Inledning
I litteraturen och på nätet finns ett antal beskrivningar av hur man
ställer in och justerar sin tonarm
för bästa resultat. Det tycks dock finnas några olika filosofier om hur
det hela ska gå till, vilket kan vara ett tecken på att det inte är helt
lätt.
Skivan graveras med en nål som hela tiden sitter vinkelrätt mot skivans
radie (i tangentens riktning). Vid avspelning med en vanlig tonarm
rör sig nålmikrofonen i en båge in mot skivans centrum. Därigenom kommer
den (nästan) hela tiden att löpa i spåret med en vinkel som avviker från
gravyrnålens. Detta vinkelfel ger upphov till mer eller mindre hörbar
distorsion.
Så länge vi inte använder en tangentialarm,
dvs. en tona
rm med
nålmikrofon som under hela avspelningen är vinkelrät mot skivans radie,
kommer vi alltid att ha ett vinkelfel – större eller mindre. Vinkelfelet
varierar med avståndet från skivans centrum. Därför behöver tonarm
och nålmikrofon ställas in så att vinkelfelen under avspelningen är
acceptabelt små.
Det kan diskuteras vilka vinkelfel som är acceptabelt små. Den förste
som gjorde en fullständig matematisk analys tycks ha varit H.G. Baerwald
som skrev en artikel i ämnet redan 1941 [1]. För de flesta amatörer är
kanske en geometrisk analys att skjuta över målet, men under senare
hälften av 1900-talet har det skapats hjälpmedel baserade på några enkla
principer.
Det finns dessvärre inte något universellt användbart verktyg med vilket
man kan ställa in sin tonarm
en gång för alla. En stor svårighet är att den optimala inställningen är
individuell för varje kombination av tonarm,
nålmikrofon och tonarmsmontering.
Det krävs därför såväl kunskaper som tålamod och tid för att hitta den
”rätta” inställningen.
Flera författare har publicerat sin syn på den bästa inställningen. De
har det gemensamt att skivspelarens geometri är och förblir densamma,
men de har lite olika syn på vad som menas med den ”bästa”
inställningen. Vi bör samtidigt tänka på att en tonarm
som är inställd för bästa resultat på en 12” LP-skiva inte ger sitt
bästa resultat på en 10” stenkaka eller en 7” singel-/EP-skiva. Det är
precis som vanligt alltså - vi behöver göra val och kompromisser :-)
Den här artikeln syftar till att ge en praktisk hjälp som leder lite
längre än de vanligaste artiklarna i ämnet. Det sker med hjälp av en
optimering som minimerar det genomsnittliga vinkelfelet under
avspelningen. För att underlätta arbetet har jag beräknat optimala mått
på avstånd och vinklar. Syftet är att man ska kunna använda dessa mått
direkt. Jag visar också med bilder mina förslag till hur man kan mäta
dem rimligt noggrant.
Underlaget till artikeln är hämtat från John Seagrave’s artikelserie
”Minimizing Pickup Tracking Error” från 1956 [3]. Men jag ber alla att
vänligen observera: jag hävdar på intet sätt att Seagrave’s beskrivning
och filosofi är vare sig bättre eller sämre än någon annans. Men den har
varit till stor hjälp för mig.
Det skulle vara väldigt roligt om några fler ville prova hur
inställningar enligt den här modellen fungerar i praktiken. Jag ser fram
emot att höra om vilka erfarenheter ni redan har eller kommer fram till.
Ok?