quote:

---

Finns det något som säger att deltagarna inte bör veta om vilka kablar som är med i testet, eller kan man samla ihop ett antal kablar med risk för att deltagarna vet om vilka kablar som finns med i testet, även om de inte kommer att veta vilken kabel som spelar när under testets gång?

---

quote:

---

Ett VIKTIGT krav är dock att testet är dubbelblint, den som sköter det "praktiska" ska inte heller veta vilken komponent det rör sig om vilket i praktiken kan vara knöligt att ordna. Orsaken är att vi är omedvetet extremt känsliga för de signaler som någon annan (omedvetet) ger ifårn sig (ex. den som anordnar testen tänker "nu ska jag koppla in jättedyra komponenten X", bara FÖRVÄNTNINGEN gör att han/hon ger ifrån sig signaler som lät plockas upp av deltagarna och det påverkar resultatet).

---

quote:

---

Det är ju helt självklart att två kablar med olika "storparametrar" låter olika!!! De har ju olika överföringsfunktion!

---

quote:

---

Men vi har medlemmar här som inte ens erkänner att så kan vara fallet. De hävdar med viss kraft att det inte är minsta skillnad på några kablar alls trots att t.ex. serieresistans påverkan enkelt kan mätas i högtalarens frekvensgång. Att det inte finns något som kan påverka ljudet det minsta.

---

quote:

---

Det är dock skillnad på olika lyssningsförfaranden. Det gängse tillvägagångssättet som de flesta
hifi-tidskrifter använder där man kopplar in testobjektet i en så kallad referensanläggning, löper
stor risk att ge missvisande bedömningar. Många tidningar eller skribenter har en
referensanläggning komponerad efter sin personliga smak och filosofi om hur en sådan bör låta.
Uppgraderandet och komponerandet av denna referensanläggning har så gott som alltid utförts
utan absolut referens eller genom en referens som av olika orsaker är mer eller mindre diffus. Även
om en viss komposition av en hel anläggning skulle råka leverera ett gott resultat ur
återgivningssynpunkt (vilket inte är att förväxla med en ljudbild efter tycke och smak), kan de
olika delarna i sig ha klangliga avvikelser som inbördes kompenserar varandra. Detta medför att
det är svårt att ha koll på hur delarna var för sig egentligen låter.
Att under dessa omständigheter koppla in en annan komponent som testobjekt, vilket innebär en
jämförelse mot motsvarande komponent i referensanläggningen, riskerar att ge omdömen om
testobjektet som är missvisande och inte har med själva testobjektet att göra! Till exempel kan
båda dessa apparater vara mörka i sin klang, trots att anläggningen som helhet kan uppvisa ett
balanserat och neutralt ljud, men om testobjektet är lite mindre mörk får den omdömet att denPage 5

låter ljust och vice versa. Referensen är ju en mörkt klingande apparat och med det lite mindre
mörka testobjektet inkopplad, låter hela anläggningen ljusare.
Ett annat problem är att det finns värre ljudförändringar än klangskillnader, för vilka det inte går
att kompensera felfritt vid komponerandet av en referensanläggning. Det blir en blandning av olika
typer av fel, som i och för sig kanske föredras framför de ingående felen var för sig, men som ändå
lägger subtila eller påtagliga slöjor över musiken. När man kopplar in ett testobjekt i en sådan
kedja, blir testresultatet mycket svårt att tolka rätt och härleda till testobjektet.
Det finns också en bärande grundtes i den kommersiella Hifi-pressens skriverier, att man kan
utvärdera "apparatens karaktär” med subjektivt och referenslöst lyssnande där man spelar olika
CD-skivor genom apparaten ifråga. Till exempel kan då en helt neutral återgivare komma att
beskrivas som aggressiv/trött, ljus/mörk, klar eller oren beroende på använt programmaterial och
övrig avspelningskedja. ”Sanna” beskrivningar av apparatens färgningar är möjliga endast om felen
hos den testade apparaten är tillräckligt stora (läs helt dominerande) i förhållande till de
sammanlagda felen från hela in- och avspelningskedjan, samt att avspelningsanläggningen inte är
uppbyggd av delar som kompenserar varandras fel enligt föregående resonemang! Dessutom krävs
att den som lyssnar har en synnerligen klar bild av exakt hur musiken ”borde ha låtit”, vilket ofta
är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha.
Det är också så att ju mindre förvrängning ett testobjekt har, desto svårare är det att
överhuvudtaget uppfatta förvrängningen. Detta är förhoppningsvis självklart för alla. Men alla
lyssnare, oberoende av hörsel och lyssningserfarenhet, får även allt svårare att avgöra storlek och
vilken karaktär en viss förvrängning har ju mindre förvrängningen är, det vill säga ju närmare
transparens testobjektet befinner sig!
Det är på grund av alla dessa omständigheter som meningsfulla apparatutvärderingar,
anpassade till mänskligt hörande, måste utföras som Före/Efter-lyssning med kalibrerade nivåer i
blinda slumpserier.
I det fall Före/Efter-lyssning inte kan utföras (på till exempel CD-spelare) bör A/B-test mot
Före/Efter-testad referensapparat tillgripas. Resultatet måste också tolkas med största försiktighet.
Nollresultat i blindtest bevisar inte frånvaron av fel hos den testade apparaten. Däremot är ett
positivt utfall (dvs uppfattad skillnad mellan Före och Efter) ett påvisande av en förvrängning hos
testobjektet under de förutsättningar vid vilken utvärderingen gjordes.
För att komplicera det ytterligare kan fel ibland uppstå mellan vissa kombinationer av apparater,
på grund av bristande anpassning till omgivande elektronik. Här är lösningen att prova
testobjektets förmåga att leverera ett gott resultat under rimligt varierande förutsättningar.
Resultaten av F/E-lyssningen har ibland ifrågasatts. Givetvis är precisionen för testet beroende
av noggrannhet vid utförandet, tid för lyssning, använd testanläggning och lyssnare. Det finns även
ett stort antal möjliga fällor att hamna i vid inkopplandet av testobjektet som man bör vara
medveten om. Men av hundratals testade apparater i vitt skilda prisklasser har blott ett fåtal
passerat nålsögat; det vill säga att inga färgningar har detekterats. Precisionen kan därmed anses
vara mer än tillräcklig för att matcha den ljudkvalitet så gott som alla apparater idag uppvisar. Det
är endast vid de fåtal tillfällen då inga färgningar detekteras, som ännu högre precision skulle
kunna vara önskvärt.
Precisionen är därmed, vid rätt utförda F/E-lyssningar, långt högre än för alla andra metoder vi
känner till. Det kan vara värt att nämna att praktiska försök har visat att Före/Efter-lyssning ökar
noggrannheten med ungefär tjugo gånger, jämfört mot vanlig lyssning.
Det finns ett annat sätt att beskriva hur F/E-lyssning skiljer sig från den vanliga lyssning som
görs på de flesta vanliga hifi-tidskrifter. Det relaterar till en av de viktigaste teserna vid
vetenskapligt arbete, nämligen att man inte får ändra mer än en variabel åt gången vid praktiska
experiment. Om man vill undersöka inverkan av variabel A, får man inte ändra andra variabler
samtidigt.
Det låter kanske lite flummigt, men i klartext betyder det att om man vill veta hur apparat A
låter, så får man inte ändra något annat än att tillföra apparat A. Om man däremot testar på
konventionellt vis gör man två förändringar – man adderar apparat A, men tar samtidigt bort
apparat B, det vill säga den apparat som används som alternativ och jämförelseobjekt.
Sammanställt av Mårten Kihlberg med referens till Ingvar Öhman som praktisk kunskapskälla

---

quote:

---

Påstående: Blindtester är för mig inte bästa metoden att utvärdera ny utrustning. Det är en alltför
krånglig och osäker metod. Dessutom kan jag inte höra några skillnader i blindtest!
Svar av Ingvar Öhman: ”Gör man fel blir det fel, gör man rätt blir det rätt” (Citat Jan Lodström).
Att resultatet blir dåligt om man inte gör rätt, gäller i många sammanhang. Man kan få för sig att
blindtest är en dålig metod, eftersom det är lätt gjort att använda ett felaktigt tillvägagångssätt.
Blindtester kan också upplevas som svårare om man är ovan.
Men man kan ställa sig frågan varför vissa upplever att det är osäkrare och krångligare att
berätta hur något låter när man inte vet vilken apparat det är som spelar? Låter apparaten
annorlunda bara för att ingen berättar för mig vilken apparat det är som spelar?
I förlängningen måste man undra varför inte alla människor litar på sina öron. Vad kan det finnas
för skäl till att man bara hör hur apparaten låter när man vet vilken apparat det är som spelar?
Jag tror blindtestofobi ofta handlar mycket om psykologi, det är förstås därför jag ofta använder
just termen fobi. Vill man slippa hämmas av sina egna psykologiska småjävlar måste man
minnas att det alltid är apparaten man testar, inte lyssnaren – det är faktiskt tillåtet att svara fel.
Dessutom har alla lyssnare bra och dåliga dagar. Att inte höra skillnad är inget man behöver vara
rädd för. Blindtest är ingen tävling. Inser man det behöver man inte lida av prestige eller
prestationsångest, och att testa blint blir riktigt roligt och kunskapsbringande.
En sak bör kanske nämnas, eftersom jag har uppfattat att det här föreligger ett missförstånd: Att
testa blint betyder inte att man har bindel för ögonen! Det har egentligen ingenting alls med
ögonen att göra. Blindtest betyder bara att man inte vet vad man lyssnar på. Det enda man inte
får se är alltså hur det är kopplat. Blindtest betyder inte heller att man är pressad att svara stup i
kvarten; ”–Vad är det nu som spelar?”, ”och vad spelar nu? SVARA!!!”.
Nej, blindtest kan utföras hur harmoniskt och trevligt som helst. Man kan ta en vecka eller en
månad på sig att lyssna om man vill. Igen: Blindtest betyder bara att man inte får veta vad som
spelar när man utlåter sig. Orsaken att man inte får det har inte med lyssnaren att göra, det har
med resultatet att göra. Skall lyssningen vara meningsfull vill man veta hur det lät. Har inte
lyssningen skett blint går det inte att veta om upplevelserna är verkliga eller inbillade. Men en
öppen (ej blind) lyssning kan dock användas för att skaffa sig en hypotes om hur något låter.
En hypotes om hur något låter kan förkastas/bekräftas på två olika sätt. Antingen gör man
upprepade blindtest (minst 7 rätta svar på 7 gissningar) under liknande förutsättningar som någon
påstått sig höra inverkan av testobjektet.
Som alternativ och som ett psykologiskt experiment (intressant för den som inte tror på
nödvändigheten av blindtest) kan man göra "falska öppna test", i regel då med just de som
lyssnare, som hävdar hörbarhet för något, till exempel ett tweak av något slag. Det innebär att
man låter personen tro att vi spelar med produkten inkopplad (fast det i själva verket är tvärtom)
och man ber personen berätta hur det låter. Sedan spelar man med produkten urkopplad, men
låter även här personen tro att det är tvärtom. Därefter ber man honom (eller henne, fast det är
mycket ovanligt) berätta hur det låter nu. Ofta kan man konstatera att lyssnaren tycker att det
låter bra "med produkten inkopplad" trots att spelordningen i verkligheten är tvärtom. Då vet man
att intrycket inte är baserat på en verklig ljudorsakad upplevelse.
Man kan säga att lyssnarens initiala bedömningsgrunder var otillräckliga. Apparaten kan förstås
ändå göra någon sorts nytta, men uppenbart inte tillräckligt mycket för att dominera över de
psykologiska effekterna som uppstod av att lyssnaren trodde sig veta när testobjektet avlyssnades.
Denna senare typ av "falska test" använder vi i princip aldrig inom LTS vid apparattester. De har
ju inte något ytterligare av värde att tillföra när de lyssnare som testar apparater gör det
förutsättningslöst och utan prestige. Men några få gånger har den kommit till användning
framförallt i samband med diverse ormoljeprodukter. Metoden har nämligen två poänger.
1. Den utsätter inte en blindtestofobiker för psykisk stress eftersom lyssnaren tror att det är ett
öppet test, och tror att han vet vad som ljuder. Lyssnaren kan alltså vara avslappnad även om han
är blindtestfobiker.
2. Den påvisar just effekten av att inte testa blint. Svarar lyssnaren i överensstämmelse med vad
han "ser", fast det i verkligheten är tvärtom, så kan man vara ganska säker på att det inte är vad
lyssnaren hör som avgör hans omdömen, utan att det är hans förutfattade meningar.
Min erfarenhet är dock att "falska test", ehuru effektivt för att testa lyssnares inbillningspotential,
inte är speciellt effektivt för att testa apparater, vilket intresserar mig mer. I själva verket är falskaPage 7

tester faktiskt till och med avsevärt sämre är vanliga öppna lyssningar om man vill lära sig något
om apparaterna man testar..
En mycket effektiv testmetod har jag funnit vara en kombination av öppna och blinda lyssningar.
Man börjar med att lyssna öppet en längre tid, för att "lära sig hur man upplever att apparaten i
fråga färgar". Därefter verifierar man att man inte inbillar sig genom att testa blint. Har man
försett sig med en förutsättningslös infallsvinkel blir man förstås lika glad över att verifiera sina
upplevelser som att kunna förkasta dem. Man lär sig ju något om apparaten i båda fallen och det
var ju det som var syftet.
Allra bäst ur ren effektivitetssynpunkt har dock varit att, före öppna och blinda lyssningar, göra
en massa mätningar. Den är nämligen inte ovanligt att det går fortare att lära sig höra en apparats
färgningar om man bringats tillfälle att först se hur den mäter ur diverse synvinklar.
Jag förutsätter självklart F/E-lyssning i det ovanstående, när så är möjligt. Genom att ett sådant
lyssningstest sker blint, riskerar inte kunskapen om apparatens tekniska egenskaper att prägla ens
upplevelser av den. Även om man vet vilka mätbara fel apparaten har, identifierar man när den
spelar endast om de mätbara felen hörs!

---

quote:

---

Gjorde en snabb sökning och hittade 20st i live och 20st i arkivet (Enbart "Blindtest" och subject only)

---

quote:

---

Storparametrarna i är det enbart resistans, induktans och kapacitans eller är de fler än så?

Dessa uppgifter, finns de normalt sett att få från kabeltillverkaren eller måste man mäta sig fram till var och en av dem på egen hand?

Vilken utrustning behöver man för att mäta upp detta?

Att fixa nivåkalibreringen i praktiken, vid ett kabelbyte, hur går det till om man tänker sig att man inte har en kabelswitch att tillgå? Mute:a musiken, ut med kablar, in med kablar i stärkaränden och sedan mäta mellan kontakterna i högtalarändan (som ännu inte är instoppade i högtalarna) medans man drar upp volymen, sedan mute och in till sist in med kablarna i högtalarna?

---