| T O P I C R E V I E W |
| lampuradio |
Posted - 2019/08/10 : 21:46:46
Det har ju varit ett par långa, intressanta trådar här, bland annat om "Vad är bra ljudåtergivning", där många synpunkter har kommit upp om olika saker.
En av de företeelser som stötts och blötts har varit Fourier-analys, enkelt uttryckt kan man förklara det som möjligheten att beskriva komplexa signaler som en kombo av olika sinusformade vågor, av olika frekvenser. Det verktyget räcker inte alltid till för att beskriva transienta förlopp, dvs "engångshändelser" i signalen; mycket snabba, enstaka händelser i ljudbilden skulle inte kunna analyseras med det verktyget.
Det kan vara så. Det har emellertid inte avgörande betydelse för hur en enkel förstärkare fungerar och vad den kan göra, eller inte göra.
Prestandan hos en förstärkare kan beskrivas på olika sätt. Ett sätt är att ange "stigtiden". Då menar man tidsfördröjningen mellan att signalen på ingången går hög och att utgången svarar. För en rörförstärkare med ett fåtal steg är stigtiden bråkdelar av bråkdelar av den tid som behövs för att följa med i de allra högsta frekvenser man överhuvudtaget kan vilja mata in. Utgången följer i princip ingången utan tidsfördröjning. Oavsett kurvformen på ingången, kommer utgången att följa med - i princip utan fördröjning.
Teoretiskt sett (när man sysslar med audiosignaler är det teoretiskt) finns fördröjning i och med elektronernas löptid i rören, men det kan man glömma i sammanhanget, det är för korta tider för att ha betydelse öht.
Förstärkaren kommer att avbilda insignalen på utgången, oavsett den är sinusformad eller ser ut på annat sätt, men det finns, såklart, vissa begränsningar:
1. Undre gränsfrekvens. Rörförstärkare för konsumentbruk är växelströmsförstärkare. En likspänning på ingången kommer inte att kunna avbildas troget.
2. Övre gränsfrekvens. Utgångstrafon sätter gränsen först, den klarar oftast inte att hantera mer än 20 - 40 kHz.
Däremot finns inget som säger att signalen ska se ut som ett antal olika sinusvågor som man kombinerat; det som kommer in på ingången, kommer ut på utgången, om det går att hantera inom förstärkarens frekvensområde.
Om det låter bra eller inte är ju lyssnarens privilegium att avgöra, men en bra förstärkare är inte den enhet som sätter gränserna. |
| 25 L A T E S T R E P L I E S (Newest First) |
| AndersP |
Posted - 2019/10/11 : 18:26:37
Jag hoppades kanske på lite retfullhet så det blir lite fart och glimten i ögat här:)
Mäta rätt saker och att tolka mätningarna på ett för frågeställningen relevant sätt är inte trivialt. En experimentell förstärkare med ställbar utimpedans kan svara på fler frågor än mätningarna tror jag. Måste bara hitta schemat. |
| lampuradio |
Posted - 2019/10/11 : 16:57:02
Min avsikt var inte att vara retfull. Jag ville mest peka på att det finns ett rejält antal faktorer att ta med när man börjar diskutera kombinationen högtalare-förstärkare. Man kan mäta ganska mycket saker, men ska man till slut få en uppfattning om vad systemet förmår, måste man nästan börja jämföra lyssningsupplevelser, hur det nu ska gå till. Att presentera impedans vs frekvens för högtalarna, som exempel, är inte något som ger ett "svar", egentligen.
Teoretiskt kunde man ju sätta upp ett konsthuvud vid en konsert som man spelar in, och sedan sätta upp samma huvud när man spelar upp det man fångat, sedan jämför man skillnaderna i det som fångas upp av konsthuvudmikarna. |
| AndersP |
Posted - 2019/10/11 : 16:34:40
Lampuraudio skrev
quote:
Och ett standard transistorslutsteg, vad är det? Är det "single-ended-push-pull" eller nån annan koppling? Den kan man ju bygga med rör också, men man behöver 800 Ohms högtalare..
Ett standard transistorsteg för mig ett hårt motkopplat push-pull med mycket låg utimpedans som kan ge kanske någon Watt i klass A innan det hoppar över till B. Det har i sammanhanget låg till moderat tomgångsström. Allt kan säkert byggas med rör. Förstärrkaren är bara ett exempel i en diskurs om utgångsimpedanser. |
| lampuradio |
Posted - 2019/10/11 : 10:34:23
Exempel: Ett slutsteg med spänningsmotkoppling (mycket vanligt inom HiFi, även med rörslutsteg) kommer att en tendens att hålla utspänningen konstant oavsett lastens variationer, så länge inspänningen är konstant - det är liksom grejen med motkoppling av det slaget. Om högtalaren (lasten) får högre impedans i en viss del av frekvensspektret, kommer uteffekten under de givna förutsättningarna att bli mindre, eftersom den drar mindre ström. Högtalare har en tendens att ha lite högre impedans i det högre frekvensregistret, så då lär ju uteffekten som levereras bli mindre i diskantregistret. Allt under förutsättning att man har de givna förutsättningarna ovan ("konstant spänning", så att säga). Hur man däremot upplever detta, är inte alls självklart. Många högtalarmodeller har en större verkningsgrad i högre frekvensregister, dvs det resulterande ljudtrycket (det vi hör...) är inte linjärt med faktiskt inmatad effekt. |
| AndersP |
Posted - 2019/10/11 : 03:29:43
Jag observerar att vissa högtalarkonstruktörer tex salig Siegfried Linkwitz rekommenderar specifik serieresistans för högtalarsladdarna. Ett värde som förstås realiseras med olika kabelarea för olika längder. Jag tolkar detta som en vilja att standardisera drivning i så stor grad som möjligt för att få så lik klang som möjligt under olika förutsättningar. Men drivimpedansen är ju inte bara högtalarsladden liksom. Naqref (Anders Eriksson) försökte förklara detta för mig på ett annat forum, men jag var inte tillräckligt uppmärksam. Man kunde få mindre dist tom om man lät utimedansen stiga med elementets impedans. Varför vet jag inte. Vissa konstruktörer undviker aktiva filter till annat än bas för att kunna styra elementens drivimpedanser med filtren och genom det uppnå minskning av distorsionen mätt på högtalaren. Det är väl här som optimering av högtalare till specifik drivning sker antar jag? Typiskt en diskant. Peter Steindl (Bremen) och Lilltroll vet jag jobbar med detta. Ingvar Öhman har jobbat så länge. |
| peterh |
Posted - 2019/10/10 : 23:50:01
Inte bara dämpfaktorn har betydelse, även högtalarens frekvensberoende impedans påverkar systemets egenskaper.
En "konstant-spännings" förstärkare ( transistor med hög grad av motkoppling) kommer att ge mindre effekt där hlgtalaren har hög impedans och tvärtom där högtalaren har lägre imnpedans.
En förstärkare med högre utgångsimpedans ( typisk rörförstärkare) påverkas mycket mindre då den tenderar att ge konstant effekt inom ett större impedansområde. Dvs en högtalare kan
låta annorlunda beroende på vad man driver den med.
Vad sedan högtalarens konstruktör har optimerat för är en annan fråga.
|
| lampuradio |
Posted - 2019/10/10 : 20:31:29
Det skulle ju, för resonemangets skull, vara intressant att veta hur mycket den elektriska dämpfaktorn faktiskt betyder, jämfört med dämpningen från själva luften som konen jobbar i. En högtalare är ju inte särskilt effektiv som transduktor betraktat, mycket effektförlust är det, oavsett om man tänker sig högtalaren som ljudkälla eller som signalgenerator. Därav kanske inte den (elektriska) dämpeffekt som förstärkaren eventuellt står för betyder så mycket. Och ett standard transistorslutsteg, vad är det? Är det "single-ended-push-pull" eller nån annan koppling? Den kan man ju bygga med rör också, men man behöver 800 Ohms högtalare...
I och med att högtalarimpedansen dessutom är rätt "komplex" (alltså i elektrisk mening), med fasförskjutningar etc, blir lastfallet inte enkelt att hantera oavsett vilken teknik man har i slutsteget.
|
| AndersP |
Posted - 2019/10/10 : 12:06:34
Min åsikt är att högtalare måste konstrueras för en viss drivning för att få bra resultat. Med det menar jag inte zobellänkar och sånt. |
| AndersP |
Posted - 2019/10/10 : 12:03:23
Esas bok ska skaffas!
Rätt eller fel så uppfattar jag betydelse av utimpedansens storlek som så att med ett standard trissesteg kan jag bygga en anläggning som med legobitar. Apparaterna kan bedömas var för sig.
En elgitarr med sin förstärkare med skyhög utimpedans måste bedömas som ETT instrument där det ena är starkt beroende av det andra.
Min Edison Triod hamnar nånstans mitt emellan. Ibland passar den fint med dom högtalare den driver och med andra högtalare låter det som tivolimusik på syra... |
| lampuradio |
Posted - 2019/10/10 : 09:51:12
Utimpedansen (rörförstärkare med utgångstrafo) är inte en enkel sak att beskriva. Impedansomsättningen i trafon är avsedd att anpassa högtalarens impedans (vilken man alltså kan mäta upp om man har rätt grejer) till en belastningsimpedans (arbetslinjen) som passar slutröret/-n. Om man mäter åt andra hållet, så att säga, dvs man mäter som att stärkaren är en passiv enhet och mäter impedansen i högtalarutgången, får man ett helt annat värde än den nominella utgångsimpedansen. Skillnaden blir mycket stor om man har pentodslutsteg, men mindre med trioder, eftersom pentoder har en mycket högre inre resistans än trioder. Har man en motkopplingsslinga över utgången, blir mätningen troligen närmast oförutsägbar, även om det säkert finns nåt dataprogram som kan räkna fram ett värde där också. Så den verkliga inre impedansen i en rörförstärkares utgång är en okänd storhet, egentligen, i många fall.
"Dämpfaktorn" är nåt som hänger ihop med en låg impedans i signalkällan. Triodsteg har en viss dämpfaktor rent "automatiskt", pga hur rörets inre resistans (anodresistansen) översätts genom utgångstrafon. Pentoder, däremot, med sin höga anodresistans producerar däremot endast en liten dämpfaktor, men med en spänningsmotkoppling från utgången kommer dämpfaktorn att ökas pga hur motkopplingen fungerar.
Att en viss högtalare låter olika om den drivs med en källa med låg impedans eller en med hög impedans är ju inte så konstigt; det är dämpningen som slår igenom, dvs skillnaden i dämpfaktor. Det skulle inte förvånamig om det märktes stor skillnadn nära högtalarelementets resonansfrekvens. |
| Micke Y |
Posted - 2019/10/10 : 08:45:23
quote:
Detta med utimpedans intresserar mig. Ibland hör man saker liknande det som skrivits tidigare i tråden typ "den där högtalaren fungerar bara med rörförstärkare". Jag frågar mig då om det är rören som gör det eller bristen på global motkoppling eller utgångsjärnen eller är det den högre utgångsimpedansen som utgångsjärnen skapar som gör det?
Jag länkade till ett riktigt bra exempel på detta i en annan tråd: läs gärna Sterephiles mätningar av Klipsch Corner horn, där syns det här tydligt.
Utgångsimpedansen påverkar det ljudliga resultatet tydligt och min personliga erfarenhet är att en del horn - som av storleksbegränsningar - är lite återhållssamma i basen brukar må bra att ett icke motkopplat rörsteg just därför att det gör basen lite mer fyllig. Ett trissesteg på samma högtalare visar upp högtalarens brister i basen tydligt.
Micke |
| peterh |
Posted - 2019/10/10 : 08:08:07
Detta med utgångsimpedans är sedan länge diskuterat av esa meriläinen i hans bok om "current driving of loudspeakers".
En rörförstärkare har högre utgångsimpedans, och med motkoppling får rörförstärkare mer karaktär av
konstant power, dvs på vägen mot current driving.
Esa's bok rekommenderas , den är tänkvärd. |
| AndersP |
Posted - 2019/10/10 : 04:03:14
I denna tråd diskuteras mycket intressant!
Dock har ingen skrivit i den på 2 veckor. Hoppas den är vid liv.
Svenska människor föredrar generellt konsensus. Man tycker oenighet är ett obehagligt tillstånd. Jag håller inte med. Ur oenighet föds bevisbörda om man uttrycker sig absolut och detta innebär att saker måste undersökas i jakten på bevis och då föds ofta ny kunskap.
Som tidigare skrivits måste respekt för andra forumkamrater och deras åsikter hållas högt. Man behöver dock inte dela åsikterna. Man har dessutom rätt att framföra sina egna.
Detta med utimpedans intresserar mig. Ibland hör man saker liknande det som skrivits tidigare i tråden typ "den där högtalaren fungerar bara med rörförstärkare". Jag frågar mig då om det är rören som gör det eller bristen på global motkoppling eller utgångsjärnen eller är det den högre utgångsimpedansen som utgångsjärnen skapar som gör det?
Jag har en kompis som har hållt på med Maggisar i åratal. Han hävdar att dom låter bäst med rör. Tyvärr är rörstärkare ofta lite klena effektmässigt. Han skulle gärna haft en rörhäck på några hundra Watt, men dom växer som bekant inte på träd om man önskar iaf någon dämpfaktor.
Det finns flera sätt att höja utimpedansen på en trissestärkare. Man kan sätta seriemotstånd på högtalarsladden, man kan ha utgångsjärn och man kan bygga om återkopplingsslingan tex.
Jag har ett schema nånstans på en mycket enkel koppling baserat på LM3886 med utgångsimpedansen ställbar med en potentiometer från i princip noll till motsvarande en Fender gitarrförstärkare. Man kan skruva på poten och lyssna och se vad man kommer fram till med olika utgångsimpedanser. Ska försöka leta fram schemat om nån är intresserad.
Jag tror att det är sällsynt att konstruktörer mäter med fullt utstyrd fyrkant i rent resistiv last. Vad skulle det tjäna till? Och vem låter sig påverkas av distsiffror i en broschyr?
Nä, prestanda, menar jag, mäts bäst med öronen. Jag tycker LTS F/E-lyssning med en komplex konstlast (knäpptyst högtalare) verkar utmärkt för ändamålet. Metoden lämnar öppet för beskrivning av vad en förstärkare tillför till insignalen och om den mixen låter angenämt eller inte. Vissa distorsionsformer låter mycket förföriskt och trevligt nämligen och kan förgylla trist utförda inspelningar bla. |
| lampuradio |
Posted - 2019/09/27 : 11:15:41
OK, intressant text. Det handlar om att variera volym och klang över tid, för att ge musikalitet åt en syntetiskt skapad ton; anslag, utklingande, klangfärg. |
| MatsT |
Posted - 2019/09/27 : 07:14:29
Det som fanns i Moog'arna var:
https://www.wikiaudio.org/adsr-envelope/ |
| lampuradio |
Posted - 2019/09/26 : 21:46:17
quote:
De första syntarna (Moog) använde något som de kallade "envelope" för att skapa transienter i musik och tillsammans med grundtoner och övertoner så kunde de allt "låta transient" så det räckte. Att imitera instrumentklang är lite svårare än så och framför allt tror jag att problematiken ligger i utstrålningsmönster.
"Envelope" är högst sannolikt ett uttryck för "kurvform" och det härstammar från ett ord för att beskriva hur en modulerad HF-signal (som i en radio som tar emot AM) ser ut efter att bärvågen tagits bort. Dess flanker kan inte vara skarpare än bärvågens frekvens medger, variationer i "envelopen" kan inte vara snabbare än bärvågen medger. "Bärvåg" i detta sammanhang är allt från gamla långvågsbandets 150-450 kHz, till vanlig FM-rundradio på 88-108 MHz. Detta kan jämföras med samplingsfrekvens i modern utrustning... Bärvågen måste ju rimligen vara av högre frekvens än den högsta som ska överföras som information i moduleringen. Det finns idag s.k.funktionsgeneratorer, som kan skapa en "envelop" som ser ut hur tusan som helst, enligt önskemål från den som programmerar apparaten. Där kan man få en kurvform med allt man önskar, upp till vad generatorn klarar (nån GHz). |
| lampuradio |
Posted - 2019/09/11 : 14:27:59
quote:
Många hävdar att så enkla återgivningsstystem som trattgramofoner och 30-talsteknik har en musikalitet som moderna utrustnigar saknar. Denna tråden handlar INTE om att ställa olika aparat-ideal mot varandra, men jag finner ändå en tänkbar anledning till denna åsikt. Enkelheten i dessa apparater ger ett "enkelt" ljud som ligger nära "naturligt" ljud, trots dess stora brister i tekniska termer.
Jag är inne på liknande tankar. Löptiden i en enkel (rör)förstärkare är försumbar i audiosammanhang, så sammantaget i en inspelningssituation, mellan första rörelsen i mikrofonmembranet och första rycket i gravérnålen, hinner det inte hända så mycket... beroende på hur filter etc i signalvägen arbetar introduceras såklart en del fasfel.
Hursom tror jag det är helt riktigt att fundera över vad hörseln använts till och hur den anpassat sig till våra första hundratusen år som människor (eller vad man nu ska räkna med). |
| pix |
Posted - 2019/09/11 : 10:08:27
quote:
Utan att vara audiolog eller nåt
Det tror jag ingen av oss är, så snillen spekulerar vidare 
Naturligtvis så kan ett specifikt ljud färdas olika vägar, få olika löptid och dämpning innan det når örat. Men det är just i detta sammanhang generaliseringen över 100 000-tals år kommer in. Vi har i generationer lärt oss ett generellt mönster baserat på 100 000-tals år av intryck. Avvikelser från detta gämförs mot tidigare upplevelser i hjärnan, som sedemera lägger ett pussel om detta utgör en fara eller ej. Just det aktuella ljudet med avvikelser må inte stämma exakt in på den generella bilden. Men även denna karaktär (med avvikande löptid och dämpning) har förekommit tidigare. Den finns med i "bilblioteket" av ljudintryck. Hjärnan hittar utan ansträngning en "förklaring" på informationen utan större ansträngning.
Notera att nästan alla "naturliga" ljud bygger på harmoniska samansättningar efterssom de skapas via mekaniska egenskaper (resonans). Men så fort vi lagrat och övergått till elektrisk information, med uppdelning i tid- och frekvens-uppdelning, så har vi skapat en "okänd" egenskap i ett av männsiskan väl utvecklat sinne, nämligen av fas-förskjutning.
Många hävdar att så enkla återgivningsstystem som trattgramofoner och 30-talsteknik har en musikalitet som moderna utrustnigar saknar. Denna tråden handlar INTE om att ställa olika aparat-ideal mot varandra, men jag finner ändå en tänkbar anledning till denna åsikt. Enkelheten i dessa apparater ger ett "enkelt" ljud som ligger nära "naturligt" ljud, trots dess stora brister i tekniska termer.
|
| lampuradio |
Posted - 2019/09/11 : 09:10:52
Mycket inttressant diskussion. Utan att vara audiolog eller nåt, så måste jag ändå få lämna fråga på huruvida människan som varelse skulle ha nytta av att känna fasläget inom en signal, så att säga. Det primära, föreställer jag mig, för ett potentiellt bytesdjur (eller en jägare för den delen, människan är ju bägge sorterna...), är att urskilja riktning, därefter identifiera ljudkällan. Fasläget inom den signal som når trumhinnan kan ju mycket väl ha förändrats under transporten i luften; en signal med stort frekvensomfång kommer att ha påverkats av föremål och annat på sträckan mellan ljudkälla och öra. Jag föreställer mig att riktningsdetektering i första hand sker genom fas-/tidsskillnad mellan öronen och därefter genom ljudstyrkebedömning. |
| pix |
Posted - 2019/09/11 : 08:14:45
quote:
Jag har i hela min hifi tid varit ganska kritisk mot ljudbilden från två högtalare i stereo. Det är en illusion men inte perfekt. Antagligen förstör reflexer ljudbilden.
Innan någon skriker mono, så tror jag att alla, efter lite eftertanke inser att även detta inte är optimalt, eftersom ljudet vid uppförandet möter lyssnaren i olika vinklar. Möjligen skulle flerkanalsinspelningar ge en teoretiskt bättre ljudbild?
Med "fasförskjutningar" i tidigare inlägg avser jag inte bara just "riktning", även om jag tror att det är via den aspekten människan evolutionärt utvecklats. En bieffekt av detta väl utvecklade sinne är ju att vi även blir känsliga för fasriktighet i frekvensdomänen. Dvs att en komplex signal, som ju oftast innehåller en uppsjö frekvenser ligger exakt rätt i tid (sk. phase lag, eller phase delay).
Om man sedan spinner vidare på att fasdetektering är (av evolutionära anledningar) ett mycket välutvecklat sinne. Och att detta härrör från att det fanns där i syfte att skydda oss från faror, så inser man att människan lägger nästan all uppmärksamhet på informationen i den första vågfronten, medan den utklingande fasen har underordnad betydelse. Vi är helt enkelt (omedvetet) betydligt mer uppmärksamma på den första information som möter oss. Förenklat så skulle man kunna säga att detta handlar om impulssvar, men jag tror att detta kräver en djupare definition än så. Impulssvar ger ju en bild av stigtid och utklingning (utringning eller dämpning), men tar sällan fasläge i beaktande. Därför skulle jag gärna se en mer detaljerad impulssvar-mätning, som också tar hänsyn till fasläge över frekvensspectrat. Dvs att man bryter ner den traditionella "impulssvars-spiken" i frekvensdomän och ser vilka frekvenser den består i.
Impullsvars-spiken mäts ju per default i tidsdomän, så om man lyfter in tidsfönstret av spikens stigfas i frekvensdomän (frekvensspectra) så skulle man se dess frekvensuppbyggnad. Med jämförelse med olika typer av insignal så skulle man erhålla någon form av avvikelse som skulle beskriva impulssvaret mer detaljerat
|
| MatsT |
Posted - 2019/09/11 : 07:28:17
pix:
quote:
Hjärnan tvingas inte jobba lika hårt för att hitta lösningar på ett komplicerat puzzel, och vi dras in i en emotionell trygg känsla.
Jag delar upplevelsen som i praktiken innebär att man bara blir sittande och lyssnar på musik utan att fundera på hur det går till. På något vis tycks hjärnan reagera eller rent av överreagera på förändring och det innefattar även det som bara är ovant i viss utsträckning. En stor del av fenomenet "inspelning" går nog att hitta där.
Att vi i praktiken utsätter oss själva för "inspelning" förklarar säkert också till stor del att vi kan uppfatta kvalitet i ljudet på väldigt olika sätt trots att det vid test av gräns för hörbarhet och liknande ofta visar på oväntat (?) små skillnader.
Att olika typer av fel ger olika grad av störning av lyssningsupplevelsen är också något jag håller med om och det är också där jag tycker att det är roligast att gräva. Varför kan jättesmå fel som knappt är mätbara vara katastrofalt förstörande när andra som är väldigt enkla att mäta inte tycks påverka upplevelsen negativt alls?
MartinN:
quote:
Jag har i hela min hifi tid varit ganska kritisk mot ljudbilden från två högtalare i stereo. Det är en illusion men inte perfekt. Antagligen förstör reflexer ljudbilden.
Perfekt blir det nog aldrig men det kan bli förbluffande bra med "rätta reflexer". Att lyssna i reflexfritt rum är enligt mig dö-tråkigt men samtidigt stör vissa reflexer ljudbildsskapandet kraftigt. Jag har jobbat mycket med att ta bort skadlig interferens som skapas av vissa reflexer och samtidigt släppa fram sena reflexer från i princip alla riktningar och tycker att det fungerar bra för skapande av illusion. |
| sladdbarn |
Posted - 2019/09/10 : 12:31:27
3-kanals ljud inspelat i 3 kanaler låter intressant.
Misstänker att det kan skapa bra förutsättningar men också att det kan skapa nya problem. |
| Björn-Ola |
Posted - 2019/09/10 : 11:35:00
Stereoljud är aldrig perfekt. Det märks exempelvis på röster där s-ljud kan komma från en helt annan plats än resten av rösten. När man upptäcker sådant så kan det bli rätt upp och ned irriterande. |
| lampuradio |
Posted - 2019/09/10 : 11:27:38
Tack Pix för tipset och för ett intressant inlägg.
Tvåkanalsstereo är såklart inte en heltäckande metod att återge naturliga ljud, men man kan nog tänka sig att konsthuvudstereo är en bit på väg. Troligen ska inspelningar då avlyssnas i hörlurar, då borde fasskillnader etc bevaras (i den mån resten av utrustningen är OK). Studiomaterial, som inspelas "bit för bit" med olika instrument i olika sessioner, borde vara svårt att tänka sig att det har nån form av användbar fasinformation kvar. |
| MartinN |
Posted - 2019/09/10 : 09:44:31
quote:
hjärnan ständigt försöker lägga ett koplicerat puzzel mot de naturliga ljud vi lärt oss i generationer.
Jag har i hela min hifi tid varit ganska kritisk mot ljudbilden från två högtalare i stereo. Det är en illusion men inte perfekt. Antagligen förstör reflexer ljudbilden. Men jag har också lyssnat mycket genom hörlurar och där är det omöjligt att det skulle uppstå rumsreflexer. Åndå föredrar jag ljudet från högtalare framför hörlurar i vilka ljudbilden i mitt tycke är minst sagt konstig. När jag testade flerkanal blev jag inte frälst så att utöka kanalernas antal var inte heller den gyllene vägen för mig. Något skumt ligger i hifins grunpelare att man kan producera ljudbild med två högtalare. En illusion och grundprincip vi får leva med men någonting är fel också med detta. |
|
|
All Forums
Linjäritet och transienter
