|
Eriksson
Member
812 Posts |
 Posted - 2015/05/01 : 16:52:41
|
I och med att jag rustad mitt hem, har jag inte längre möjligheter att behålla mina gamla högtalare. Därför kommer ett av dem nu ut till försäljning för den som är intresserad.
Det objektet som är till försäljning är detta:
Detta här är en vägghängd konstruktion som har en fin kurbitsmålning, som är utförd av en konstnärlig bildlärare.
Konstruktionen för övrigt är ett ordinarie basreflexsystem, avstämt till ca 45 hz.
Elementen är av Peerless konstruktion. Då det är frågan om vägghögtalare, har det speciell betydelse i fråga om frekvensgången. En vägghängd högtalare har sina fördelar mot en mer ordinarie golvstående konstruktion.
Det är nämligen så att en väggkonstruktion kommer att genom väggens inflytande göra att ljudkurvan förstärks från basen och upp mot mellanregistret, genom att reflexerna från väggen fungerar som en akustisk spegel.
En mera fristående golvhögtalare, kommer alltid att få problem med avståndet från väggen. Det här visar sig på så på så sätt att det alltid blir en grop i frekvensgångens nedre del. Det här beror på att avståndet mellan högtalare och väggen släcker ut vissa frekvenser i det undre registret.
Men sätter man en högtalare dikt an mot en vägg, uppstår inte detta fenomen överhuvudtaget. Därför att här hamnar högtalaren i akustisk medfas istället för i motfas.
Men det finns som vanligt en drawback här också. Och det är att vägghängda högtalare alltid får en alltför analytisk och torr karaktär. Det här beror på att de så att säga "nyttiga" reflexerna #8221; från bakväggen uteblir. Det är nämligen så att vi egentigen behöver ha ett visst avstånd från bakväggen för att uppleva musikens rätta tredimensionella musikaliska karaktär. Det som vi i vanligt tal alltså kallar (musikalitet).
Vägghängda högtalare är helt överlägsna här, så länge det gäller raka ljudkurvor i det lägre registret upp mot mellanregistret.
Det här kan man lätt se på en ljudmätning. I vanliga fall, för golvstående konstruktioner, börjar ljud kurvan få en svallande/ oregelbunden form redan från ca 100-200 hz, Här ser vi att kurvan håller sig rak ända ner till ca 50 hz.
Sen vad det gäller filtret, kan man inte alls utgå från några färdiguträknade standardfilter. I och med att ljudet förstärks med i genomsnitt 3 db, måste vi vanligtvis kunna sänka spänningkurvan på det rätta stället. Annars kommer det tex att bli för högt i det känsliga mellanregistret. Det här är sådant vi måste kunna kompensera för, och då måste vi kunna göra våra filter själva.
Men att kunna göra egna filter innebär att vi måste kunna mäta. Här ramlar nog tyvärr de flesta på målsnöret. För det går inte att konstruera högtalare på enbart (gehör). Man måste ha tillgång till något sorts mätprogram. Enbart Simuleringsprogram duger inte, i den högre skolan, det kanske går bra till de allra enklaste konstruktionerna, men när det blir fråga om mera komplexa utmaningar, då måste vi ha full kontroll över impedanser, ljudnivåer, fasvinklar och spänningskurvor, det är här det blir svårt att klara sig med enbart ett simuleringsprogram.
Ja, ta det lugnt nu, du som står i begrepp att göra en hygglig högtalare, med de hjälpmedel som finns tillgängliga på nätet. Jag menar inta alls alls torpedera förutsättningarna. Jag vill bara klargöra att det inte är så enkelt som det kanske många gånger kan verka.
Att göra en bra högtalare är oerhört komplext, i allafall om vi ska prata om det som vi kallar Hifi eller Highend.
En billig köpehögtalare, kan inte alls mäta sig med det här. Här är det billiga priset som är det avgörande.
Men, om vi menar de mer submila egenskaperna. ja, då är det något helt annat som ska komma fram i ljuset. Och då blir det ett helt annat drev i det här s nacket.
För det är då vi börjar leta efter det ena efter det andra, det kan vara mjukhet, fyllighet, värme, tredimesionalatet, eller något speciellt vi söker i våra nya högtalare.
Det här har mycket att göra med den musik vi helst vill ska låta bra. En billig skränhögtalare spelar oftast bra med inte allt för komplicerad musik, den kan faktiskt vara att föredra i de här sammanhangen. Men när vi vill nå nivåer av komplexetit och kvalitet på musiken, då måste vi ha något annat, en högtalare som är anpassad till dessa krav. Det är här kvaliteten på högtalarelementet kommer in bilden.
En högtalare för de här högre ställda nivåerna eller kraven ställer för det första helt andra krav på elementen. Elementen måste ha bra upplösning, bra impedansgång, etc. Ett dyrare element är oftast dessutom mer lätt filtrerat, något som är en förutsättning för ett bra slutresultat.
För här handlar det om att kunna göra enkla filter, med bra impedans och fasgång. Detta går oftast bra med dyrare element. Billigare element har den nackdelen, förutom att de ger en mer beslöjad återgivning, nackdelen att impedanser och faslägen kan vara sämre. Dessutom brukar de inte vara tillräckligt dämpade för att kunna fungera bra i Hifi samanhang. Men det gäller inte alla.
Det här med dämpningen är en central fråga när det handlar om Hifi, och inom basreflexsfären, skall tillägas. Det är det här som betecknas med ett elements Q-värde. Element med högre Q-värde än ca 0,30 passar inte in här. Vill vi göra högtalare som är anpassade till Hifi, bör vi inte arbeta med element med högre Q än 0,30. Men observera nu att detta enbart gäller basreflexskonstruktioner#8230;
Det här har att göra med att basnivån annars kommer att bli för hög. Höga Q =hög bas. Det här förstör dynamiken i en hifi högtalare. Det finns tillfällen då detta är försvarbart, men inte i en vanlig bostad, med vanligt Hifi lyssnande. Det här med dynamik är ett ganska luddigt begrepp. Det betyder egentligen förhållandet mellan den lägsta och den högsta tonen, ett system kan återgege. Men för att få någon mening i i Hifi sammanhang, kan man omvandla begreppet till att mena att systemet skall hålla raka kurvor inom vissa snäva gränser.
Vill du lyssna på akustisk musik, med hög volym, då måste du ha en högtalare med låga Q-värden, annars kommer basen att överösta för mycket. Har du höga Q-värden på elementen, då måste du göra stora lådor för att dämpa ut Q-värdet, för en rakare ljudkurva.
Därför är det inget bra med dessa element, de kräver stora lådor för att komma till sin rätt inom Hifisfären. Dessutom är det inte alls säkert att det blir rak baskurva ändå. Det är inte säkert att was-värdet räcker till för att hålla kurvan rak efter resonansen. Gör den inte det får man "hängbas".
Nu när vi har detta i Åminne, kan vi återgå till filtret. För att kunna göra ett bra filter till våra nya högtalare måste vi först känna till elementens egenskaper. När det gäller filter finns det två huvudvägar att gå. Antingen kan man göra ett Parallallefilter eller ett Serifilter. Skillnaden på dessa filter är rätt stora rent musikaliskt. Men vilket man ska välja har till stor del med de valda elementen att göra.
Ett rent Seriefilter kräver mycket bra element. Det är alltså filter av första ordningen som avses här. Här blir flankerna flacka, och kräver därför element som låter bra trots att de tvingas jobba ganska långt efter filtrets brytpunkter. Men det går också att göra Seriefilter som påminner om Parallellvarianterna, där blir det inte lika noga med flankerna eftersom de spänningsmässigt liknar ett Parallellfilter, de bryter av teoretiskt på samma sätt som ett 12 db filter, men med den skillnaden att de oftast går att hålla dem inom 8 ohms linjen genom hela audioområdet, vilket inte går med Parallellfilter, där brukar impedansen stanna vid 6 ohm.
Arbetar man med blandimpedanser på elementen, är det därför bättre att gå in för Parallelllfilter, men har man samma impedanser på bägge elementen, då har man större nytta av Serifilter. Ett Seriefilter ger nämligen mycket bättre musikalkitet än vad Parallaellvarianterna ger, även fast de är i 12 db utförande. Alltså av andra ordningen.
Skillnaden ljudmässigt är att: Parallallfiltren låter mera stela, och tar inte hänsyn till musikaliteten och ljudbilden på samma sätt som ett Serifilter.
Seriefiltret öppnar upp för trediminsionaltet, ljudet blir öppet okvävt. Det är lätt att fastställa musikers plats i ljudbilden, etc. Ett stort plus är också som sagt att impedansnivån går att hålla samma som elementens nominella, vilket också är något som bla gynnar fasgången i filtret.
Det är faktiskt ganska lätt att att hålla impedansens fasvinkel inom +/-10 grader. Men det förutsätter alltså att elementen har samma impedans, annars blir det krokig impedans.
Alla människor har väl olika ljudideal, men mitt är att ljudet ska vara: öppet, krispigt kristallklart samt att det ska gå att orientera sig i ljudbilden. Alltså musikers plats i stereo bilden ska gå att identifiera.
Ja, som du ser ställs det många krav på högtalare av bättre klass. Kanske har jag kunnat genom den här texten kunnat redogöra för en del av dem.
Mike.
|
Edited by - Eriksson on 2015/05/01 19:57:54 |
|
All Forums
Säljes
New Topic
Topic Locked
Printer Friendly
