Jag har spelat mycket musik, men jag plockar ut ett par exempel för att försöka ringa in styrkan och svagheten som jag upplever det i min referens miljö.

Först ut är Rickie Lee Jones med The Evening Of My Best Day från plattan med samma namn.

Genast uppmärksammar jag att violinen lyckas distansera sig och skapa en behaglig känsla av rymd då den tydligt markerar djupet och bredden i ljudbilden. Pianot har en varm klang som bara hänger kvar i ljudbilden. Sången är närmickad men har ändå kvar en storlek som känns naturlig, Rickie Lee Jones nasala röst får mycket kropp och liv, hennes röst kan ibland bli lite platt och påträngande, men här är den underbart smekande men har ändå kvar sin nerv och blir inte kvävd av den musikaliska värmen. Lite längre in i låten framträder ett sångpålägg som väldigt tydligt blir tilldelat sig sitt utrymme i den bakre delen av ljudbilden. Närvaron i denna låt är mycket hög och jag njuter verkligen av Rickie Lee Jones framträdande.

Introt är klart och tydligt, åter igen är rösten förförisk, så går resten av musikerna igång och det blir en tjock ljudmatta som inte riktigt kan benas ur, hela låten får en annan tonal karaktär när all denna energi skall ut på en gång. Rösten får ett eget liv och har sin underbara karaktär kvar medan musiken får en tjock tonal karaktär, det känns nästan som två låtar som dubbats över varandra då de inte har samma tonala karaktär. Jag måste nämna att denna inspelning inte är av högsta klass, men tycker ändå att den kan användas då jag tidigare märkt att det går att reda ut ljudbilden något bättre med större kraftreserver.

Jag känner en oerhörd lust att få plåga denna kombination vidare och verkligen utröna om det finns några verkliga oegentligheter i det djupa och rytmiska områdena.

Efter en noga koll i skivhyllan väljer jag ut Gianmaria Testa med skivan Extra-Muros och spåret Joking Lady. Man hör ju redan på artistens namn Gianmaria Testa att det här är den perfekta skivan för att testa.

När de första tonerna kommer ut så känner jag mig direkt delaktig i musiken, jag upplever det mycket virtuellt. Basen flyter ut något lite och saknar ett uns kontur och djup, men jag har inga problem att följa med i rytmiken och det svänger gott. En bit in har de ett dragspel som har en undanskymd roll i ljudbilden men den lyckas ändå göra sig påmind och träda fram med sin melodi och den här lilla detaljen kan lätt försvinna om inte förmågan att släppa fram all musik finns.

Och nu, mer Rock’n Roll, Ryan Adams album Heartbreaker och Come Pick Me Up, en oförskönad upptagning som känns som en "one take" inspelning.

Den här låten startar med ett förstärkare brum som sprider sig i replokalen, jag kan bilda mig en uppfattning om rummet och det ger en oerhörd närvarokänsla. Jag tar på mig skinnpajen och bootsen, lutar mig tillbaks i den sunkiga soffan med en iskall öl och slänger upp fötterna på det skamfilade bordet som även huserar halvfulla flaskor av Burbon.

Här skall volympotten utnyttjas flitigt och med en bestämd hand vrida den medurs tills man blir rädd, då är vi på rätt nivå för att få den rätta live känslan. Dynamiken är mycket god och alla instrument håller sin plats i silverdiskens universum, Kim Rickeys sång kommer in tydligt utan att ta över, man har fortfarande kvar Ryan Adams på lead vocal. Om jag skulle antyda något som jag skulle vilja ha något uns mer av så är det attityd. Anslagen är en aning mjuka och snälla, det blir aldrig skitigt, men det är snyggt och behagligt och blir aldrig ansträngande för min testapparatur (läs öron) trots sambo-ovänligt användande av volympotten.

YBA börjar avslöja vad de har att erbjuda, men jag måste bara spela en platta till. Nästa skiva som skall få omvandla sina ettor och nollor är Ingram Washington, What A Difference A Day Make, och från den plattan väljer jag ut What A Wonderful World. Det här är precis så smörigt som det skall vara, det känns oerhört naket och rent, rösten får en härlig lyster och glöd. Jag får en sådan härligt sofistikerad, dekadent och nonchalant känsla av filmmiljö från 40-talet. I den miljön är jag stjärnan som sitter vid ett bord smakfullt arrangerat med en vit duk, levande ljus och blänkande silver. Framför mig har jag min livslånga kärlek som jag efter ett brokigt och stökigt scenario av händelser äntligen får förklara min kärlek till, och den är tårfyllt besvarad, "THE END".

Sida 1 Sida 2 Sida 3 Sida 4
 
 © HiFiForum.nu except: Logos and Trademarks are property of their owners. All Rights Reserved