|
Så, hur
lyckas då RB1090 med konststycket att vara en brottare med steppskor?
Skall jag vara helt ärlig så är det ingen Fred Astaire på steroider i
stereoracket. Att påstå det vore att luras, utan tankarna går kanske lite
mer till en Terminator med riverdance i benen. Här bjuds alltså
muskler, kraft samt beslutsam ordning och reda, men samtidigt arbetar det
ändå på i hyggligt tempo och visst fasen dansar det - imponerande och
ärligt - om än något återhållet. Man får känslan av att steget inte fattar
egna beslut utan det blir mer att kringutrustningen sätter agendan. Kanske
på gott och ont.
Det skapas ett basfundament på ren och skär styrkra/kraft. Har man inte
upplevt kontroll över baskonorna i ens anläggning innan, så får man vara
beredd på det nu. Överlag stramas ljudet upp ganska ordentligt,
mellanregistret ges det utrymme det behöver och diskanten upplevs inte
heller som beskuren på något vis. Det är som om slutsteget vill säga:
"Här har du dina högtalare på ett silverfat. Var så god!".
Nu börjar det bli svårt att ge Rotel RB-1090 någon mer beskrivning rent
ljudmässigt för det saknas egentligen inte något. Det som presenteras är
ett rent, rakt och ärligt 'utan-krusiduller-ljud'. Vad mer skall sägas?
Jag skulle tro att 70% av tilltänkta köpare säkerligen är mer än nöjda med
den beskrivningen, men så har vi det andra gänget, och då får jag gräva
djupare i vokabulären och gå in på det rent audiofila fikonspråket.
|
|
Vad finns?
Ljudet kan kanske sägas ritas upp med
lite grövre drag, 'hårdare tryck med pennan' eller kanske 'med bredare
pensel'. Det ges mer order än instruktioner, mer 'pang på' än en romantisk
uppvaktning.
Skulle jag försöka förklara hur steget låter tonalt så skulle jag
förmodligen få ett styvt jobb framför mig, även om det troligtvis lutar åt
att steget spelar på en gnutta mer inställsamt sätt, kontra att det blir
kallt och hårt. Knappast ett charmtroll, men ändå tillräckligt för att
hålla lyssningströtthet och slentrian borta.
Tar jag sedan fram ett par av mina klassiska testskivor, som jag hört till
leda och kan ut och innan, avslöjar ett testoffer sig ganska snabbt om det
är något som låter annorlunda eller konstigt. En av de mest klassiska är
Sophie Zelmani - Sing and Dance. Det är en härlig skiva när
man skall leta placeringar, både i breddled och djupled, men även bas,
diskant och hur mellanregistret uppför sig. Och inte minst om det
svänger - eller som liknelsen i detta fallet - dansar...
En annan är skivan Sehnsucht med Rammstein. En skiva som
skall kunna bita ifrån med tuggande gitarrer, tunga basslingor och
överraskande säkra placeringar i ljudbilden samtidigt som det händer en
hel jäkla massa grejer samtidigt. Kan testobjektet bolla med dessa
premisser utan att slå över till att bli vasst eller bli kantigt och
grötigt - är det inte dåligt...
Hur lyckas Rotel RB-1090 när det ställs inför dessa?
Zelmani hanteras faktiskt mycket fint. Ärligt. Det blir både spröda toner
och fint driv och det råder inget tvivel om att det placeras snyggt, både
breddledes och djupledes (något man kan glömma med fel fas på nätsladden
tex). Diskanten är tillfredsställande len och klingar ut bra och det blir
en fint detaljerad trumvisp på skivans första låt - Oh Dear.
Vispens spröt skall kunna urskiljas individuellt(!).
Rammstein trivs som fisken i vattnet med detta steg. Det kan spela både
högt, högre och högst - utan att tappa bettet eller fokus på vad som sker.
Tonalt behåller steget sitt lugn hela tiden under pressade stunder med en
låt som Engel, och det blir inte heller några allvarliga
förvirringar eller ihopgrötanden. Gitarrerna i Bück Dich skall
tugga gott och mäktigt i högtalarna medan diskanten skall presenteras så
krispigt att man nästan inte tror det låter rätt. Det fixas med bravur!
Nästan stjärna i kanten...
Det finns alltså precision, definitivt kraft på sluggernivå, och en
attityd som ger sig i kast med det mesta utan att förmås rygga - oavsett
volympådrag. Jag vill särskilt lyfta fram den fina stereoseparationen som
vi förmodligen kan tacka dual-monokonstruktionen för. Rotel hade en bra
dag när de konstruerade detta steg, det vore skam att påstå något annat.
Tack, Rotel!
|
|
|
