt hela världen. Den innehåller flera bluesartister som verkar vara helt okända utanför deras eget landskap. Artister som medverkar är bland andra R.L. Burnside, T-Model Ford, Cedell Davis och Junior Kimbrough. Förutom blueslegenderna medverkar bland annat Iggy Pop och Jon Spencer som ledsagare.
Det här grupporträtt av de sista bluesmusiker från Söder är också marknadsföring för skivbolaget Fat Possum i Oxford Mississippi. Filmmakarna låter musiken och musikerna själva föra talan och resultatet är lysande exempel av självfull hyllning för deras kreativitet.
Filmen har lite råbarkad och oslipad charm som visar äkta bluesmän i deras eget esse. Den visar den osminkade sanningen av deras levnadsöde som innehåller missförhålllande, dråp och riktig kärlek.
Du får se dessa människor med skavanker och höra dem spela musik deras liv har skapat. De vågar visa sitt inre som ger en bild av människan, inte bara god, men som äkta människor som gör vad de måste för att klara livhanken.
Filmmakarna och skivbolagsfolket är vita, men det är helt klart att de behandlar musiker med stor värme, kärlek och respekt, som får de att öppna sig.
Artister som Bono och Iggy Pop ger sina kommentarer om artister och om genren. Den här dokumenten visar tydligt att hårda levnadsvillkor är ganska elementärt för att kunna skapa äkta blues. Tråkigt nog har flera av de som medverkar i filmen redan dött. Den här välproducerade dokumentären håller deras musik vid liv.
Mer äkta än så här blir blues aldrig! Det är så långt från armanigossarnas låtsasblues som man kan komma …
Med mycket knappa medel, få lirare och instrument, men med en absolut känsla och hängivenhet för sina rötter spelar dessa garvade veteraner skiten ur vilka kombattanter som helst!
De flesta är redan döda, men deras musik kommer att bli ihågkommen som den mest genuin och äkta blues som finns.
Om man ska nämna några nackdelar så är en av dem att inga sånger är med i sin helhet.
Hela köret av de goa gubbar som var med på dokumentären kan rekommenderas. Vissa av skivor kommer garanterad att bli svårhittade rariteter inom snar framtid.
pick-me-up
|
|
|
|
ztenlund
Administrator, RödaTråden-vinnare, 300.000-klubben
8776 Posts |
Posted - 2006/05/01 : 19:37:58
|
Alltså:
quote:
Här gäller det att skriva en artikel om musik, det kan vara en konsert, grupp, skiva....låt fantasin flöda fritt!
Du postar en länk till ditt bidrag i denna tråd.
Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att man ska göra en ny tråd till sin artikel?!
Att posta sitt bidrag direkt i denna tråd gör ju att ingen kan lämna synpunkter och diskutera artikeln. Blir jobbigt att söka i efterhand också!
|
Har du synpunkter på något? Hör gärna av dig via PM!HiFiForum.nu's
Artikelregister | Regler |
Edited by - ztenlund on 2006/05/01 19:39:15 |
|
|
|
Zalve
Nerikes Audiofiler
18938 Posts |
Posted - 2006/05/01 : 20:57:37
|
| Exakt Ztenlund. |
"Vänner är de där ovanliga människorna som frågar dig hur det är och sen väntar på svaret. / Okänd" |
|
|
|
jojje_guitar
Member
701 Posts |
Posted - 2006/05/03 : 15:17:58
|
Eh... Räknas Veckans Skiva? Det kan väl anses vara artiklar om skivor...? För i så fall har Ni ganska många bidrag att beakta...
Undrar,
Georg |
"How about some thinking, before you blow the chessboard clean?" - Roine Stolt, Wallstreet Voodoo |
|
|
|
Zalve
Nerikes Audiofiler
18938 Posts |
Posted - 2006/05/03 : 17:06:56
|
Detta är utanför Veckans Skiva, Jojje.
Villl du vara med, så får du göra en speciell recension isf. |
"Vänner är de där ovanliga människorna som frågar dig hur det är och sen väntar på svaret. / Okänd" |
|
|
|
jojje_guitar
Member
701 Posts |
Posted - 2006/05/03 : 17:34:45
|
Misstänkte det... Men var ju tvungen att fråga.
Har en skiva i åtanke som skulle passa bra som en "speciell" recension, får se om jag hittar tid och mäktar med det... Ska försöka.
|
"How about some thinking, before you blow the chessboard clean?" - Roine Stolt, Wallstreet Voodoo |
|
|
|
Gabe
Member
536 Posts |
Posted - 2006/05/05 : 09:38:23
|
En konsertupplevelse kanske kan vara något?
hälsningar
Gabe
Bruce Springsteen Konserthuset, 21 november 1975.
Att minnas en konsert för 30 år sen är en resa.
I synnerhet om konserten eller rättare sagt konsertminnet vuxit till mytiska proportioner.
Minst 20.000 personer hävdar att de var där den där magiska kvällen.
Minst 18.000 av dem har fel! Jag vill inte kalla dem lögnare. Kanske var de andligen närvarande, kanske har minnesbilden förvanskats med åren, kanske tror de faktiskt att de var där. Minnet kan spela spratt med vem som helst, i synnerhet när lång tid förflutit.
Men jag är garanterat en av de 2000 som faktiskt var på konserthuset den 21 november 1975. Som kom, såg och njöt i fulla drag. Det har jag vittnen som kan intyga!
Och även om mitt minne har bleknat och förvanskat av tidens tand minns jag konserten som den kanske starkaste och mest omtumlande jag någonsin bevittnat.
Jag minns hur jag fick biljetten.
Det var utsålt sedan länge och jag hade, fattig student som jag var inte varit vid stadd kassa vid biljettsläppet. Så jag var biljettlös.
Ändå drogs vi till Konserthuset, min flickvän och jag. Hängde nedanför trappan vid Carl Milles Orfeusstsyer och sög in atmosfären. Att säga att det låg förväntan i luften, är en underdrift. Hötorget fullkomligt vibrerade!
Temperaturen höjdes stegvis på trappan utanför och svartabörshajarna gjorde lysande affärer. Folk trissade upp priserna till nivåer jag omöjligen kunde hänga med på, och jag förbannade mitt ynkliga studielån och min platta plånbok.
Då inträffade miraklet. På den tiden fanns det en skivaffär i Stockholm vid namn ”Richards, belägen vid Birger Jarlspassagen nära Norrmalmstorg. Här sålde Stockholms hetaste dj:s
Hasse Huss, Paul, och Richard himself.
Själv jag var flitig stamkund, och köpte importplattorna först av alla. Eric Burdon, Traffic, Led Zeppelin, Curtis Mayfied, Steely Dan, James Brown och så Bruce Springsteen förstås.
Ja, jösses vilka skivor det kom på den här tiden!
Så fick jag syn på Paul från Richards, uppenbarligen med ett antal biljetter till konserten, och
ivrigt uppvaktad av en hel skock personer som bjöd över varandra högt och ljudligt. All värdighet var borta, och folk trängdes och skuffades och svor åt varandra…
Paul såg med viss avsmak på spektaklet runt i kring sig och sökte med blicken någon som var värdig att ta emot biljetterna. Jag hade slutat vifta, eftersom jag var övertygad om att pengarna skulle avgöra. Så fel jag hade!
Plötsligt får Paul syn på mig som mer eller mindre passivt tittar på och säger
-Vill du ha dem?
Ville jag hade dem? Jovisst men hur mycket….?
- Ja! Okay, de kostar 50 kronor styck. Du får dem för det priset.
Jag trodde knappt mina öron. Inte en krona över inköpspris! 100 kronor för två biljetter till den mest omskrivna konserten på åratal!
Paul bara log åt min häpna och överraskade min och sade, ”-See you later” och försvann. Och där stod jag och flickvännen med två biljetter till Bruce Springsteen-konserten. Som jag bara minuten tidigare gett upp hoppet om att få tillträde till.
Jag minns hur konserten började med ett svagt blått ljus på Bruce, ett stilla munspel och så igång med Thunder Road.
Jag minns hur gåshuden spred sig från ryggslutet till nacken och hur upphetsningen steg inombords.
"The screendoor slams
Mary´s dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays"
Gåshud? Det kan jag lova!
Låt efter låt levererades med en frenetisk inlevelse. Aldrig hade jag sett ett band så frustande vitalt och så levande, som en stor organism snarare än en orkester. Bruce Springsteen och hans E- street band var fabulösa, varken mer eller mindre!
När Born To Run spelades var jag i himlen.
Idag, 30 år senare, när jag återser konserten på DVD:n från samma turné, är det precis lika oerhört starkt som jag minns den.
Det är nämligen det som är grejen med just den här konserten. Den VAR precis så bra som alla hävdar. Kanske t o m bättre!
Att den är mitt livs konsert står helt klart. Jag har hunnit med några stycken under åren, varav en hel del oerhört bra. Weather Report, Jethro Tull, JJ Cale, Santana, Bob Dylan, Neil Young, Eagles…
Och naturligtvis har jag sett Bruce själv flera gånger sedan dess – men aldrig har det varit så här hänförande underbart fantastiskt. Att få se en artist på väg uppåt och nästan på topp, men på en scen där intimiteten fortfarande är möjlig – det är en gåva! Jag är lycklig över att varit med då historia skapades. Bättre än så här har Bruce Springsteen aldrig varit. Lika bra kanske. Men aldrig bättre!
 |
|
|
|
Pac
200.000-klubben
22004 Posts |
Posted - 2006/06/04 : 21:38:27
|
Då är tävlingen stängd sedan några dagar och vi sitter och funderar...
|
// Per Adelsson, pac(a)hififorum.nu, Admin och ägare HiFiForum.nu
// HiFiForum.nu's regler, Artikelregister
|
|
|
| |
Topic |
|
|
|
All Forums
Musik
New Topic
Topic Locked
Printer Friendly