| Author |
 Topic  |
|
|
Eriksson
Member
812 Posts |
 Posted - 2010/04/10 : 00:11:02
|
Skulle ni tycka det vore roligt att pressentera eran egen hifi-story. Alltså kanske lite mera än vad som ingick i eran forum pressentation. Det kan handla om vad ni gör hifi mässigt på fritid, eller rent av proffisionellt för den delen, inriktnig, etc. Vad som är just din del i det här sammanhanget. Sysslar du mest med förstärkarteknik, eller bygger du mest högtalare, eller vad är just ditt specialområde.
Jag har min färdig för pressentation, så jag kan bli först ut, om intresse finnes.
Eriksson. |
|
|
Marina Jansson
Member
2328 Posts |
Posted - 2010/04/10 : 00:27:31
|
| Shoot, Eriksson. |
Waf, Waf!
|
 |
|
|
Eriksson
Member
812 Posts |
Posted - 2010/04/10 : 00:31:48
|
| Nämen, är du uppe så sent Marina. |
|
|
|
RuneStone
Member
1961 Posts |
Posted - 2010/04/10 : 03:27:25
|
Första minnet jag har av stereo är när jag köpte en Pyramid-bas, 12" kostade mig då 200:- med låda, kopplade in den på min sharp-stereo, hade hört att man fick mer effekt om man bryggkopplade... hmm.. höger + till vänster -... jadu.. nog va det tryck.
Eller ja, det tyckte man då iaf.
Det är min historia. |
"syftet är som sagt att efterlikna ett transistorsteg.." |
|
|
|
Fuling
DIY-Harry 2006, 200.000-klubben
7818 Posts |
Posted - 2010/04/10 : 03:42:39
|
| Har nåt svagt minne av att jag i lekisåldern flyttade över högtalarelementet från en kassettradio till en tom glassburk och lyckades få det att låta med hjälp av en hembyggd skarvsladd. Det var troligtvis där det började... |
"För mig påverkar inte priset kabelns elektriska egenskaper och därmed deras påverkan på ljudet" |
|
|
|
Ryssen
100.000-klubben
8496 Posts |
Posted - 2010/04/10 : 07:49:15
|
Jag började nog med att snickra nån extrahögtalare till en monobandspelare.Senare blev det en stereoförstärkare med 2st LM380,2x2,5w..körde med monobandaren,ett par år senare köpte jag ett sterokasset däck.Jag kanske var 14 då.. Ett par år senare blev det en byggsats med 2x15w.Ytterligare ett par år till blev det en byggsats från Clas Ohlsson 2x30w med inbyggd stereoradio..till den byggde jag en 9 bands eq.Högtalarna var hembyggda lådor med philips 8" och nån horn diskant,senare blev det en 3-vägs byggsats med 10" bas.Senare blev det byggsats på 2x100w,vilket är den högsta effekt jag haft till hemmastereo..
Har alldrig ägt en "köpestero" förutom nån stärkare jag hittat på skroten.
Hur mångas stärkare mm det blivit senare,ja..  |
Learning by burning..
You say that you can read my mind--Be careful of what you might find. -Ozzy-
|
|
|
|
Eriksson
Member
812 Posts |
Posted - 2010/04/10 : 18:56:47
|
Då, på stenåldern. Dvs i mitten på 80 talet när jag började min hifi resa, var hela konstruktions processen att göra en högtalare nästan som ett hantverk. Man lärde sig att mäta, och hur kurvorna skulle se ut. Och det var roligt. I dag har allt blivit väldigt teoretiskt fokuserat. I den mer exotiskt sköna teoretiska värden, är det mycket lätt att sjunka in i en hel flora av mer eller mindre akademiska ställningstaganden. I teorin kan man förmodligen gräva och vända på saker och ting hur långt som helst. Men när det teoretiska till slut skall omsättas till praktiken, till något som skall bli något på riktigt. Då är det inte lika lätt längre. Det är då verkligheten visar sig från den mörka sidan, det är då det visar sig att teori och praktik inte alltid går hand i hand. Alltså, inte lika roligt längre. Vad jag vill säga med det här är att, för den som bara har den teoretiska möjligheten, är det lätt att resan slutar här. För det är ju inte roligt längre, när det inte stämmer.
Hur skall man då vända på det, så att man åter hittar tillbaka till det roliga igen. Svaret är: ja, jag skulle helst vilja säga - glöm datorn, men då får jag väl på moppo av halva forumet. Så jag nöjer med mig att säga, börja jobbet med ett simuleringsprogram, kolla sedan med verkliga mätningar om resultaten stämmer. Experimentera fram resultaten, mät, få ångest, gör om, mät igen. Kanske inte bra ändå, ändra något igen. Ja, något bättre, o ännu bättre. Det är på det här sättet man sakta men säkert till slut jobbar sig fram till höjderna. Och det är fortfarande roligt. Jobbigare kanske, men roligare.
Jag ska nu kortfattat ge min hifi story.
Då får vi gå tillbaka till stenåldern igen. På den tiden fanns det en skrift som hette Elektronikvärden, nuvarande Ljud och Bild. Jag arbetade då extra som biografmaskinist, ja det fanns bio även på stenåldern. Som maskinist var man ju mer eller mindre påtvingad att se det man visade, och även höra. Just det höra, jag började märka att jag var nästan mer intresserad av ljudeffekterna i filmerna, än av själva filmen. Tänk dig själv, en Bond rulle, med jätteskön musik, ljudeffekterna av exploderande bomber, nervkittlande scener, med passande effekter. Det här ville jag ha hemma, och jag ville ha det, såsom det lät på bion. Visst hade jag högtalare hemma, men det blev i alla fall inte som på bion. Vad var det som fattades? Av någon anledning hade jag vid denna tidpunkt börjat prenumerera på skriften, Elektronikvärden. I den fanns det en artikel hur man själv kunde tillverka en subwooffer. Ja, det är ju naturligtvis det som fattas, tänkte jag. Sagt o gjort, elementen som ingick till bygget beställdes, de kom hem. Men, va f-an, jag kan väl inte snickra. Jag har aldrig snickrat något i hela mitt liv, hur ska det här gå? Ja, bygget var inte så komplicerat. Grunden var ett stort skåp som skulle inhandlas hos Ikea. Sen var det inte mycket värre än att komplettera det invändigt med spånplattor, det gick bra! Det gick så pass bra, att även någon kompis också ville ha en. För den som är gammal nog, anar nog att det är fråga om en byggserie som Olle Mirsch var pappa till, som kallades Big Bang, som den här subben var en del av. Nåväl, jag hade nu kommit på att snickra var nog egentligen inte så svårt. Det var ju kul att snickra, jag åkte och köpte en stor cirkelsåg. Om jag fick till bioljudet som var tänkt, minns jag inte. Men jag hade ju i alla fall gjort min första egna högtalare.
Intresset för bara bas, minskade med tiden. Jag ville nu gå vidare. Jag hade helt enkelt fått blodad tant för det här med högtalare. Det gick vidare på så vis att jag tillverkade även sidosystemen till Big Bang. Det var ett par vägghängda modeller, som kallades Prisma. Den modellen gjorde jag ganska många av, främst till vänner och bekanta.
Men hur roligt var det att bara göra efter andras byggbeskrivningar. Jag började vilja stå för hela processen själv. Olle hade även pressenterat olika tekniska artiklar hur man bar sig åt får att kunna konstruera sina egna högtalare. Jag läste allt detta i allsmäktigt intresse. Olle hade något slags samarbete med Marenius elektronik, Olle lärde ut hur man mätte, Marenius höll med mätutrustningen, som jag tror, om jag inte minns fel, var i byggsatsutförande. Det man först fick lära sig var att mäta baskurva. Metoden gick ut på att mäta bastrycket inuti lådan. Man använde helt enkelt en vanlig domdiskant som mikrofon, som man vände ut och in på, på lådan man skulle mäta på. Sedan kopplades diskanten via ett filter till Marenius mätdosa. Här kunde man såväl se både gränsfrekvensen, samt kurvans form. Man kunde mäta baskurvan upp till ungefär 200 hz. Över 200 hz blev metoden inte tillförlitlig, tillförlitligheten begränsades också på så vis att den kunde ge olika resultat av hur diskanten var placerad i lådan. Det gick även att göra impedansmätningar och spänningsmätningar. Det är mycket svårt för amatören att mäta den totala ljudkurvan, men detta skulle även gå att göra med Marenius låda, med hjälp av en wobblad sinussignal. Men den mätningen lyckades jag aldrig riktigt med att få tillräckligt tillförlitlig.
Efter stenåldern, som varat ca 2 år eller så, kom då digitalåldern. Nu hade datorerna börjat se dagen ljus, i många hem. Så även allehanda dataprogram. Simuleringsprogrammens tid hade kommit. Nu jädrans skulle man kunna göra högtalare som ren kontorsprodukt. O, vad skönt, nu skulle man inte behöva göra en massa testlådor längre, än mindre mäta. Hela processen skulle kunna göras på datorn, bara ett musklick, och lådan var klar för produktion. Sagt o gjort, den första versionen av Lspcad och en gammal ångdriven dator inköptes, för nu skulle det snabbt bli lådor både till det ena och det andra. Men nu kom det, det där med teori och verklighet, de både ville inte riktigt åt samma håll. Det stod ganska snart klart vad som inte stämde, det var främst inverkan av dämpmaterialet i lådan, som programmet inte tog någon större hänsyn till. I verkligheten påverkar dämpmaterialet högst nämnvärt lådans systemresosans, i programmet fick det nästan inget inflytande alls. Så det blev att återigen plocka fram de gamla testlådorna. Alltså, tillbaka till stenåldern igen.
Ingen av ovanstående metoder kunde ge någon information om den totala ljudkurvan. Detta måste ju naturligtvis lösas på något sätt. Det gick ju inte att pressentera en färdig högtalare, bara med en ljudkurva som visade basens förlopp. Nej, hela ljudkurvan måste vara med. Nästa steg blev därför att investera i ett datorbaserat mätprogram. Det blev Clio. Med Clio öppnades en helt ny era. Nu kunde jag snabbt göra alla mätningar, även den totala tonkurvan kunde lika snabbt mätas upp i mätlabbet. Men det blev dyrt. Det grävde ett stort hål i plånboken, så stort att det inte blev något nytt att mäta på, på ett bra tag.
I början kunde jag bara göra parallellfilter. Det blev lite sådär. Klangligt lät det nog som det skulle, men var va atmosfären, dimensionen, luftigheten, instrumentplaceringen i ljudbilden. Den fanns inte. Återigen dags att dyka ner i pappirusrullen Elektronikvärden, och leta på en runa om olika filter alternativ. Där stod att läsa att man kunde göra ett annat sorts filter som kallades seriefilter. Med ett sådant skulle ljudet bli mycket bättre. Man kunde också blanda lite, så att det blev både lite parallell och lite serie i ett, så att säga. Ett sorts kompromissfilter med andra ord. Jag gjorde ett sådant. Jädrans, jag bara satt där, lyssnade på cd efter cd. What a different. Musikerna hade helt plötsligt hittat en stol att sitta på, och dom satt stilla där. Ljudet kom väldefinierat och luftigt, musikerna hade alla (sina) platser, det blev rymd i rummet, inte bara en förvirrad platt pannkaka som förut.
Men nu kom det svåra. Hur skulle jag göra för att på ett enkelt sätt kunna mäta olika filter alternativ, utan att förstöra en massa dyra komponenter. Jag menar, jag ville ju inte löda dit, löda bort, löda dit igen, etc,etc. Till slut kommer komponenten att dö av värmeslag, tänkte jag. Nej, här måste till något rationellt. Lösningen blev ett gäng elektronik lådor som var och en fick en eller två komponenter inopererad i sig. Många lådor blev det, men rätt så bra blev det också. Det hela fungerar som ett sorts plugg in system. Lådorna förbinds med varandra via staplingsbara testsladdar Blir det inte bra, är det bara att byta till en annan låda, med andra komponentvärden. Sen håller man på så där, byter o byter, till allt blir bra. Många byten blir det.
Nu befinner jag mig alltså både lite i stenåldern och lite i digitalåldern samtidigt. Jag använder också simuleringsprogram, men mera i den meningen att jag liksom mera grovsorterar med det. När grovsorteringen är klar, är det dags att göra en testlåda. Blir det bra med den, är det bara att fortsätta. Till slut blir det en kamp, att få filtret att fungera så optimalt som möjligt. En process som hela tiden måste varvas med lyssning. Ibland vinner lyssningen över det mätmässigt (perfekta) filtret, då får det bli en kompromiss. Men det är också viktigt att filtret fungera bra. Filtret skall ge förutsättningar för bra impedansgång, små fasförskjutningar samt rak tonkurva. När, om man har tur allting stämmer, då känner man, med alla sinnen man har. Nu är det rätt. Man blir lycklig, och det är roligt. Ja, faktiskt jätteroligt.
Ungefär till jag var 30, bestod min cd samling förstås mest bara av filmmusik. Av en ren händelse upptäckte jag: Earth Wind and Fire, faktiskt under en mätrunda. Men vad var det här, det här var ju skitbra. Var kom dom ifrån? Efter lite efterforskning visade det sig att gruppen hade funnits sedan början av Jura perioden, dvs, början av 70 talet. Nu började musik intresset svälla på alvar. Det fanns alltså mer än bara filmmusik. Nästa steg blev jazzen, speciellt storband. Och inte minst Bluesen, som sedermera skulle ta mig själv som musiker in i ett sådant band, jag blev trummis. Ingen vidare värst kanske, men inget sa något, så jag fortsatte med detta i ca 3 år. Numera händer det till o med att jag åker till Berwaldhallen, för en klassisk konsert, gissa om det skulle kunna hända då, på stenåldern?
Trots att jag sysslat med högtalare i så många år, har jag aldrig hittat ut på marknaden. Det här tycker jag själv är väldigt dåligt. Men jag är helt enkelt usel på att marknadsföra mig själv, än mindre fungera som affärsman. Så det här kommer nog aldrig att bli något annat än ren hobby. När jag började för drygt 20 år sedan hade jag dock en klar affärsidé med det här. Jag ville göra högtalare som även skulle vara estetiskt tilltalande. Jag tänkte, måste alla högtalare vara så fula, och dessutom bara vara svarta. Därför började jag göra lådor i äkta ädelträ, andra målade i kurbitsmålning, och en del med guldornament.
This is it
Best regards: Eriksson.
|
|
|
|
Goldfinger
Member
1797 Posts |
Posted - 2010/04/10 : 20:00:47
|
quote:
I början kunde jag bara göra parallellfilter. Det blev lite sådär. Klangligt lät det nog som det skulle, men var va atmosfären, dimensionen, luftigheten, instrumentplaceringen i ljudbilden. Den fanns inte. Återigen dags att dyka ner i pappirusrullen Elektronikvärden, och leta på en runa om olika filter alternativ. Där stod att läsa att man kunde göra ett annat sorts filter som kallades seriefilter. Med ett sådant skulle ljudet bli mycket bättre. Man kunde också blanda lite, så att det blev både lite parallell och lite serie i ett, så att säga. Ett sorts kompromissfilter med andra ord
Hej Eriksson, blev nyfiken på vad du menar med serie samt parallell filter?
Jag tänker att tex i ett första ordningens tvåvägsfilter sitter alla komponenter i serie medan det i andra, tredje, fjärde samt bandpass filter alltid sitter paralella komponenter, eller menar du någonting helt annat? Länk att läsa om detta?
PS: Hittade lite på nätet om det, har dock inte påträffat några calculatorer som kan beräkna i denna konfigurationsform. |
Mäter det bra så är det iaf inte dåligt.. |
Edited by - Goldfinger on 2010/04/10 20:27:07 |
|
|
|
huzze
RödaTråden-vinnare, 200.000 klubben
10180 Posts |
|
|
Passerati
Member
3449 Posts |
Posted - 2010/04/11 : 08:29:14
|
| Väldigt svårt bygga bra seriefilter, tydligen därför nästan ingen gör så. |
|
|
|
Eriksson
Member
812 Posts |
Posted - 2010/04/23 : 16:19:47
|
Jag ska lägga in bilder so fort jag kan. Jag förstår att en del vill se bilder av mina alster. Men jag har ingen lämplig kamera för tillfället, men det kommer.
<<<eriksson. |
|
|
|
Eriksson
Member
812 Posts |
Posted - 2010/04/23 : 19:39:38
|
Nej, det är knappast svårare att göra ett seriefilter än andra filter. Det kräver dock att elementen har liknande egenskaper. Ett seriefilter kan göras såväl som ett rent 6 db; filter, eller med 12 db; karaktäristik. Fördelen förutom ett mycket bättre rumsligt tredimensionellt ljud är att impedansgången kan skrämmas upp till 8 ohm, genom i stort hela tonområdet. Vilket då förutsätter 8 ohm;s element. Impedansgången brukar dock bli lite krokigare, än vad det blir för ett parallellfilter. Ett parallellfilter brukar få en rätt så spikrak impedansgång runt 6 0hm. Blir impedansen rak brukar också impedansens fasvinkel också bli bra. Kan man få impedansens fasvinkel att variera mellan högst +/- 10 grader i fallet seriefilter får man vara nöjd. Det som är att tänka på är att det sammanlagda likströmsmotståndet inte får överstiga 0,8 ohm, (10 % av den nominella impedansen). Därför måste den ena spolen vara utförd i kraftig tråd 1,2 mm eller större. Det här gör också att ett seriefilter blir dyrare än en parallell variant. Koppar priset har gått upp enormt på senare år. Därför får man räkna med att ett seriefilter, kostar ca 400 kr att tillverka. Alltså ca 800 kr högtalarparet .
Eriksson
|
Edited by - Eriksson on 2010/04/23 21:03:10 |
|
|
|
Ingvar.Ahlberg
300.000-klubben, Semester på egen begäran
1969 Posts |
Posted - 2010/04/23 : 21:02:10
|
Ett seriefilter är identiskt med ett parallelfilter, komponentmässigt sett, kopplingen är annorlunda.
I princip så är endast första ordningen möjlig för ett seriefilter, andra ordningen blir egentligen en komposit av serie/parallellfilter.
Det är också endast i första ordningens filter som serievarianten har sin stora fördel, ett absolut felfritt impulssvar.
Sedan bör man kanske tänka på att med ett seriefilter så är diskantelementet helt oskyddat, snarare rätt i skottlinjen för back-emf från baselementet, seriefilter går alltså endast att använda med små baselement med små talspolar och små magneter.
Med element som har olika känslighet, vilket gäller i princip alla högtalare då diskantelement generellt sett har högre verkningsgrad än baselement är seriefilter direkt olämpliga.
Tanken skulle ju kunna dyka upp att använda en högkvalitativ pro-bas med en känlighet på kanske 96dB och kombinera den med en hifidiskant med samma känslighet, finns en hel del, problemet är bara att den första gången basen åker tillbaks efter en rejäl bastransient så åker diskantelementet till de sälla jaktmarkerna, eller kanske dit där de blå norska papegojorna huserar.
Ingvar |
Ansvarig för och Designer bakom H.A.D Halland Audio Design.
Driver också The Vacuumed Cat co. |
|
|
| |
Topic |
|
|
|
All Forums
HiFi-diskussion
New Topic
Topic Locked
Printer Friendly