|
(klickbar
bild!)
|
Det nya landet...
Med nytt millennium kommer nya tider, nya lösningar och ny teknik.
SACD skulle bli ett nytt medium som skulle förnya sättet att fånga
och återge musik. De stora pådrivarna och tillika skaparna av detta
nya medium, var de båda elektronikjättarna Philips och Sony. Den
sistnämnda, traditionsbunden att erövra världen med välljud,
bestämde sig för att skapa det dragdjur som skulle visa vägen för
audiofiler världen runt vad denna nya teknik kunde åstadkomma. Detta
mynnade ut i ett monster till maskin; den jättelika SCD-1.
Utvecklingsteamets tacksamma mantra var "Kosta vad det kosta ville".
Några ord som besannades i så hög grad att man ganska snart blev
tvungna att låta tekniken framtagen för SCD-1 vaskas ner i en
lättare och billigare modell som skulle göras mer tillgänglig för
massorna. För att skära historien kort fick en av flaggskeppets
efterkommande småbröder namnet SCD555ES.
|
ES-beteckningen motsvarar dåvarande
och nuvarande prestigeserien från SONY. Trippelfem fick ärva en del
av flagg-skeppets lösningar plus att det tillkom några egna. I
grunden en rak musikförmedlare. Inget tjafs, bara ren stereo. Det
var år 2000 och som sagt - nya tider. En transport med guld och ädelstenar
Anti-tjafset, värdigheten och satsningen från Sony återspeglas rakt
igenom konstruktionen. Ett exempel på detta är baksidan som inte
erbjuder några hemligheter även för den som bara är ytligt bevandrad med
liknande apparater. Nätbrunn, analogt ut, en digital koax intill en
optisk. Vänder man sig till fronten finner man den inte riktigt lika
spartansk men ändå ren och överskådlig. De få landmärken som finns är
representerade med estetiskt och kvalitativt tacksamma reglage.
On/Off, Play, Stop, Paus, Open/Close och
spårval/sök via Sonys lite speciella ratt för ändamålet. Jag känner
också att jag vill nämna den hörlursutgång som finns för den som har
behov av sådant. Några exotiska inslag döljer sig dock under ökensolen.
Digital Out för att kunna stänga ned de digitala kretsarna i
syfte att optimera analog återgivning. SACD/CD för att kunna
välja lager på de vanliga hybridskivorna, och slutligen Filter,
vilket med en enkel förklaring innebär att man kan välja mellan fem
stycken förinställda frekvensgångar/dämpningar av signalen.
Det första jag reagerar på vid mer konkret handpåläggning är
massiviteten. 16kg cd-spelare. Jisses! Byggkvalitén är inte extrem, men
på valda delar en bit över mid-fi. Knackar man i bottenplattan eller
sidorna märks det att där finns mycket gods för att ge en bra
grundstabilitet och dämpning. Maskinen kanske inte är helt skottsäker,
men kan ändå vara något att kasta sig bakom när kulorna börjar vina.
Transporten i sig ger mig också ett leende på läppen så här i
plastens tid. Tacksamt robust, snabb och med tyst precision.
Betjäningen av spelaren över lag kändes mycket trevlig och den var
intuitivt lätthanterlig. En blick inuti apparaten avslöjar dock exakt
vilket arvegods den här diligensen är lastad med. Det här är något i
hästväg.
Sony satsar på glitter, guld och diamanter när
man lättar på förlåten...(klickbara bilder!)
|
Dubbla R-core transformatorer; en till
signalbehandling och en till mekaniken, nog för att driva en lagom förstärkare.
Elna Silmic och Nichicon Audio högkvalitétselektrolyter. Även
högkvalitétsmotstånd från Riken Ohm och en konstruktion runt slädmekaniken i
paritet med bottenplattans tjocka material för att åstadkomma rigiditet och
säkrare avläsning av skivan. Det
har alltså bränts en hel del krut på the best of the best och det märks att Sony
siktat högt. Det är lätt att förblindas av allt glitter som guldfebern sätter
in. Dags att närma sig det ljudliga...
|
|
