|
Teknik:
Vi
pratar
en dual-mono konstruktion som går i Klass AB. Det vill säga, RB1090 är två
monoblock under samma tak med gemensam nätbrunn.
Man får passa sig vid påslag av denna krabat då den besitter egenskaper
till att skrämma månget stöddigt proppskåp. Monokonstruktionens 2x1.25kVA
transformatorer bildar alltså tillsammans 2.5kVA som skall matas igång vid
start. Lägg på 88.000µF per kanal så får man en rejäl 'lampblinkare' - den
integrerad softstartfunktion till trots. Denna bastanta strömkanons
uppgift blir att skjuta igång förstärkardelarna som är utrustade med 4
Sanken-IC's per kanal. Envar av dessa Sanken-transistorer bör
respekteras för sin förmåga att kunna leverera 200W och 17A - vilket
resulterar i att RB-1090 kan stoltsera med 400W i 8Ohm, stadigt stigande
till att kunna banka ur sig en bit över 1000W i 2Ohm - per kanal. Så
håll i hatten!
Utöver dessa modest tilltagna nummer kan jag tillägga att jag sett
mätningar på annat håll om siffror så hemska som 527W i 8Ohm och groteska
2825W i 1Ohm!
|
|
Dylika doningar kräver dock lite
kylning under arbete. Därför inte helt förvånande att plåthuven längs
bägge sidor döljer heltäckande kylprofiler vilka efter lyssning på hög
volym och långa pass faktiskt blir småvarma. För den inbitne
öronmisshandlaren har steget också överhettningsskydd och diverse andra
skyddskretsar mot mer misshandel än vad steget pallar med, men frågan är
nog mer om man själv eller högtalarna klarar sig lika länge som steget.
Trots återkommande, diaboliska försök att leka värmeelement med
kylprofilerna, så har jag inte lyckats. Skulle man om möjligt - för jag
vill inte pröva - driva förstärkaren till klippning hanterar dess
skyddskretsar utmaningen på ett mjukt sätt, och skonar på så vis
högtalarelement och öron lite.
Lägg till en löjligt låg distorsionsnivå och lågt brusgolv så har vi en
snygg och stygg stridsvagn att verkligen bita ifrån med i
stereostapeln. Tack igen Rotel!
På minuskontot ser man ganska tydligt att det har dragits en hel del
kablage på korsan och tvärsan för att länka samman resurserna. Har man
ögnat ner i en Rotel-konstruktion tidigare känner man igen stilen. Jag
tror inte att det hade smärtat ljudet om man städat lite i kabeldragningen
men det är å andra sidan bara vad jag tror. Det finns värre.
Grundljud och
konstruktionsfilosofi:
Låter det nå´t?
Jo, nog låter det alltid. Första
intrycket blir direkt en fråga om absolut kontroll av högtalarna, här
händer ingenting utan slutstegets insyn. Det blir start och stopp på
stället, inga onödiga membranrörelser eller utsvävningar. Ett
genomsnittligt tillparat försteg får en tillmötesgående arbetskamrat att
låta förvalta musiken då signalen blir uppenbart förstärkt så det räcker
och blir över. Snabbt och angenämt vänjer man sig vid att RB-1090 kan
marklyfta elaka (läs trögdrivna med låg impedans) högtalare och dänga dem
i mattan. Men, det är egentligen inte det som är det intressanta med
detta steget. Den intressanta frågan är om RB-1090 kan göra det och
steppdansa samtidigt. Låt mig förklara...
Vid slutstegskonstruktion, som vid
allt konstruktionsarbete, måste man göra avväganden. Låt oss tänka att man
vill hålla komponentantalet till ett minimum i en förhoppning att få en så
liten påverkan på signalen som möjligt. Resultatet blir då synnerligen
puristiskt och ofta med ganska ringa effekt. Det finns gott om exempel på
mycket lyckade konstruktioner i denna ända av skalan.
[Indrag]I den andra har vi det större wattantalet, som i regel kräver en
massa komponenter för att hålla kraften på banan. Det borde å andra sidan
innebära att det blir knepigare att hålla signalen på rätt kurs med låg
distorsion, och borta från tråkiga utsvävningar, hela vägen genom alla
komponenter. Det är här man som konstruktör får börja luska lite.
Inte för att det per automatik innebär att mer watt och fler komponenter
leder till sämre ljud även om de puristiska förespråkare må börja vifta
med högafflarna vid ett sådant uttalande. Luskandet består i att smart
välja komponenter och matcha dessa på ett sätt som på ett fördelaktigt vis
kan klara av att skicka ut stabilt med watt och ändå göra det på ett
musikaliskt, spelglatt och ofärgat förfarande - och utan för mycket
distorsion och för högt brusgolv. Ingen lätt konst om man tänker efter,
det vill säga att både marklyfta och steppa samtidigt.
Därtill gärna steppa snyggt... Det är en liknelse men jag hoppas
att den går fram. Jag vill påstå att det finns synnerligen lyckade
konstruktioner i denna ända också.
|
Sanken-IC's
|
|
