quote:

---

Originally posted by Ek

Hej

Har några frågor angående utvecklingen av carlssonhögtalarna.

På 60-talet var Stig CŽs högtalare gjorde för monoåtergivning och var "helt" rundstrålande (jag vet att stig inte gillade den termen).

För att utveckla högtalarna för stereo återgivning ökade Stig graden av direkt-ljud för att öka stereofonin. Men högtalarna hade fortfarande många element för större spridning och diffusering av ljudet.

80-tals modellerna ser ju annorlunda ut. Fortfarande gäller att utnyttja väggarnas/golvens förstärkning. Däremot andvänds bara en diskant. Dessutom dämpas de tidiga reflexerna från väggen med dämpmaterial.

Detta stämmer ju överens med Stig patent på kolboxen. Bas/mellan trivs bäst nära vägg (för att utnyttja förstärkning), diskanten däremot ska hållas borta från dåliga väggreflektioner.

I kolboxen valde Stig att flytta diskantelementen från väggen. På de senare modellerna valde han att dämpa bort reflexerna istället.

(Jag antar att det beror på att man vill ha diskant och bas nära varandra, för att få en punktformig källa)


Frågan jag har är denna (samt några teorier):

Varför använde Stig inte diffuserande diskanter på de senaste modellerna?

Ändrade han uppfattning gällande "spridning-mönstret" från diffus till mer direkt ljudbild?


Berodde denna utvecklning på utvecklingen hos elementtillverkarna? Att nya diskantelement har bättre spridning och därav behövs ej fler än 1 st.

Mvh Ek




Heart and Soul - One will burn

---