Uppkopplat och sim-sala-bim!

DM-5 (klickbar)

En initial inspelning av elementen under några dagar är en bra åtgärd i de flesta fall, så även här. DM-5 tar plats på stativen i lilla lyssningsrummet och efter en snabb positionsjustering laddas skivorna. Bekvämt placerad i lyssningsfåtöljen får jag på första parkett bevittna en "Houdini".

"Houdini": DM-5 försvinner tvärt ur ljudbilden och musiken verkar helt frikopplad från högtalaren på ett sätt som jag fördomsfullt nog inte trodde var möjligt. Blundar man och lyssnar, exempelvis på No Woman No Cry från Bob Marley and the Wailers album LIVE eller Nils Lofgrens Acoustic Live med den numera klassiska Keith Don´t Go, och sedan öppnar ögonen, slås man med häpnad över det lilla rum man faktiskt befinner sig i... Sim-sala-bim! Högtalarna kunde lika gärna ha varit dekorationer. Det här var för häftigt!

Högtalarna har bra punch och känns rappa om än något slanka i grundklangen. Kabinettets sidor lirar visserligen med lite, men inte desto mindre är det en kul högtalare som förmedlar musiken med träffsäker entusiasm. Skall audiofilen i mig slå ned på något blir det diskanten som har en grynighet i sirligaste toppen. Den vill inte klinga ut helt utan verkar kortas av lite. Bas- och mellanregister känns helt okej, även om det kan bli aningen tjockt nedåt om man placerar högtalarna för nära bakväggen eller rumshörnen. Det hade ju inte skadat om Dynavoice erbjudit en skumplugg för justering även till DM-5. I det lilla rummet fungerade det med ungefär 40cm bakåt och åt sidorna, men en socka i porten rätade upp lite bummel som placeringen skapade. En friare placering - med 1,5m åt sidorna och 60cm från bakvägg - i det stora lyssningsrummet gav bättre perspektiv och bättre sammanhållning i basen vid högre ljudnivåer. Tyvärr kändes de aningen små för rumstorleken och kunde snabbt slå över och bli hårda och ettriga när de fick nog av volympådraget. Man får prova sig fram helt enkelt, men 15 m2 borde inte vara några bekymmer för dessa att fylla ut med musikalisk glädje.

Filterjustering (klickbar)

Laddar jag om bössan med dubbelpipigt i basen från golvmodellen DF-5 ges mer av samma vara, fast i vuxen kostym. Släktskapet med lillebror är tydligt där den största skillnaden av att gå upp i storlek är att det känns "mer av allt". Mer bas, mer kontroll och tacksamt fullvuxet. Jag hittar samma spelglädje, trolleritricket att försvinna ur ljudbilden och det genomgående rappa spelsättet. Skumpluggen som stativmodellen DM-5 saknade kommer väl till pass. Bakladdat, framladdat eller fullt blås ger en bra justering av basen och att testa olika placeringar av baksidans bygel skräddarsyr slutresultatet. Lilla lyssningsrummet hanteras bra av DF-5 tack vare skumpluggen medan stora rummet känns mer som den berömda handsken. Det känns som om golvmodellen är något mera homogen än lillebror på sitt stativ. En baslåda som sällskap hade kanske fått DM-5 att räcka hela vägen ned till golvet, så att säga.

Ljudbilden är inte särskilt djup eller bred men "Houdini"-tricket hjälper till bra med att ge en övertygande musikyta. Jag säger yta då ljudbilden är mer av "platt vägg"-typ än ett holografiskt sceneri som omsluter dig i lyssningsposition. Här handlar det mer om att vara med mitt i musiken än att på avstånd lugnt vara en betraktare med insyn. Mera rock n’ roll än hifi kanske är en bra beskrivning.

Kringutrustningen varierades men högtalarna reagerade inte nämnvärt på apparatbyten utan var, som jag uppfattade det, rätt stabila i alla lägen. Möjligen saknade rörhäcken det klipp och grepp om basen som transistorstegen hade här hemmavid, trots högtalarnas höga känslighet.

Vågar man klaga på nå´t?

Det vet i tusan. För pengen är det enligt min mening en riktig rökare och jag skäms nästan för att beklaga mig. Passformen för bananer i högtalarterminalerna är lite "glappig" och gör att expander-bananer är att föredra. Plastbaffeln för diskanterna känns billig och lite "sisådär". Samt att diskanten kan bli aningen hetsig och saknar finliret allra högst upp. De kan också bli lite slamriga och tappa sammanhållningen vid högre ljudtrycksnivåer. Större rum kräver av naturliga skäl golvalternativet DF-5, men det är knappast något som själva högtalarna kan lastas för.

Summa summarum

(klickbar)

DM-5/DF-5 känns alerta och har en engagerande och omslutande spelstil. Dynavoice har lagt pengarna där den verkligen behövs och sparat på de hörn och kanter man kunnat för att optimera ett så bra ljud som möjligt. Något djup i den uppmålade ljudbilden kanske högtalarna inte kan skryta med även om, med risk för att återupprepa mig, de kan trolla bort sig själva och rummet. De kompenserar dock delvis för detta genom att det är smittsamt roligt att lyssna. Instegsmodell eller inte så har ”Stereo-Svensson” (eller ännu fler) här en högtalarserie som glädjer både plånbok och öra.

Jag citerar slutligen en bekant som tillfälligt gjorde en lyssning för att strax därpå iförd en blek uppsyn och med handen för pannan lämna rummet med orden: "Det låter alldeles för bra för det priset!"

Michaels anläggning (klickbar)

Michaels anläggning:

Källor: Sony SCD-1, Marantz DV8300
Högtalare: Canton Digital 1.1, NHT1.5, HFLS-1
Försteg: Myryad MDP500
Slutsteg: Rotel RB1090, Rotel RMB1066
Integrerad: Baby Amp S.E.T Sophia Electric
Signalkablar: Purist Audio, Supra, SignalCable
Högtalarkablar: Purist Audio, ViaBlue, Supra
Akustik: Stora lyssingsrummet är ca 4,4x4,7x2,55 m (BxDxH). Väggar av timmerstock, tretex och gips. Golv och tak av trä. Tjock matta på golvet. 2 Soffor, litet bord. Stor bokhylla. Lilla lyssningrummet är ca 2,8x2,5x2,20 m (BxDxH).

Tweaks: Soundcare spikes till högtalarna. Terminator T0.3 strömfilter till signalkälla och försteg. Separat dragen el till anläggningen (Ölmass) med egen säkring. Lite DIY akustikbehandling.

Mer information finns hos Dynavoice eller den svenska distributören Fynda.se.