Jörgen_G
Medlem i AÖ RödaTråden vinnare
8011 Posts |
Posted - 2006/02/13 : 18:37:59
|
Veckans skiva: Arne Domnerus och Gustaf Sjökvist - Antiphone Blues
Artister: Arne Domnerus och Gustav Sjökvist
Titel: Antiphone Blues
Recenserad utgåva:
Format: CD-album
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Proprius
Katalognummer: PRCD 7744
Skivan finns dessutom även i följande aktuella utgåvor: Vinyl: ATR Mastercut Recording 180 g, 2003, LP004 SACD: Proprius, 2005, PRSACD 7744 SACD+HDCD: FIM (First Impression Music), SACD050
"Can you still be shocked?" Det är rubriken på baksidestexten till veckans skiva. Efter att ha köpt skivan och hört tre takter av den, är det är bara att konstatera – Ja, det kan jag!
Innan jag köpte Antiphone Blues för ungefär en månad sedan, hade jag enbart hört brottsycken av den; något enstaka spår vid olika tillfällen. När jag en kväll slösurfade på Nätet upptäckte jag av en slump att det var denna skiva jag hört litet ur. Med stora förhoppningar beställde jag den billigaste utgåva jag fann – CD:n från 1988 för 89 krononr på CDON. Efter en veckas väntan damp den ner i brevlådan...
Plötsligt har jag en kyrksal som vardagsrum. En kyrksal där Gustaf Sjökvist vid orgeln och Arne Domnerus med sin saxofon låter mig avnjuta folkvisetoner, improvisationer och stycken av flera kompositörer. Att kombinera kyrkorgel och saxofon är ovanlig och det var ursprungligen den man skulle chockas över enligt baksidestexten. Jag tycker inte att det är mycket att chockas över. Istället ska vi musiklyssnare gratuleras till en mycket lyckad kombination. Kyrkrummet spelar med och ger inspelningen en rymd jag inte trodde var möjlig att återge i min musikanläggning.
Interiör från Spånga kyrka. (bild från Svenska kyrkans webbplats)
Hela skivan andas djupblå blues och folkviseskymning. Det är svårt att ge sig in på att recensera enskilda spår, eftersom de allra flesta är underbara att lyssna till. Redan i upptakten på det första spåret, Almighty God, får jag hönsapiggar på ryggen. De blir kvar genom de följande fem; Nobody knows the trouble I've seen, Sometimes I feel like a motherless child, Antiphone Blues, Jag vet en dejelig rosa och det kanske mest kända, Schumanns Träumerei i Bengt Hallbergs arrangemang. De enda spår där hönsapiggarna lägger sig lite är under spår 7 och 8, Come Sunday och Heaven som kännas lite mögiga.
Spår 9, Entonigt klingar den lilla klockan, är skivans höjdpunkt. Lekande lätta saxofonimprovisationer kring orgelns lilla ensamt klingande klocka. När saxofonen så småningom finner melodin kommer avslutningen med en känsla och intensitet som gör att hela kroppen ryser av välbehag. Det lägger sig enbart delvis under de avslutande två spåren, Den signade dag och Albinionis Largo.
Inspelningen är gjord 1974 och gavs ut första gången året därpå – vinyl förstås. 1988 kom Antiphone Blues på CD. Skivan finns dessutom på SACD. Dels från ursprungsbolaget Proprius, dels från audiofilbolaget FIM, First Impression Music. På FIM:s utgåva är CD-lagret HDCD. FIM-utgåvan har ytterligare fyra spår, som jag inte hört och därför inte kan delga några intryck av. En audiofil vinylutgåva från ATR kom 2003.
Som vanligt skulle jag kunna skriva mycket mer om denna skiva. Som vanligt uppmanar jag er att köpa skivan och lyssna själva istället, och njuta...
/ Jörgen G
|
Mina grejor kan man läsa om i min tråd i Medlemmarnas system. Hen är ett förvånansvärt praktiskt och användbart pronomen. |
Edited by - Jörgen_G on 2006/02/13 20:35:28 |
|