Av: Lenn Art Labs |
Datum:
Maj 2006 |
Plats:
Göteborg |
|
Hur känsliga är inställningarna?
Jag har tidigare sagt att inställningarna är ytterst känsliga. En
relevant fråga är då hur känsliga de faktiskt är. Låt oss därför studera
ett exempel. Antag att vår tonarm är en tiotums-arm med effektiva
längden L = 254,0 mm.
Om vi nu rådfrågar geometrin och matematiken, samt genomför en
optimering som söker ett läge där de positiva relativa vinkelfelen till
beloppet är lika stora som de negativa, det vill säga det läge som visas
sist i avsnittet ”Mer om tvåpunktsmätningen”.
Optimeringen ger resultatet att det bästa värdet på β = 21,6 grader.
Optimeringen säger också att avståndet mellan tonarmens nav och
skivtallrikens centrum, C, ska vara 237,7 mm. Resultatet visas i nästa
diagram. Det relativa vinkelfelet är ± 0,011 grader/mm, vilket är ett
mycket bra värde.
Det gäller nu att justera nålmikrofonen så att L = 254,0 mm, C = 237,7
mm och β = 21,6 grader.
Javisst – här är den första utmaningen. L och C bör mätas med en
onoggrannhet som är mindre än 0,5 mm. De kan vi ordna med en noggrann,
tydligt graderad linjal och eventuellt ett skjutmått. Vinklar är svårare
att mäta, men med hjälp av syftlinjer ritade på ett papper och en
noggrann gradskiva kan man ganska säkert mäta β med en onoggrannhet som
är mindre än 0,5 grader.
Den andra utmaningen är att justera offset-vinkeln β utan att L ändras.
Observera att även små ändringar av L gör att vi resultatet försämras.
Den streckade kurvan visar vad som händer om L blir 1 mm för stor. 1 mm
av 255 mm motsvarar 0,4 %.
Om offset-vinkeln β dessutom blir 0,5 grader för liten, då händer detta:
Skulle det nu också vara så att C samtidigt råkar bli 1 mm för kort, då
blir resultatet så här:
Efter denna känslighetsanalys kan vi konstatera att en liten avvikelse
på en millimeter här eller där, eller en vinkel som är en halvgrad fel,
inte får dramatiska konsekvenser. Men som det sista diagrammet visar,
kan den sammanlagda effekten av flera avvikelser bli besvärande.
Relativa vinkelfel i storleken 0,4 grader/mm innebär att distorsionen är
hörbar.
Det förtjänar kanske att påpekas än en gång att det inte är vinkelfelet
som ska vara så litet som möjligt. Eftersom distorsionen är mycket lägre
när nålen har hög hastighet i spåret, varierar distorsionen med
skivspårets radie. Om man därför skulle minimera vinkelfelet över skivan
skulle distorsionen bli betydligt högre i de sista låtarna på skivan än
i de första. Genom att i stället acceptera ett högre vinkelfel vid
skivans ytterspår, kan distorsionen fördelas likformigt över skivan.
Avviker inställningen från den optimala brukar det märkas rätt tydligt
att distorsionsnivån varierar under avspelningen.
Så, nu önskar jag alla som vill prova ett stort lycka till. Jag är
mycket intresserad av att veta om jag snackar fel nånstans, om jag
skriver fel eller hoppar över nåt väsentligt, så hör gärna av er när ni
hittar dumheter.
|
|
Efter all formelmassage känner jag
för att reflektera lite över varför jag gör en sån här artikel.
Som jag nämner i början hade jag kommit på att jag inte fick till det
med min protractor. Den är av vanlig sort, köpt i butik. Hur noga jag än
ställde in nålmikrofonen spelade den inte bra. Jag insåg småningom att
jag inte förstått hur den fungerar.
Därför började jag läsa de ”klassiska” artiklarna. De var till en början
lite förvillande, men jag insåg efterhand att de flesta är variationer
av Baerwalds grundläggande arbete. Vi bör komma ihåg att våra moderna
(nåja) LP-plattor inte fanns 1941. Många tonarmar var på den tiden
spikraka utan offset-vinkel. Men den övriga utrustningen var kanske av
sådan kaliber att distorsionsnivåerna inte störde så mycket. När de
vinklade tonarmarna sedan kom minskade distorsionen dramatiskt. I
samband med utvecklingen därefter har olika författare förfinat,
förenklat eller lagt till nya situationer, till exempel nya skivformat.
Det diskuteras en del på Internet-fora hur man ska ha det med sina
inställningar och det tycks som om det finns några olika filosofier. Jag
har till exempel sett en debatt där Baerwald ställs mot Stevenson.
Fenomenet förvånar mig eftersom det är ganska lätt att upptäcka att
såväl skivspelarens geometri som optimeringarna är desamma i de olika
artiklarna. Olika författare har dock genomfört optimeringarna för olika
skivformat, för tonarmar avsedda för endast ett skivformat, för tonarmar
avsedda för flera skivformat och så vidare. Därför finns det
variationer.
Nåväl, efter dessa upptäkter tog jag mig an min egen tonarm på det sätt
jag beskriver i artikeln. Rätt eller fel – men effekten på ljudbilden
här hos mig blev dramatisk.
Det är anledningen till att jag på något sätt ville dela med mig av vad
jag gjort. I ett försök att göra artikeln användbar även för andra valde
jag att skapa tabellerna som finns på första sidan. Följer man dem
slipper man ifrån rätt komplicerade beräkningar.
Använder vi dem inte utan känner att protractorn fungerar alldeles
utmärkt – kanon, då har vi dessutom sparat en massa besvär!
När jag bett kompisar granska vad jag snackar om i artikeln har jag fått
förslaget att visa formlerna som ligger bakom tabellerna. Sagt och
gjort. Men jag kände att formlerna i sig egentligen inte tillför något
matnyttigt. Därför valde jag att också publicera härledningen av dem.
Då finns i alla fall en möjlighet att följa resonemanget – om det till
äventyrs skulle finns någon mer än jag som tycker att detta är väldigt
kul…
//Lenn Art
|
Mer att läsa
Det finns en hel del artiklar på området att läsa. Även om geometrin
för skivspelaren och tonarmen
givetvis är densamma varierar synen på vad som är en optimal
inställning. Några ofta refererade eller eljest läsvärda artiklar är:
[1] Baerwald, H.G.; “Analytic Treatment of Tracking Error and Notes on
Optimal Pickup Design”; Journal of Social Motion Picture Engineering,
37:591, December 1941.
[2] Bauer, B.B.; “Tracking Angle in Phonograph Pickups”; Electronics, 2,
March 1945.
[3] Seagrave, John. D.; “Minimizing Pickup Tracking Error, Part 1”;
Audiocraft Magazine, 1:19, December 1956.
[4] Seagrave, John. D.; “Minimizing Pickup Tracking Error, Part 2”;
Audiocraft Magazine, 2:25, January 1957.
[5] Seagrave, John. D.; “Minimizing Pickup Tracking Distortion, A
Sequel”; Audiocraft Magazine, 2:22, August 1957.
[6] Stevenson, J., K.; “Pickup
Arm Design”;
Wireless World, May-June, 1966.
[7] Kessler, Martin, D., Pisha, B.V.; “Tonearm
Geometry and Setup Demystified”; Audio, January, 1980.
|
Sida 1
Sida 2
Sida 3 Sida
4 Sida 5 Sida
6 Sida7 Sida 8 Sida 9
© HiFiForum.nu except: Logos and Trademarks are property of their
owners. All Rights Reserved |
|
|