Jag lyssnade igenom skivan Going for the one med Yes ikväll och la speciellt märke till Rick Wakemans underbara trakterande av flygeln.
Alltså den karl har något magiskt i fingrarna ibland för det är så känsligt/dynamiskt och förföriskt spel när han koncentrerar sig på flygeln. Introt på Awaken är ju berömt men det finns så många passager där han får uttrymme för sitt spel. Han växlar så snabbt mellan de mjukaste fingrar till stenhårt och rytmiskt hackande.
Är det inte konstigt att man kan hitta sånt här i gamla skivor som man glömmer mellan varven.
Micke
When a man steals your wife, there is no better revenge than to let him keep her. "Se inte ner på 3 ackord låtar, tänk hur många bra vi har gjort med bara 2" Billy Gibbons ZZ Top Pälsar skall sitta på djur i skogen, inte på människor i stan.
Wakeman, det är väl han som varit med i tv-serien "griniga gamla gubbar" på svt, tycker han är skön när han tillsammans med andra gubbar beklagar sig över samtiden. :)
Lyssnade mycket på honom och Yes på 70-talet, min första trippel Lp var deras live. Skall tack vare påminnelse här leta rätt på "Journy to the center of the earht" imorgon inspelad med LSO. Har den på på Mobile Fidelety. Wakeman var onekligen torsk på syntar, brände rubbet av Yes överskott från Relayr på utrustning.