Datum: Juni 2008

Plats: Vedum

Truth och Tunica Motel med sitt tunggung. "Redigt med attack i denna spelare", fortsätter jag och laddar Tool, 10,000 Days med Jambi vars intro blir en ursinnig urladdning omöjlig att avvärja. Volymen stiger allt eftersom skivorna kommer rullande. Metal eller hårdrock i största allmänhet blev störtskönt att lyssna på och Rob Zombie var kung i cd´n under några svettiga kvällar. Mitt förråd på reggae-musik var dåligt (på randen av ett skäms här) och jag önskar jag hade någon platta att testa med. Denna spelare hade säkert hanterat genren storslaget.

Väl färdig med avdelningen mangel och attack förmedlar den också en stor portion av den där självklara känslan man får när man lyssnar på vissa saker; Min referensskiva med Sophie Zelmani - Sing and Dance med sin gitarrbaserade förstalåt blev skrämmande verklig. Jag ville luta mig fram och ta på strängarna. Kanonfin reliefverkan och gitarren fick verklig kropp och rösten tydlig luft och avgränsning. Jag upplevde en myriad av detaljer. Den förmedlar en välkomnande härlig känsla och man vill bara blunda. Jag har sällan hört så här tydligt - i min anläggning - hur det kan finnas luft eller utrymme mellan röster i djupled som tidigare verkat ligga på varandra mellan högtalarna. Nu kunde jag lätt höra att de stod på olika avstånd, den ene ett par steg framför den andre. Huruvida det kunde kallas ett tillfälligt infall av eufori eller en verklig illusion kvittade lika just då. Gåshuden var runt hörnet.

Spelaren är rätt bred i bemärkelsen att det går alldeles utmärkt att bara packa upp, plugga in och köra då den kommer från fabrik med de enligt tillverkaren ”bästa” inställningarna. Alternativet är att läsa manualen pärm till pärm och göra en hel månads lyssningstester för att hitta bästa uppsamplingen för just dina öron, anläggning, rum och skivor. De olika samplingarna och lägen för lyssning som fanns kunde ändra återgivningen på skivorna en hel del. Från att bredda stereoperspektivet till långt utanför högtalarna, dra ihop det till en smal korridor, tänja ut det djupledes eller till och med att i vissa fall paja återgivningen fullständigt. Efter en del korta tester föll jag dock alltid tillbaka på fabriksinställningarna, även om 192kHz kunde tillföra luft till några mer instängda skivor. Här får man rakt av välja att laborera eller bara köra. Nyhetens behag dör nog dessvärre ganska snabbt misstänker jag.

Jag skrev tidigare att den spelar på ett lite annorlunda sätt jämfört med min referens, AMR-CD77 är nämligen rena vitamininjektionen. Ett piggelinpiller som kan få vilken morgontrött person som helst att dundra ur sängen. Alltså perfekt för personer som använder sin anläggning och musik för att 'komma igång'. Jag använder tvärtom min anläggning för att få själslig ro i livets stress och att ladda batterierna. Det skall vara bakgrundstyst och som en djup, renande suck. CD77 var i jämförelsen en verklig kontrast och tiltade helheten åt ett mycket piggare system. Bakgrundstystnaden och järngreppet om musiken har AMR tonat ned till förmån för massor av attack och spelglädje. 

(klickbara bilder!)

Sida 1 Sida 2

© HiFiForum.nu except: Logos and Trademarks are property of their owners. All Rights Reserved