Jag har funderat lite kring ämnet idag och det verkar rätt dumt egentligen att förbinda apparater på det vanliga sättet med en massa jordförbindelser.
Jag har själv stött på problem vid inkoppling av apparater då och då, det kan brumma rejält och det brukar vara rätt besvärligt att få till det.
Lösningen är jätte-enkel!! Dra bara signalkablar med en ledare (och ev. en skärm ansluten i sändaränden) mellan apparaterna och anslut sedan en signaljordskabel från varje apparat till en punkt.
Är det någon som provat eller har synpunkter på arrangemanget?
Jag borde naturligtvis ha provat själv innan jag publicerar men jag har inte haft tid (eller ork snarare) att göra det.
En bra idé i teorin men svår att få att fungera i praktiken. Det främsta problemet är att "jord" sällan är en en verklig "jord", i praktiken finns det nästan alltid vissa potentialskillnader mellan olika punkter på jorden pga det ju inte är en perfekt ledare. Det kommer att ge problem med störningar på signalen. Observera att detta gäller signaljord, skärmar ska ju inte leda någon signal så där räcker det med att ansluta i ena änden vilket hkjälper om man vill undvika jordloopar.
I högfrekventa tillämpningar (typ videokablage) bevhöer man ibland jorda skärmen på flera ställen om man vill unvika störningar, detta pga impedansen hos jordledaren blir för stor vid högra frekvenser.
Detta är ju en bra anledning att använda diffrentiell koppling (balanserat), då är man ju inte direkt beroende av någon signaljord vilket gör det mycket lättare att undvika jordloopar.
Jag inser att det kan finnas en del praktiska problem mest för att det blir ganska långa jordsladdar. Balanserat kablage har onekligen fördelar men det borde gå förbättra single-end också.
Jordsladdarna skall ge 0 ohm till den gemensamma punkten och så länge det är resistivt är väl inte det något större problem men vid högre frekvenser blir världen mer komplicerad, frågan är hur komplicerad den är?