Den här tråden har varit intressant för mig och min slutsats är att jag håller med om det mesta. Har nu bestämt mig för att satsa på två olika anläggningar med olika syften och ambitioner. En lite större med ambition om ett upplöst fullregisterljud om än med vissa begränsningar (jävla pengar) och ett mindre med mycket rör och små högtalare ca 45hz.
Den stora skall kunna spela allt från Wagner till Lejonkungen och det lilla kommer mest att spela vokalister, jazz och skitig blues (läs: Beth Orton, Emmylou Harris, Lucinda Wiliams, Leonard Cohen, Nick Cave etc). Bravo skrev tidigare att han hade känt likadant men börjat få balans i en större anläggning. Det är också mitt mål på sikt men det kommer nog alltid att vara lockande att ha någonting annorlunda vid sidan av som bidrar med ett annat perspektiv, en liten love-fi med andra ord.
Kul med en tråd där alla håller med varandra (det gör jag med). Jag tror jag har en melofil-anläggning. Tillräckligt högupplöst för att man ska höra den där både varma och sträva stråkklangen ( t ex när Hillary Hahn spelar Elgars violinkonsert - både solistens och orkesterns felor raspar sprött och varmt) men den fungerar också mycket bra för att njuta av den där skitiga bluesen, Beth Orton, Emmilou Harris och vad det nu var. För att kunna njuta av t ex Emmilous "Red dirt girl", som är väldigt stökigt producerad, men en mycket bra skiva, krävs en högupplöst anläggning, då hör man alla detaljer, annars blir det bara gröt. Beth Orton har en speciell röst som kan låta riktigt jobbig på fel anläggning, hård alltså, men en tillräckligt upplöst gör att man uppfattar nyanserna i rösten och kan njuta av den. Hon är jättebra!
Nä jag tror att hög upplösning kan aldrig vara fel. Om anläggningen lyckas separarera alla missljud på en dålig eller problematisk inspelning så blir den så mycket mer njutbar. Anläggningar som löser problemet med att släta över gör att lyssnandet blir tråkigt. Anser jag. Intressant tråd!
mapem: Interessant det der du nevner om kvinnelige vokalister, da jeg har erfart mye av det samme som deg, nemlig at artister som Kari Bremnes (har en stemme som gir "mycket" energi i mellomtonefrekvensene), Mari Boine, Katie Malua med fler kan tendere til å låte skarpt og litt ubehagelig på mindre oppløste systemer, mens stemmene deres på høyoppløste systemer høres vesentlig mer nyanserte og "njutbara" ut.
Personlig "håller jag med dig" i at systemer som sletter over "missljud" blir "tråkiga", men det er akkurat på dette punktet at du og jeg (og en del andre) nok har et syn som avviker fra oppfatningene til en den gruppen audiointereserte som mener at ekstrem artikulasjon og høy oppløsning er synonymt med en "steril", "umusikalsk" og "analytisk" lydreproduksjon.
Tror dog at både "high-resolution fans", "melofile" og de som mener at "lägre upplösning" gir de mest behagelige/tilfredsstillende lytteopplevelsene, kan være enige om én ting: At jo "lägre upplösning" desto mer likt låter musikken uavhengig av om innspillingskvalitet er høy eller lav. Dette er vel ikke så kontroversielt...........eller?
Det är en kul tråd det här. Jag är tacksam gentemot dig Montana för att du startade den. Jag Tror att mkt av det som jag diskuterat egentligen rör sig om detalj kontra emotion och helhet. Jag märker på de flesta att vi alla strävar efter att "höra så mycket som möjligt". Tänker att jag kanske bemöter det du avsåg på ett ev felaktigt sett och tror att jag i detta inte motsätter mig hög "upplösning". Lyssnade just på Svarte Björn med Bremnes med bra komponenter hela vägen ihopkopplad med en skitdvd från Thomson. Här kan man riktigt höra hur det krackelerar från signalkedjan. Då hjälper det inte att ljudet passerar Bat vk300 x se genom acoustic zen vidare till Von Schweikert vr4jr mot öronen. Det kommer knappt halv-vägs. Jag kapitulerar men tänker att två anläggningar kommer att bli kul, alltid tillgång till komparativa ljudupplevelser.
OT: Montana - finns dina högtalare med samma namn tillgängliga i Sverige för provlyssning
Finns det någon modell i prisklass för oss dödliga jordbor