Med Ravels "Bolero" förflyttade jag mig raskt framåt i tiden. Fortfarande drömskt och åt det romantiska hållet, men med ett helt annat tempo. Detta klassiska stycke är satt för en hel orkester och även om Ravel låter dem vila i början av stycket när melodislingan presenteras mot den taktfasta bakgrunden så är detta ett stycke som orkestern inte kommer ifrån utan svettbrytningar... Precis som Händel använder Ravel olika kontrasterande instrumentklanger för att skapa känslorna i Bolero. När det är riktigt bra så skall man sitta som på nålar fram till crescendot då man skall ha grym gåshud. Återigen så förmedlade PH5 allt som fanns på plattan och den "svarta bakgrunden" var tydlig. Hela orkestern hölls isär, det grötade inte ihop sig och ljudbilden var solid utan att flacka. Inte ens vid de kraftfulla crescendona hände det något, allt gick väldigt kontrollerat och stilla till och gåshuden fanns där...  

För att inte snöa in på mjuk och känslosam musik så var det dags för lite råare och modernare toner. Först ut i den moderna eran var en platta som jag bara inte kan få för mycket av. Pink Floyds "Dark Side of the Moon" har blivit vald till en av de 10 bästa albumen genom tiderna ett otal gånger. Time och Money är riktigt bra låtar som stundtals innehåller riktigt "oroliga" stycken. I Time är det som att kliva in i en klockaffär 1 sekund för klockan 12.00 och en sekund senare  bryter ett formligt klockinferno ut. Det klingar från alla håll och kanter samtidigt och med många olika klanger. I Money blir man fullständigt överöst av kassaklockor och myntrassel. Jo, lite "oroligt" känns som ett bra sätt att uttrycka känslorna som man får av de passagerna... Men de är ganska bra om man vill höra hur ett RIAA kan hålla isär information och om det klarar energin från klockorna utan att bli skrikigt och hårt. PH5 höll i så det både räckte och blev över. Klockorna gick att rumsbestämma och myntrasslet var så där metalliskt som det skall vara utan att det börjar skära. Det presenterades på ett lugnt och avslappat sätt utan att kännas ansträngt, men utan att ta eggen av känslan.

Efter de galna Engelsmännen i Pink Floyd var det dags för Schweiz bidrag till galenskapen, dags för Yello! När "Baby" började snurra på skivtallriken var det dags för musik med lite mer komplexa basgångar och mer dynamik. Dynamiken på Yello's vinylskivor är ordentligt tilltagen, de använder vinylen's fulla dynamik-spann med sin rappa synth-musik. Framför allt så jobbar de en hel del med basområdet. I capri calling jobbar de på med basgångarna. Det kräver mycket av anläggningen för att få till en så otroligt torr och rapp basgång som det finns på plattan. Och på sidan 2 har vi Blender… Vem, mer än ett tokigt geni, kommer på idén att gör en låt om hur en försäljare pratar om en mixer? Och inte nog med att komma på idén, de gör det så himla bra också!

Här langas det vinyl!

Audio Research PH5 i det kalla morgonljuset... (Klickbar bild)

Slutligen...
Hur var det då med "dubbelt så roligt"? Efter att ha levt med Audio Research PH5 ett tag så har jag inga som helst svårigheter i att konstatera att jag tycker om det. Det ger en kolsvart bakgrund för musiken att avteckna sig mot och just att det inte tillförde något som helst brus gjorde att även den mest finstämda pitchning av en ton hördes. Det har en fokus och ljudbild som är förstklassigt.

Ett RIAA i 25 tusen kronorsklassen kan man förvänta sig mycket av. PH5 infriar väldigt många löften så är man på jakt efter ett RIAA i denna prisklassen så bör man ta sig tid att provlyssna PH5, gärna i hemmiljö och på sin egen skivspelare eftersom PH5 gör saker som i alla fall inte jag förväntade mig och då kan det vara nyttigt att vara i en känd miljö.
PH5 ställer alla gamla fördomar om rörelektronik ordentligt på huvudet. Glöm allt om "rörluddighet", PH5ans paradgren är mikrodetaljer. Audio Research har återigen skapat en ”Modern klassiker” för oss disc- och audiophiler.

Vänligen,
Per ”Pac” Adelsson

Sida 1 Sida 2 Sida 3
 
 © HiFiForum.nu except: Logos and Trademarks are property of their owners. All Rights Reserved