| Author |
 Topic  |
|
|
Björn-Ola
Trädgårdsmästarn, 100.000-klubben
7949 Posts |
|
|
Björn-Ola
Trädgårdsmästarn, 100.000-klubben
7949 Posts |
|
|
Nothing
Member
570 Posts |
 Posted - 2007/02/03 : 21:06:27
|
Är inget stort fan av Genesis har aldrig riktigt varit.
Men en av skaparna var dom därimot.
Fast Genesis kan icke jämföras med Yes!
Yes lirar byxorna av Genesis, tightheten har aldrig funnits hos Genesis, inte melodierna heller. Men det är en individuell fråga.
Kansas där finns det tighthet och melodier. Några år senare dock.
|
 |
|
|
Gabe
Member
536 Posts |
Posted - 2007/02/03 : 22:54:29
|
Jag vill nog hävda motsatsen! Genesis hade under sin storhetsperiod både melodierna och unikiteten och var oerhört samspelta! Foxtrot, Selling England by the Pound och inte minst The Lamb Lies Down on Broadway är alla mästerliga i mina öron. Trick of a tail och Wind and wuthering höll också hög standard, trots att Peter Gabriel lämnat gruppen. Jag lyssnar fortfarande på Genesis då och då, medan mitt intresse för Yes har falnat med åren. Rick Wakemans evinnerliga syntslingor låter mest irriterande idag. Tycker jag!
hälsningar
Gabe |
|
|
|
Nothing
Member
570 Posts |
Posted - 2007/02/04 : 00:07:56
|
Det är klart Genesis har gjort bra låtar. Lamb bla.
Jag gillar inte Hackett's stuk helt enkelt. Tycker det blir lite för mycket kallt klinkande. Collins höll väl ihop det på någevis.
Sedan hade Genesis den där svåra vemodiga brittiska/folk/barocka stuket i musiken. Det är helt min mening/tolkning. Kan inte påstå att jag lyssnar på någon av dem numera. Jag tycker att Yes hade mycket mer intressanta passager, fill takter m.m Mer interssant musik helt enkelt. Yes uppfattas säkert som väldigt kaos-artat av många.
Uppskattar tex TFK tusen ggr mer. Och dom är en produkt direkt från dessa grupper.
|
|
|
|
Björn-Ola
Trädgårdsmästarn, 100.000-klubben
7949 Posts |
Posted - 2007/02/04 : 09:12:17
|
Genesis var mina husgudar medan jag aldrig riktigt uppskattade Yes. Yes låter alltid så känslokalla och jag föredrar Steve Hackett tusen ggr mer än Steve Howe som direkt går in och sabbar låtar med sitt okänsliga spel. Steve Hackett levererade vackra melodislingor och utnyttjade elgitarren på ett spännande och unikt vis.
Men visst gjorde Yes bra saker också, Close to the edge och Gates of delirium är låtar jag fortfarande lyssnar med stor glädje på. Där fick dom verkligen till det. |
"Innan man är riktigt säker är man ofta tvärsäker" |
|
|
|
Bernt Jansson
400.000-klubben
19763 Posts |
Posted - 2007/02/04 : 10:21:12
|
Tack för de klippen!
Går ju knappt att känna igen dom - Phil Collins med skägg!
En ung Peter Gabriel visar redan där sin oerhörda känsla för dramatik. |
MVH Bernt Mitt system
"Det enda man kan vara praktiskt taget säker på är att en rak tonkurva alltid är fel." - Ingvar Öhman
Jobbar för Jorma Design och gillar bashorn
|
|
|
|
Björn-Ola
Trädgårdsmästarn, 100.000-klubben
7949 Posts |
Posted - 2007/02/04 : 10:37:33
|
Och en inåtvänd Steve Hackett i skägg och glasögon. Han genomgick verkligen en personlighetsomvandling några år senare. När jag såg dom i Scandinavium -76 stod han faktiskt upp hela tiden och såg ut som en rockstjärna.
Synd att killarna inte vill släppa det här på DVD officiellt.
Man får köpa dom här inspelningarna som bootleg! |
"Innan man är riktigt säker är man ofta tvärsäker" |
|
|
|
Björn-Ola
Trädgårdsmästarn, 100.000-klubben
7949 Posts |
|
| |
Topic |
|
All Forums
Musik
New Topic
Topic Locked
Printer Friendly