| Author |
 Topic  |
|
|
epkpeng
400.000-klubben
4228 Posts |
 Posted - 2004/01/10 : 18:34:02
|
Hej på er, tänkare!
Under dagen har en fundering funnits i mitt huvud.
Vad är skillnaden mellan att lyssna på musik och att spela musik?
Uppenbara skillnader finns. Självklart.
Givare - mottagare?
Åtnjutande - skapande?
Båda har ju gemensamma nämnare: musiken i sig, känslor och inte sällan en nästan rekretionell effekt.
Båda kan iaf sätta mig i en situation där allt annat för en tid försvinner i huvudet: jobb, forumet (jodå...ibland så  ) och vardagslunket.
Men finns det fler skillnader?
Tacksam för utflumningar!
mvh
// Pär Engelholm |
|
|
srv
Member
377 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 01:16:05
|
Ja, när man sätter på en platta med Frank Marino, t.ex Live, och jammar ikapp med guran, ja då e man i himlen........
Mvh, SRV |
Texas Flood........ |
 |
|
|
f95toli
Member
4209 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 01:36:47
|
Tror det beror på vad man spelar och hur duktig man är.
I likhet med många andra spelade jag piano i kommunala musikskolan (fram till slutet av gymnasiet), på slutet klarade jag att hjälpligt spela en del kompositörer jag också tycker om att lyssna på (Chopin, Satie, Debussy).
En sak jag upptäckte var dock att det sällan var så att de stycken som var roliga att spela var de som jag också tyckte om att lyssna till. Ett bra exempel är Satie's "Gymnopedier" som jag tycker (och tyckte) mycket om men som är oerhört tråkiga att spela (ett annat exempel är Beethovens "Månskenssonat"). Däremot tyckte jag det var roligt att spela stycken som egentligen är rätt tråkiga att lyssna till.
Det var (och är) ytterst sällan jag spelade ett stycke och verkligen kunde njuta av musiken. Det kan ha med skicklighet att göra, om man är tillräckligt duktig kanske man kan "koppla bort" spelandet och bara koncentrera sig på att lyssna men den nivån nådde aldrig jag; så spela och lyssna är två helt olika upplevelser för mig.
|
|
|
|
sisko
Member
202 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 12:49:27
|
Hmm... jag spelade saxofon i den kommunala musikskolan och då tänkte jag inte så mycket mer än att det var kul att spela men musik jag lyssnade på hemma var väsenskild från orkestermusiken. I slutet av den tiden i mitt liv fick jag en lärare i improvisation som satte ihop blandband med musik att inspireras av. Charlie Parker, John Coltrane, Thelonious Monk etc... det gav ett uppvaknande och ledde till att jag sökte till musiklinjen på en folkhögskola efter gymnasiet. Där träffade jag massa folk som spelade i olika genrer och jag fick upp ögonen för en massa bra musik. Träning i gehör satslära, harmonilära, jazzarrangering etc. gav en djup förståelse av musik som naturligtvis färgade av sig i hur jag upplever musik.
Jag lyssnar främst på väl framförd och välgjord musik som inte nödvändigvis behöver vara komplicerad eller ekvilibristisk. Därför avskyr jag band och musiker som bluddrar på utan att ha en känsla i sitt framförande, t. ex. 70-talets dinosauriemusik (Jag vet att det är många här som älskar den. Jag vet också att det finns undantag så tvåhundra arga svar om vilka stora musiker YES eller allt vad de nu heter var undabedes).
För att svara vad på skillnaden är så kan jag säga att lyssnad och spelandet korsbefruktar varanda. Om man spelar musik (påtvingade lektioner under barnaåren undantagna) innebär det att man lyssnar på och är intressard av musik som kommer att inpirera en till att skapa ny musik själv. Jag tror däremot att musiker lyssnar till musiken på ett annorlunda än ickemusiker precis som en bildkonstnär har ett annorlunda förhållande till bildkonst än vad den ordinarie galleribesökaren har. |
|
|
|
Magnuz
Member
1572 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 15:18:20
|
Kul tråd!
"En sak jag upptäckte var dock att det sällan var så att de stycken som var roliga att spela var de som jag också tyckte om att lyssna till."
Jag har för min del upptäckt att musik som jag gillar att lyssna på som jag sedan lär mig spela automatiskt blir tråkig att lyssna på! Mystiskt och synd. Dock har jag stor behållning av att lyssna på musik som jag själv har gjort, vilket kanske är lite ovanligt.
Jag måste annars säga att jag för det mesta hellre spelar än lyssnar och när jag lyssnar på något spelar jag ofta med, "trummor" på knäna t.ex. Skillnaden är väl annars att lyssning är passivt och icke-kreativt, medan att spela är aktivt och kreativt. |
|
|
|
epkpeng
400.000-klubben
4228 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 18:57:28
|
Hejsan,
Kul med svar!
Skillnaden är väl annars att lyssning är passivt och icke-kreativt, medan att spela är aktivt och kreativt.
Om jag får dela ut poäng så är det bra formulerat! Det är en skillnad i aktivitet. En liiiiten brasklapp är emellertid att lyssnandet ibland kan kräva rejäl koncentration och fokus - ett aktivt deltagande!
Som sagt, intressant att höra era åsikter - ich bien tacksam!
// Pär Engelholm |
|
|
|
Bravo
Member
5320 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 19:44:42
|
 Som "sisko" säger quote:
så kan jag säga att lyssnad och spelandet korsbefruktar varanda
Visst kan du lyssna utan att ha spelat, men jag tror att kunskapen och förståelsen ger en fördjupad innebörd åt lyssnandet.
Du kan förstå att det skenbart enkla kan vara svårt osv.
Dessutom som med allt kunnande så ökar mottagligheten ju mer man kan, synd bara att vissa spelade stycken känns som en belastning. |
Bravo |
Edited by - Bravo on 2004/01/12 00:22:10 |
|
|
|
epkpeng
400.000-klubben
4228 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 21:24:45
|
Bravo:
Precis min åsikt!
Man imponeras stundom av enkelheten och nån annan låt av komplexiteten. Förståelse är ett viktigt ord.
Peace!
// Pär |
|
|
|
svejk
NA addikt
3505 Posts |
Posted - 2004/01/11 : 22:37:57
|
| Tja spelat har jag gjort men direkt njutbart var det inte. Var för 25-30 år sen. Låtarna var betydligt längre än bra, inspirationskällan bestod till stor del av "rolig tobak" Då gick jag igång ordentligt på halsbrytande övningar på instrument ju snabbare destå bättre! Hade jag hört tex Steve Vai då hade lyckan varit total. Idag gäspar jag och lyssnar hellre på något med känsla. Just nu spelar Harry Manx i bakgrunden, feeling med stort F. Eftersom jag av fysiska själ (är invalid)inte kan spela idag så får jag mer förståelse och en bättre bild av att läsa. I synnerhet den klassiska musiken har växt oerhört sedan jag läst på, läst biografier av tonsättarna. Så har ni inte böcker om musik skaffa det. Lexikonet musikens värld kostar 150-200 på antikvariat är kanon. |
pryttlar http://www.hififorum.nu/forum/topic.asp?TOPIC_ID=27255
Sugen på att lyssna? Skicka PM
Svejk |
|
|
|
Bravo
Member
5320 Posts |
Posted - 2004/01/12 : 00:31:12
|
Att läsa på är inte dumt "svejk", förståelsen ökar betydligt och det blir mer intressant att lyssna.
Musikhistoria är inte dumt att hitta en bok i, det finns en uppsjö på engelska titlar med musikens utveckling som gör musiken lättare att förstå.
Sedan kan man ju faktiskt sönderanalysera saker och ting också.
Som kuriosa kan jag nämna att jag har gjort en detaljanalys av Bachs Brandenburgkonsert no. 2, den har aldrig blivit sig riktigt lik efter detta. Risken blir att man lyssnar efter analysen och glömmer musiken.
Men generellt tror jag att all kontakt med musik är av godo, eget spel, konserter, lyssnande hemma och även teoretiska studier ökar behållningen. Däremot är inte något led utöver lyssnandet nödvändigt i sig för att kunna njuta av musik, de övriga leden ökar bredden och djupet dvs. ofta kan de vara ett sätt att gå vidare i lyssnandet eller att hitta nya infallsvinklar. |
Bravo |
Edited by - Bravo on 2004/01/12 00:50:42 |
|
|
|
Magnuz
Member
1572 Posts |
Posted - 2004/01/12 : 00:42:32
|
"Sedan kan man ju faktiskt sönderanalysera saker och ting också.
Som kuriosa kan jag nämna att jag har gjort en detaljanalys av Bachs Brandenburgkonsert no. 2, den har aldrig blivit sig riktigt lik efter detta. Risken blir att man lyssnar efter analysen och glömmer musiken."
Håller med om det där. Jag tror det kan vara därför som jag har svårt att lyssna på sådant jag har spelat. |
|
|
|
Calle G
Member
521 Posts |
Posted - 2004/01/12 : 10:34:50
|
Jag spelar själv dragspel sedan nästan 30 år tillbaka (och jag är då 35 år :) och det är helt klart en helt annan sak att spela jämfört med att lyssna. Som någon sade så lyssnar jag ytterst sällan på den musik jag spelar (om det inte är för att höra detaljer som kan ändra mitt eget framförande). Lyssnar jag på musik vill jag koppla av, ryckas med, inte tänka på något utan bara njuta. Jag tror absolut inte att jag är en 'bättre' lyssnare bara för att jag själv kan spela... helt klart kan man vara väldigt musikalisk utan att för den skull kunna musicera själv.
När jag däremot spelar själv är det absolut inte frågan om att koppla av eller ryckas med.. utan snarare djup koncentration på själva framförandet. Dock är det nog skillnad att vara soloist som jag jämfört med att vara del i en grupp musiker - då kan man nog ryckas med i större utsträckning av övriga musiker och ta hjälp av detta för att prestera mer än man egentligen kanske kan... men skillnaden är fortfarande som någon annan skrev, passivt kontra aktivt.
Jag tror väl kanske också att det är just det passiva åtnjutandet av någon annans kreativitet som är lite av nöjet med att lyssna på musik.. om det sen är klassiskt eller Yello är väl av mindre betydelse så länge man själv uppskattar formen av kreativitet. Och där kommer väl strävan efter det perfekta ljudet in också, man vill komma så nära den ursprungliga inspelningen som möjligt, så nära kreativitetens källa som möjligt så att säga.
Spelar jag själv behöver är det inte publiken som gör mig nöjd utan känslan av att ha framfört något svårt/vackert/etc precis som jag tänkt mig det, jag kan lika gärna sitta ensam.
Intressant tråd som sagt, inga sanningar utan bara mina lösryckta ideer. :)
|
|
|
|
John
Member
583 Posts |
Posted - 2004/01/12 : 13:48:37
|
Kul fråga!
Har själv funderat mycket över denna tudelade mystik, i synnerhet sedan det nu börjar bli riktigt länge sedan man spelade "på riktigt". När jag lyssnar gör jag det gärna väldigt "aktivt" emotionellt och blir ofta väldigt berörd av det jag hör (hm, att hifi i mångt och mycket är ett enmansföretag är inte alltid negativt   ). Detta kan ge en nog så "kreativ" känsla. Men när jag gör som srv (jammar med) så kan känslorna också dra iväg men en, fast på ett helt annat sätt. Jävligt mysko (och utan nån som helst "rolig tobak" eller annat!)! Och visst ger det en ytterligare dimension att när man lyssnar kunna jamma med "i huvet". Så även om jag bara är en hyperamatör och inte längre aktiv så är jag väldigt glad för att ha även denna sidan av musiken/lyssnandet.
Men klokare det blir man visst inte...
/en john med inte mindre än 33 förstärkare i stereoskåpet |
Hörlursfrilla! |
|
|
| |
Topic |
|
All Forums
Musik
New Topic
Topic Locked
Printer Friendly