| T O P I C R E V I E W |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/05 : 18:41:40
Jag har ett djupt förakt för "det vanliga" som i stort sätt alltid är "det vanliga" för att det är billigt att tillverka och lätt att sälja dyrt med hjälp av tex tjocka aluminiumplåtar och blå lysdioder.
Sånt som är bra undanhålls från oss vanliga dödliga konsumenter men används flitigt av bla militär, säkerhetstjänst och industri.
Bra exempel på det är lastbilar vs vanliga konsumentorienterade personbilar. Lastbilar byggs för att hålla för hundratusen + kilometer av hårt yrkesmässigt bruk, medans en vanlig konsumentorienterad personbil skall hålla 20000 - 30000 km max.
Skulle personbilsindustrin vilja satsa på lite mer industriella lösningar- dvs kvalité så skulle de bygga helt modulära bilar runt en gemensam standard. Allt skall gå att byta och reparera med hjälp av två olika mejslar (liten och stor) och två olika fasta nycklar (liten och stor) - som såklart skall finnas med som ett praktiskt multiverktyg i bilen. Bilar borde vara en oändligt uppgraderingsbar och fält-reparerbar plattform som inte kräver att vi konsumenter skall köpa nytt titt som tätt. Mardrömsscenario för industrin, men ett absolut måste för miljön. Att det inte är så idag visar bara på det bottenlöst föraktfulla utnyttjandet av oss konsumeter som sker överallt och hela tiden.
Inte så konstigt att man lär sig konstruera, tillverka, löda, svetsa, bygga, sy sticka, segla, jaga, fiska mm mm... Framtiden ser ut att kräva en helt ny nivå av "gör-det-själv-anda" och tillförlit till sina egna kunskaper.
Nåväl, vad har nu min lilla "rant" med Nelson Pass F7, strömdrivning och negativ utgångsimpedans att göra?
http://www.firstwatt.com/f7.html
http://www.6moons.com/audioreviews2/firstwatt2/1.html
http://sound.westhost.com/project56.htm
http://www.firstwatt.com/pdf/art_cs_amps.pdf
Kommer mer.
Mvh Johannes
|
| 18 L A T E S T R E P L I E S (Newest First) |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/20 : 09:30:59
Tack sladdbarn!!! 
----------------------------------------------------------------------
Som en del av utvecklingsarbetet så vill jag bygga och lyssna på varje del av förstärkaren som en separat förstärkare.
Jag har byggt två st source-följare med olika p-kanals fetar för att testa dem. De har drivit min BIB direkt. Jag kopplade gaten till drainen med ett 51 k motstånd för att ge dem samma arbetsbetingelser som p-kanals feten i förstärkaren.
En IRF9530 lät bra med 500 mA ström, men tappade totalt när man börjde närma sig 200 mA tomgångsström. De ändrade karaktär väldigt mycket beroende på mängd ström och spänning över enheten.
En IXYS IXTP32P05T var en helt annan liten krabat. Redan vid 300 mA så lät den påtagligt bättre än IRF9530. Den ändrade inte alls karaktär på samma sätt, utan lät riktigt riktigt bra över ett stort område av strömmar och spänningar. När den väl började dista så lät den ändå lugn och trevlig med huvudsakligen andratonsdist. Med tanke på att den skall sitta mitt i den positive återkopplingsslingan och endast jobba med Vds=Vgs så behöver den all linijäritet och transkonduktans den kan ha vid dessa låga spänningar.
Igår lödde jag ihop en liten Nelson Pass Zen förstärkare med en Cree SiC mosfet. Den är utan återkoppling. Varken sourcemotstånd eller negativ återkoppling tillbaka till gaten. Jag använder ett 8 ohms motstånd som drainlast.
Med endast 15,5 volt tillgängligt så får jag endast 610 mA ström genom transistorn. Trots dessa direkt välljudsfientliga arbetsbetingelser så låter den riktigt trevligt och bra. Visst hör man att den distar vid kraftiga baspassager, och det går såklart inte att spela högt. Komplex musik grötar fort ihop sig vid lite volym. Ett tydligt tecken på ganska rikliga mängder dist. Att den går att lyssna på med sådan behållning tyder på att det är huvudsakligen enkel andratonsdist. Inget låter hårt eller illa. Bara lite grötigt vid höga volymer och kraftig bas. Röster, saxofon och piano (flygel) låter ljuvligt. Ingen lyssningströtthet efter nån timme av blandad musik - allt från Skinny Puppy (Puppy Gristle) via Charles Mingus och Art Blakey till Eva Cassidy och slutligen en skvätt Michael Jackson.
En IRFP150 under samma arbetsbetingelser låter som nått inte ens katten skulle släpa hem. Hårt skorrande dist med ett riktligt distortionsspektra. IRFP150 kan låta riktigt bra med rikligt med ström och en gnutta sourcemotstånd, men den är inte att leka med om den svälts från både ström och spänning.
Hoppas på att jag kan sno ihop en kanal av en PCF-Zen i veckan som kommer. Jag är mycket nyfiken på vad den konstruktionen kan ge med lite bättre delar. Hitintills så har jag bara använt de gamla fetarna jag råkar ha hemma i gamla övergivna projekt. De har varken varit bra eller passande för konstruktionen.
Mvh Johannes |
| sladdbarn |
Posted - 2016/03/17 : 12:19:04
Intressant läsning, kul att du delar med dig. |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/15 : 19:17:56
Idag knåpade jag ihop denna lilla förstärkaren.
Det är såklart kråkboigt då jag lödde allt point to point, men åtmindstånde så är det inte en massa krokodilklämmor och sockerbitar överallt... Framsteg framsteg.....
Det går att spela så allt i huset skakar, vilket inte är så förvånande med en stor BIB. Det som är förvånande är basen. Vilken kontroll! Ren, dynamisk, hård. Synth låter precis sådär hård och "kantig" som den skall göra. Ståbas och elbas är precis så där massiv och fyllig som den skall vara. Jag har aldrig hört en så exakt bas från min BIB förut. Jag vill skriva stram, men det räcker inte. Stram men kraftfull är bättre. Stram, kraftfull och med en nästan hotfull ruvande explosivitet precis under ytan - är någ så nära jag kan komma.
Det bästa är att allt detta som den gör bra på alla klassiska sätt (kontroll, renhet osv) gör den utan att tappa glöd, engagemang och spelglädje.
Detta är ett mycket intressant sätt att behålla spelglädjen, livet, drivet och nerven som är så typisk för enkla entraktskopplade klass A steg, samtidigt som man oxå får det bästa från mer vanliga slutsteg i form av just kontroll, renhet och en neutral och nykter återgivning.
Förstärkaren låter stor och kraftfull. Det finns aldrig nån fråga om "whos the man". Den styr och ställer som om den vore en Krell KSA-80, utan att tappa trioditeten.
Jag är totalt såld på denna lösning.....
Nu ligger mina SiC fetar på CHARLES DE GAULLE flyplats och väntar på att få komma hem till lilla mig i lilla Sjövik......
Det är svårt med tålamod när det aldrig från början varit min starka sida, och SiC fetar är nått jag trånat efter redan från en tid innan jag ens visste att de fanns.
Mvh J.
|
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/15 : 09:29:15
Jag är så nöjd med denna typen av förstärkare att jag beställde en näve Cree SiC mosfetar (C3M0065090D) och några trevliga -50 volts p-kanals fetar från IXYS (IXTP32P05T och IXTH140P05T).
http://www.cree.com/~/media/Files/Cree/Power/Data%20Sheets/C3M0065090D.PDF
Billiga på Mouser. Bara 9,4 Euro + moms st.
Såklart jag börjar fundera på en supersymmetrisk Cirklotronförtärkare med denna koppling. Den skulle påminna mycket om Pass First Watt F7 men balanserad och med supersymmetrisk återkoppling.....
De där IXYS IXTH140P05T ser riktigt trevliga ut i ett utgångssteg på en SUSY Cirklotron. Kraftfulla, linjära och mycket trevliga.
Det finns ju färdiga 24 volts nätaggregat att köpa billigt. 4 st sådana flytande med lite extra filtrering kunde ju vara en bra grund.
Vissa problem är trevligare att grubbla på än andra.
Mvh Johannes |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/08 : 12:20:30
Idag lödde jag ihop en liten justerbar konstantströmskälla. Med 750 mA tomgångsström, en mycket bättre drainlast (dvs konstantströmskällan), större kondingar både på in och utgång så blev denna förstärkare ett monster. Jag har spelat Sub6 så golvet skakat här hemma (förvisso inte svårt med stora BIBar - de gör sånt för minsta ursäkt). Den blev såklart mycket renare. Ingen hörbar dist oavsett volym som jag kan styra ut den med från min hörlursutgång på telefonen. Detta även med frekvenssvep från 10 till 150 Hz. Min stora QSC RMX1450 låter trist och platt i jämförelse (inom tillgänglig effekt på denna lilla PCF-Zen förstärkaren såklart).
Det här med positiv strömåterkoppling är mycket mycket spännande.
Det är som jag sagt innan alltid kul att kasta sig ut i ytterkanterna av förstärkarkonstruktion. Man får ett nytt perspektiv på vad som kan åstadkommas med enkla switchfetar.
Tyvärr blev kråkboet mer kråkboigt... Till och med bostadsdesperata kråkor i dagens svåra bostadsbrist hade skytt detta kråkbo.
Detta måste byggas med lite större ambitionsnivå än vad jag lyckas uppbringa en febrig och regnig måndagsmorgon i början av mars....
Mvh Johannes |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/07 : 16:51:14
De är väldigt trevliga i att de är bra matchade mellan P och N, hyffsat linjära och rimligt temperaturstabila, vilket är viktigt i en pushpull konstruktion.
I en såhär enkel krets med endast en gaindevice så är ren rå transkonduktans viktigare än de ovan nämnda egenskaperna, även om linjäritet är trevligt i alla gaindevices.
Denna ensamma transistor i min krets skall stå för all förstärkning själv. Det skall räcka både till återkoppling och lite muskler för en bra dämpfaktor. Det är väl nästan att räkna som en och en halv gaindevice, då bottenfeten endast står för en buffring av strömåterkopplingen.
Tack för förslaget. Jag måste säga att jag är sugen på de där fetarna ändå. De skulle passa väldigt bra till ett pushpull utgångssteg med min lilla krets som spänningsförstärkning. Då kan man tillochmed bygga en klass A/B-förstärkare med endast två förstärkande steg.
Tack!
Mvh Johannes
|
| secanbj |
Posted - 2016/03/07 : 16:17:52
Varför inte prova att använda de Nelson använder i sin F7?
http://se.farnell.com/semelab/alf08n16v/mosfet-audio-n-160v-8a-to-247/dp/1856754?selectedCategoryId=&exaMfpn=true&categoryId=&searchRef=SearchLookAhead
http://se.farnell.com/semelab/alf08p16v/mosfet-audio-p-160v-8a-to-247/dp/1856756?selectedCategoryId=&exaMfpn=true&categoryId=&searchRef=SearchLookAhead
PDF´r
http://products.semelab-tt.com/pdf/magnatec/ALF08N16V%20ALF08N20V.pdf
http://products.semelab-tt.com/pdf/magnatec/ALF08P16V%20ALF08P20V.pdf
/Anders |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/07 : 15:55:41
https://www.youtube.com/watch?v=I01DJOnCt1A
En gräsligt dålig video av mitt hemska kråkbo som spelar. Ljudkvaliten ökar inte med ett finger över mikrofonen.....
Nåväl. Den fungerar som jag tänkte mig det. Kanske tillockmed bättre än jag tänkt mig det, med tanke på att detta kråkbo är det absoluta bottenskrapet av byggkvalitet.
Nu skall idén stötas och blötas. Kanske en liten beställningslista till Elfa. Synd att Nelson Pass SiC SITar skall vara så svåråtkomliga.
Mvh Johannes |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/07 : 14:58:16
En IRLB3813 från ett gammalt experimentbygge och en IRF9530 från min gamla supersymmetriska Circlotronförstärkare tillsammans med lite annat krafs från skrotlådan så bidde det ett kråkbo med garanterad brandrisk och ect-behandling.
Det roliga är att det låter förvånansvärt hygglo. Den har 23,5 ohm drainlast, dvs ingen konstantströmskälla eller annat lyx.
Med bara 320 mA ström genom förstärkaren så är det såklart inget muskulöst hårdslående monster. Jag får väl ut nån halv watt eller så.
Basen tappade all nivå jmf med min andra återkopplingsfria klass A förstärkare och Triadtronen jag lekt med innan. Mycket strikt, torr och kroppsfattig. Helt som förväntat trots att BIBarna annars är mycket fysiska och fylliga i basen. Det sitter bara 4700 mikrofarad på utgången och med en negativ eller åtminstånde mycket låg utimpedans så blir det såklart inte mycket nivå på basen då.
Jag vill inte säga för mycket baserat på detta suboptimala skräpbinge-bygge. Den är lika audiofil som en vattenskadad mobilhögtalare eller som de medföljande sladdarna till en billig Denver CD-spelare från Siba.
Det enda som detta ger mig är en verklighetsscheck. Jag vet att mina ideer fungerar och det är roligt att vispa ihop en liten udda förstärkarkoppling.
Inget slår lite fysisk massa på det man studerar och försöker lära sig. LT-Spice i all ära. Fantatiskt verktyg, men jag är en sån där bakåtsträvande människa som gillar att kunna ta i grejorna med händerna mina. Lite som att jämföra en varm kvinna i sängen med en dålig porrfilm på en gammal 14 tums svartvit TV i sommarstugan.
Mvh Johannes |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/07 : 11:18:48
Hit har jag kommit efter lite funderingar och grubblerier.
En enkel Nelson Pass Zenförstärkare men med en extra p-kanal fet som som känner av strömmen i lasten och positivt återkopplar det in i förstärkaren igen.
Detta är såklart en extremt förenklad version. 10 ohms motståndet bör bytas ut mot en konstantströmskälla eller en Aleph strömkälla. Man kan såklart ha en stor induktans och det finns säkert fler intressanta lösningar om man vill.
Det simulerar ok såvitt jag kan se. Jag kan tyvärr varken simulera eller beräkna distortion, utgångsimpedans eller liknande saker än.
Jag är inte duktig på LT-spice.
Jag får helt enkel bygga en kanal och prova. Lite rök, några sprakande blixtar och några brända fetar senare kanske jag har nått fungerande.
Det som intresserar mig är att Nelson Pass skriver att 2 - 3 dB av positiv strömåterkoppling ger samma förbättringar i dämpfaktor som 30 dB negativ spänningsåterkoppling. Kan man då få en respektabel kontroll ur en extremt enkel krets utan att hemfalla åt massa onödig och ljudförstörande negativ spänningsåterkopling så finns det mycket att vinna. Detta är ju ett enkelt och trevligt byggblock för mer komplexa förstärkarkonstruktioner. Klart kul att kunna driva stora högeffektiva bashorn som min TPQWR med en enkel single stage klass A förstärkare, men ändå få bra klipp och attack med minimalt med oönskad negativ återkoppling.
Jag hoppas på att kunna kombinera den underbara spelglädjen man får från minimalt återkopplade förstärkare med den underbara kontrollen men får från mer stöddiga klassiska strömstarka slutsteg som QSC och Labb-gruppen.
Mvh Johannes |
| Fuling |
Posted - 2016/03/06 : 19:23:40
Eftersom en diskussion inte är en diskussion utan mothugg så känner jag mig förpliktigad att leverera några, om än ganska halvhjärtade:
Alephs dynamiska strömkälla är för all del fiffig, den gör att utgångssteget kan leverera ungefär dubbelt så hög utgångsström som man annars skulle kunna förvänta sig av ett SE-steg. Dock finns det en och annan, inklusive undertecknad, som menar att en vanlig "statisk" strömkälla låter bättre uppåt i frekvens.
För all del en fråga om tycke, smak och användningsområde, men ändå.
Sen var det detta med strömdrivning och högtalare. Metoden är säkert finfin när det gäller att driva ETT element som används under sådana former att det inte behöver någon elektrisk dämpning från förstärkaren. I praktiken oanvändbart med alla färdiga högtalare som finns att köpa. En lite småtråkig nackdel tycker till och med jag som inte haft ett par köpehögtalare sen jag var barn. |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/06 : 11:10:54
Efter gårdagens rant (som tyvärr också innehöll en logisk vurpa med öppna transistorer istället för stängda transistorer) så vill jag skriva lite mer om mitt plötsliga intresse för negativ utgångsimpedans.
Man kan jämföra den med många olika andra kontrollsystem, men en jämförelse med en bil, gasreglage och motor synliggör det hela ganska bra.
En bilmotor med en negativ "utgångsimpedans" skulle reagera på en ökad belastning med att öka motorvarvtalet. Tänk att släppa upp kopplingen lite sakta för att accelerera bilen och motorns reaktion är inte längre att gå ned i varvtal utan snarare öka varvtal. Detta gör man ju själv med gaspedalen såklart, men en bilmotor som reagerar så själv skulle ju bli oerhört aggressiv inom sin effektbegränsning.
För stor negativ utgångsimpedans skulle göra att motorn omedelbart skulle rusa till sin maxeffekt redan vid en liten belastning, å det skulle såklart inte vara bra.
Nelson Pass använder negativ impedans i sin Aleph strömkälla med stor framgång. Den minskar distortionen och den totala utgångsimpedansen från Zen-förstärkaren påtagligt, samtidigt som den gör att förstärkaren orkar driva betydligt jobbigare laster utan problem.
http://www.firstwatt.com/pdf/art_zv2.pdf
Jag har byggt några enkla klass A förstärkare med Aleph strömkkälla och kan intyga att de blir betydligt mer strama, kontrollerade och impulsvilliga i basområdet jmf med vanliga konstantströmkällor.
Som jag ser det så ger man helt enkelt förstärkaren en ökad förmåga att kontrollera högtalaren jmf med vanliga spänningsdrivande förstärkare med sin höga dämpfaktor. Detta bekräftas oxå av flera artiklar från 50talet där man kunnat minska distortionen påtagligt med hjälp av negativ utgångsimpedans.
Att "nöja sig" med en vanlig bra dämpfaktor är inte speciellt bra. Antingen bör man avkoppla högtalarens fuffens och båg från förstärkaren med hjälp av en hög utgångsimpedans eller så tycker jag att man skall gå hela vägen ut och faktisk ge förstärkaren lite verklig muskel att styra upp saker och ting med.
Kommer mer.
J. |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/05 : 23:26:03
Ibland skriver jag mer än jag har förstånd till.
Om utgångstransistorerna öppnar helt så klipper såklart slutsteget och åtekopplingen kollapsar oavsett hur den är uppbyggd.....
Nåväl. Så går det ibland.
Skriver mer imorgon när jag förhoppningsvis är lite piggare och klarare i knoppen. Jag håller på och skissar på flera olika versioner som jag är nyfiken på. Nelson Pass är som vanligt skarpsynt och duktig. Det han gjort med sin F7 verkar oerhört smart och genomtänkt.
Jag får känslan (mycket vetenskapligt) att negativ utgångsimpedans blir som ett förstoringsglas eller som smakförstärkare natriumglutamat. Det framhäver och förstärker det som redan finns där. Nelson Pass har utgått från en version på F5 som han polerat på ett tag. En synnerligen stabil och välljudande konstruktion. Denna positiva strömåterkoppling är bara som en avslutande krydda på en i övrigt väldigt vällagad maträtt.
Jag tror att positiv strömåterkoppling dvs negativ utgångsimpedans måste användas sparsamt och endast i en i övrigt väldigt extremt stabil miljö. Tror inte det skall användas för att kompensera för långa kablars serieresistans och liknande dumheter. Om man skall få det att låta bra så krävs det en mycket potent och välljudande grundkonstruktion. Jag ser framför mig en ren rik klass A förstärkare som är oerhört stabil i alla laster. Väldigt stabil nätdel. Korta sladdar och allt annat man kan göra för att maximera stabilitet. Självsvängning (om än bara transient i dynamiska förlopp) gynnar inte välljud....
Mvh Johannes |
| Rolf-san |
Posted - 2016/03/05 : 20:16:12
U66 hade ju en basförstärkare med variabel negativ utimpedans för att elektroniskt sänka Q- värdet på högtalarelementet. De kom ju ner till 16 Hz i en 220- liters låda med ett 15- tums Hokutoneelement eller om det var två isobarikkopplade.
Någonting säger mig att highfive vet bättre.
http://www.hififorum.nu/forum/topic.asp?TOPIC_ID=87203
Jag har bara en gammal U66 bass driver, som fortfarande funkar. |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/05 : 20:15:31
Strömdrivning dvs hög utgångsimpedans låter bra då den "avkopplar" högtalarens bråk och stök från förstärkarens funktion. Nackdelen med strömdrivning dvs hög utgångsimpedans är att de flesta moderna högtalare är inte alls lämpade för ren strömdrivning. Man behöver en lätt kon med en mycket kraftigt magnetsystem och en stram och väldämpad upphängning som dessutom är väldigt linjär.
Hur mycket jag än gillar strömdrivning så är det lite svårt att använda idag. Man måste bygga allt själv. En basreflexlåda låter oftast oerhört illa om den strömdrivs (och annars också) då det inte finns nån elektromekanisk dämpning för att hålla basreflexporten i schack.
Både BIBar och öppna bafflar med lämpliga element kan med fördel strömdrivas, men det blir lätt både stort och dyrt.
Den vanliga konsumentförstärkaren med sina ååå! så utmärkta dämpfaktor på 100 eller 1000 hamnar då i mitten av den tidigare nämnda skalan av utgångsimpedans.
Mitten på skalor brukar vara den mest könlösa, trista ryggradslösa mix av det sämsta från båda ytterligheterna. Är det inte jobbigt hur man försöker hitta en gyllene medelväg men endast finner en osmaklig mix av ytterligheternas felaktigheter i mitten?!?
På nått sätt så verkar alltid negativa egenskapar dominera när man mixar två extremer till vad man hoppas skall bli ett bra medelvärde av de önskade goda egenskaper.
Om du kastar in några rabiata vänsterfeminister och några rika empatilösa vita etniska svenska moderater i ett rum så kommer resultatet inte bli att alla blir sams över nån form av gyllene medelväg, utan rummet kommer mer sannolikt bli en krigszon där de två sidorna förstärker motståndarens hårdnackade inställning. De kommer snarare förstärka och cementera rollerna hos varandra.
Detta väldigt förenklade exempel kan till viss del förklara varför jag oftast hellre väljer en mer extrem väg och skyr mittens karaktärslösa gråzon. Hellre försöka åtgärda ett tydligt och väl definierat problem än många små men svårdefinierade problem.
Eftersom den "vanliga" spänningsdrivande förstärkaren med hög dämpfaktor inte kan ta ut svängarna längre än till helt öppna transistorer (0,1 ohm eller så) så kommer den aldrig att kunna ta verklig kontroll över högtalaren.
Det är som att försöka laga en bil med hjälp av en sten. Det spelar ingen roll hur duktig du är för du saknar verktygen att få saker gjorda med.
Om man då tar klivet över gränsen. Man slänger sig huvudstupa ut mot det okända mörka vattnet av negativ utgångsimpedans och törs leka med krafterna inneboende i positiv återkoppling. Man törs fråga om inte O2F2 https://what-if.xkcd.com/40/ är en roligare än 95%ig vätesuperoxid (H2O2)..... |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/05 : 19:39:59
Som en liten parallell till detta så vill jag jämföra seriespänningsregulatorer med shuntregulatorer.
En vanlig serieregulator kan bara gå från fullt öppen till helt stängd. Om det kommer en spänningspuls från tex en reaktiv last så kan den inte mer än stänga. Den spänningspulsen har ingenstans att "ta vägen" annat än att blöda ut genom lasten, vilket kan ta tid och ställa till med en massa spännande och oönskade fenomen. Många tycker att seriella spänningsregulatorer är för välljud vad en vinkelslip är för onani.
Shuntre#501;ulatorer kan då som jämförelse shunta bort plötsliga och oönskade spänningspulser som kan uppstå bl pga reaktiva laster. De stänger inte plötsligt bara för att spänningen överstiger ett visst värde. De skapar ett lugn och renhet som serieregulatorer inte ens kan drömma om och kan lyfta både förstärkare, RIAAn, förförstärkare mm till nya höjder av välljud.
Som jag ser det (och jag både kan och har ibland fel så rätta mig gärna) så fungerar en negativ utgångsimpedans lite på samma sätt som en shuntregulator. En vanlig spänningsförstärkare med en bra dämpfaktor kan som svar på en reaktiv last och dess struliga beteende inte annat än öppna helt vilket då presenterar lasten med kanske 0,1 ohms motstånd ned till jord. Detta är förvisso inte så illa i sig, men om man har en tung kon, starkt magnetsystem och ett högt Qms så kommer högtalaren genom sin funktion som en synnerligen kraftig och strömstark mikrofon att skjuta in en massa ström som skiljer sig från signal både i fas, frekvens och tid i jordplanet som då genom sitt egna motstånd kommer att glida i spänning. Återkopplingen kan inte göra mer än öppna transistorerna men sedan faller återkopplingens funktion helt. En förstärkare med en negativ utgångsimpedans borde då kunna aktivt motarbeta den reaktiva lastens funktion som mikrofon genom att "suga ut" strömmen som skapas genom högtalarens back-EMF.
Jag har lekt lite med negativ utgångsimpedans men det var mer än 10 år sedan så minnena är lite rostiga. Vad jag vill minnas så kunde man höra hur basen blev mer och mer stram och markerad i anslag och takt allt efter jag sänkte impedansen ned i den negativa regionen, för att sedan få en "spännande" metallisk klang när den närmande sig självsvängning, för att slutligen avslutas med ett tjutande vrål när min lilla 2 watts klass A förstärkare blev lite väl uppspelt av all negativ impedans.
Klart intressant experiment.
Nått jag måste göra om.
Om man läser tex Rod Elliots artikel om variabel impedans och lite annat smått och gott på nätet som jag inte kan hitta just nu så får man snabbt ideen att detta inte skulle låta bra. Att negativ utgångsimpedans är testat och klart och leder ingen stans utom till ACE-bass subbar.
Jag tror att det finns en spännande utvecklingspotential här, och med vanlig ödmjukhet och finstilt diplomatisk stil så tror jag de som lekt med negativ utgångsimpedans inte fattat vad dom håller på med (eller åtminstone inte tänkt igenom det hela tillräckligt).
Det kommer snart mera. Det tar lite tid att skriva och tänka igenom detta.
Mvh Johannes |
| Rolf-san |
Posted - 2016/03/05 : 19:12:48
Spännande som vanligt när du startar en tråd.
Du har ju många gånger proklamerat för strömförstärkare och jag har var varit sugen på den här till synes enkla varianten men inte kommit till skott.
http://www.diyaudio.com/forums/chip-amps/239321-joe-rasmussen-trans-amp-40-watt-transconductance-current-amplifier.html
Å andra sidan har jag inte heller förstått vilken typ av högtalare man behöver ha till dylika tingestar.
Erklärung bitte! |
| Circlomanen |
Posted - 2016/03/05 : 19:09:55
Med en avstamp i min lilla "rant" ovan så vill jag såklart ge en känga till den vanliga konsumentförstärkaren som bygger på att spara in på det viktiga - nätdel - och kompensera med hjälp av negativ spänningsåterkoppling och vackra blå lysdioder.
Negativ spänningsåterkoppling sänker dist och utgångsimpedans, men kan aldrig göra mycket åt allt fuffens som den mycket reaktiva lasten högtalare har för sig. En tung kon med mjuka inte så väldämpade upphängningar (vanligt hifielement) kommer presentera en oerhört jobbig reaktiv last som varieras mycket kraftigt i transienta och dynamiska förlopp. Egenskaperna förändras hela tiden mellan ytterligheter beroende på vart i vågformen och därmed konrörelsen den befinner sig. Det hela är väldigt långt från det där trevliga 8 ohms motståndet som användes när förstärkarens skulle mätas upp inför skapandet av reklamblad och annonser. Det rusar ström i jordplanet som i teorin skall ha noll ohm serieresistans (borde jordas i ett supermassivt svart hål med 100 meter i diameter supraledande kablar) men som i verkligheten har internt motstånd som gör att man får olinjära jordplansflytningar med medföljande stabilitetsproblem.
Jag och många fler har hört stora förbättringar i ljudkvalitet när man frångår den perfekta spänningskällan som med hjälp av negativ spänningsåterkoppling hela tiden strävar efter att hålla spänningen konstant oberoende av högtalarens impedans. Strömdrivning verkar lugna ned och förbättra arbetsbetingelserna för förstärkeriet så pass mycket att man kan höra påtagliga skillnader i "gryninghet". Det är precis som skillnaden i att spela tex Skyrim på "low graphics" jmf med "ultra graphics" eller jämföra en film från VHS på en gammal tjockTV med Blueray på en HD skärm.
Det verkar finnas en skala här. En skala från ren strömdrivning dvs i teorin oändligt hög utgångsimpedans på förstärkaren via den vanliga spänningskällan som försöker skapa en "bra" dämpfaktor på 100 eller så via en stadig slev negativ spänningsåterkoppling och hela vägen ned till negativ utgångsimpedans. Pass F7 använder några få dB positiv strömåterkoppling för att sänka utgångsimpedansen dramatiskt och därmed styra upp struliga baselement.
Om man vräker på med positiv strömåterkoppling så hamnar man snabbt i en spännande skymmingszon av negativ utgångsimpedans. Här hägrar den allsmäktiga självsvängningen, enorma strömrusningar, plötslig och katastrofal total förstörelse av hela utgångssteget i förstärkaren osv osv. Jag har läst om säkringar som lyser upp ett helt lyssningsrum när de smala trådarna i glaskropparna förvandlades till plasma efter att förstärkaren fått lite hicka. |
All Forums
Grubblar på strömdrivning, negativ utimpedans mm..
